De mi fabula narratur

nogg

2006-10-17T10:46:00.000+02:00

jag har skaffat nogg.

nogg.se/Mariah

djupt där inne

2006-10-15T22:45:00.000+02:00

En tanke slog mig häromdagen när jag satt och skrev om FN's standardregler. De flesta vet väl om att vi har mänskliga rättigheter...då slog det mig; hur många tänker på att vi med det också ha skyldigheter. Jag har i alla fall inte riktigt tänkt på det på det sättet förut....

När kroppen måste skrika

2006-10-12T13:03:00.000+02:00

Gårdagskvällen slutade i panik, tårar och hyperventiliering för varje gång jag la mig ner i sängen och försökte sova så snurrade världen och det starka illamående gjorde sig påmint. Jag ringde mamma och stortjöt. "Är det så här imorgon får de fan ta bort mitt öra, jag orkar inte". Med mamman i örat förflyttade jag mitt till soffan och sov där sen i sittande läge hela natten.

Och idag mår jag bra.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att detta var min kropps sätt att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Jag har inte varit så duktig på att lyssna på kroppen det senaste halvåret, eller jo, lyssnat har jag gjort men jag har inte brytt mig.
Nu har jag lärt mig en läxa.

vestibularisneurit

2006-10-11T22:08:00.000+02:00

Hela världens har snurrat idag. Jag är sjuk. Min ena balansnerv är sjuk. När jag slog upp ögonen imorse snurrade hela världen som en karusell. Förmiddagen ägnades åt att försöka äta och dricka, vilket jag inte fick behålla, panik på toaletten, diverse telefonsamtal och sömn. Mor min smet från jobbet ett tag och fick ringa läkare åt sin sjuka, gråtandes och yrslandes dotter. Kl fyra befann jag mig hos läkaren (hur jag kom dit är ett under, tack snälla linda). Han körde uteslutningsmetoden och rapade ut en snygg diagnos: vestibularisneurit. För oss vanliga dödliga betyder det virus på balansnerven. Jag fick suppar med mig hem och ett löfte om att jag kommer vara mer eller mindre sängliggandes de närmaste dagarna. Läser man på sjukvårdsrådgivningen om denna sjukdom kan det ta upp till ett år innan balansen är helt återställd. Herre Gud. Det står också att man kan vara trött och matt i några veckor efter tillfrisknandet och att hjärnan kanske inte kan utföra vissa intellektuella uppgifter. Hej och hå. Ska jag nu bli ännu mer blond? EN jävla positiv sak är att det är aktiv vila som gäller. Nu ska jag gå och sova innan jag spyr ner datorn!

Adjöken

2006-10-10T18:48:00.000+02:00

Rajtan tajtan! Vilken dag! Det är helt sjukt men jag älskar att stressa och att ha mycket att göra, under rätt omständigheter förstås. Imorse (jaja, förmiddags för er vanliga döda) ringde telefonen stup i ett och jag var mitt inne i en obehaglig dröm om äckliga saker. Monika ringde- nä, jag måste vakna först annars förstår hon inte vad jag säger. Handledare P ringde- samma sak där typ. Jobbet ringde- fan. Sen ringde Monika igen och jag svarade och pratade med henne ett tag och lyssnade av 222 där handledare P lämnat meddelande. Fick panik och ringde Terese och då ringde samtidigt HP igen då på mobilen. Mitt i allt detta skulle jag duscha, äta frukost, dricka kaffe och göra mig i ordning på en halvtimme. Precis när jag samlat ihop grejerna jag skulle ha med och skulle leta efter nycklar och jacka ringde Linda och bad mig om en tjänst. Så ringde mamma. Nej jag kunde inte vänta på henne, jag var redan på gränsen till försenad till mitt möte. Jallar iväg till kfast och håller på att inte komma in. Trevligt möte. Korvstoppning i huvudet och två och en halv timme senare åker jag chockad och upprymd därifrån till Johanna och äter samtidigt som jag ringer en kortis till Terese och berättar hur det har gått. Efter maten ringer HP IGEN då vårt förra samtal bröts pga dålig täckning. Så blev det tv-spel och en hel del skrik och svärande och sen var det dags att åka.

no further comments

Det är ALDRIG för sent

2006-10-09T19:58:00.000+02:00

Jag har börjat läsa en jävligt bra bok som jag önskar att de flesta kunde läsa och ta till sig. Jag är så djävulskt jävla trött på alla som skyller sin barndom eller händelser på hur deras liv ser ut idag. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser såna som TROTS allt de varit med om ändå lever vidare utan att betrakta sig själva som offer. I mitt hus tex bor det en kille som sitter i rullstol. Förmodligen är han förlamad från midjan och neråt men bor i ett "vanligt" hus. han byter rullstol nere i tamburen när han varit och motionerat och han ger sig fan på att leva ett bra liv ändå. Så jävla starkt.

Jag har också träffat en man som lever genom musiken och ler ett stort jävla leende när rullgardinen dras upp på morgonen och världen kommer in i rummet. Han LEVER och gläds åt de små sakerna men vet ni..han är inte som du och jag, han är förlamad och kan i princip bara röra ena armen. Ödmjukhet mina vänner, ödmjukhet.

anyhow! Några citat från boken:

"också om barndomen är svår kan det faktiskt gå bra lika väl som illa för en som vuxen. Ofta säger människor att äpplet inte faller långt från trädet, att man är resultatet av sin uppfostran och inte kan bli en hel och harmonisk människa som vuxen om grundtryggheten blivit störd när man var barn. Vi är många som utgör exempel på att man visst kan klara sig som vuxen trots det man gick genom i barndomen. Man växer som människa genom sina olika erfarenheter och jag har fått tillfälle att växa i mycket hög grad".

"En del människor hittar redan tidigt knep och förhållningssätt med vars hjälp de klarar sig bättre än väntat genom barndomens prövningar. men vad hindrar at man som vuxen börjar göra det som andra gjort redan som barn? Det är inte nödvändigtvis lätt, men säkert inte heller omöjligt. Man måste bara lära sig att förstå att de flesta svårigheter kan vändas till segrar"

Ja..nej. jag inser nu att jag inte kan få ner allt här som de första 30 sidorna har gett mig men det öppnade sannerligen mina ögon. Snälla människor, ÖPPNA ÖGONEN. Sluta lev i det som var och se framåt. Det är Du som gör skillnad i ditt liv. Våga inte svika dig själv på livet väg för då har ditt liv ingen mening....för Dig.

och bokens namn och författare kommer i min planerade boktipsblogg. Cliffhanger....*dumdurudum*

lagen om...

2006-10-09T19:24:00.000+02:00

Jag är seriöst jävla toktrött på den här världen idag. Det ena har lett till det andra och sen blev det bara kaos. Jag hittar inte gnistan. Allt går på måste. Måsten och måsten och borden. På vägen hem kände jag mig som han i Falling Down. Jag svär, minsta käft som kommit i min väg hade fått ångra att han inte sagt jag älskar dig till alla de han älskar. Fuck vad jag är arg. kan inte sätta ord på det heller!! Eller jo det kan jag men det finns inga öron som kan och orkar lyssna. Året ut....fuck. hade nästan glömt.....

Du är inte välkommen i mitt liv.

förbjudet området

2006-10-06T21:56:00.000+02:00

Vad som kändes helt ok hos sjukgymnasten idag känns inte inte inte okej nu när jag är hemma ensam igen. Hon skulle inte gjort det. Varför tillät jag det? Jag vill bara gråta!!!

Magen är i kramper efter pizzan i västerås, varför? Den var hur god som helst i alla fall. Kul att åka iväg med Micke och Petra. Jag blir alldeles varm när jag ser hur kära de är! Samtidigt...

Saker att tänka på

2006-10-05T17:04:00.000+02:00

När jag letade genom mina gamla kollegieblock idag för att hitta en viktig sak hittade jag något som var ännu viktigare än det jag letade efter. På ett blad har jag skrivit ner några viktiga saker. Jag vet inte vad jag fått dem ifrån men här kommer dem:

Sluta ge dig själv förbud, hitta istället saker som du verkligen får göra
Inse att du inte måste göra saker för andra för att kunna acceptera dig själv
Du behöver inte vara duktig varje dag. Det är tillåtet att spåra ur ibland
Hur du än gör kommer det alltid finnas människor som är duktigare, roligare och snyggare än dig
Okej, utsidan må vara viktig men med en trasig insida kommer du ingenvart
Glöm inte att gå hem från skolan!
Varje dag kan du göra något bra, fokusera på det
Du ska berömma dig själv varje gång du försökt bekämpa dina problem, inte bestraffa dig själv för att du har problem
Lova inte för mycket. Lova mindre och gör mer
Var ärlig och ljug mindre. Du sabbar bara för dig själv
Alla, inklusive du, har fel och brister. Ingen står ut med någon som är perfekt
Haka inte upp dig på saker som har hänt. Se framåt istället
Försök inte ändra på andra, för det går inte. Lägg istället energi på dig själv
Stå på dig, annars gör någon annan det
Om du är sur och deppig, ta det lugnt och låt det passera, för det gör det
Sätt gärna upp mål men inte för höga. Du kommer aldrig kunna simma över atlanten
Du kan göra vad som helst bara du tror på det själv

Kära vänner, är det inte dags att vi stannar upp och tänker på dessa saker lite oftare?

I feel like purging

2006-10-04T13:10:00.000+02:00

Hej mina damer och herrar. Idag är det stora dagen då alla ska tycka synd om mig, ev vara extra snälla mot mig för jag är sjuuuuuuk och hängig. Känner mig ungefär lika pigg som jag ser ut på bilden ovan. Natten var hemsk. Kunde inte sova. Frös och kallsvettades om vart annat och kände mig kräkfärdig. Synd att livet inte kan unna mig en ledig dag (bitterkärring).

Så lite tid, så mycket lust

2006-10-03T14:48:00.000+02:00

En klok kvinna sa en gång till mig att bara man vill någonting riktigt mycket så går det. Jag vet inte riktigt. I många situationer kan jag säkerligen skriva under på det men vad gäller vissa saker..nä!

Högskolan söker en ny körledare till studentkören. Vill jag? JA! Är jag kvalificerad? JA! Har jag tid? NÄ!

Ungdomsgrupper söker nya samtalsledare. Samma där. Lust och vilja finns men tid finns inte.

Systemteorikursen börjar snart och jag vill hemskt gärna läsa den. Har inte tid (fast kanske).

Jag borde träna mer än en gång i veckan men jag hinner inte.

Jag har mer än fem böcker som ligger och väntar på att bli lästa men jag hinner inte läsa i det tempot jag vill.

åh om ändå dygnet hade fler timmar! All tid just nu går åt till att pendla till samtalskursen i västerås, träffa vänner (vilket är viktigt och något som jag inte tänker bortprioritera i första hand, de är mitt syre), göra test på komvux, träffa APU-handledarna och planera uppdrag, skriva portfolio till samtalskursen, avsluta uppsatsen, terapin, sjukgymnasten, söka jobb och skriva ansökningar, kören, träna det heliga passet på tisdagar, hålla lägenheten så ren som möjligt och ägna tid åt mina bebisar. Det är ganska många bollar att hålla i luften och än så länge går inte allt ihop riktigt. Det är alltid något som hamnar längst ner på prioriteringslistan och det ger panik. Den mesta paniken handlar om att jag är rädd att jag prioriterat fel. Just nu måste ALL energi ligga på uppsatsen då jag snart ska upp till Vuxenhabiliteringen i Gävle och presentera studien. Vad är klockan nu? tio i tre. Har jag gjort något på uppsatsen hittills idag? Nej. Skärpning. Jag SKA sätta mig. Jag ska bara....

I get by with a little help from my friends

2006-09-29T23:52:00.000+02:00

Tänk så underbart det är att hjälpa andra människor!

bet-kackel

2006-09-28T23:18:00.000+02:00

Tänk dig fyra beteendevetare som håller på att lära sig att superanalysera kommunikation sitta och försöka diskutera två lite halvroliga och konstiga böcker UTAN lärare. Just det. Katastrof!

- hur har det gått med din praktik?
- jo det har gått bra, det ska bli så roligt, hur ska man lägga upp arbetet?
- jag tänkte att man kan försöka hitta kopplingar mellan de olika teorierna.
- haha, du sa "man" igen, står du inte för det du säger hehe!
- ok, JAG tänkte....
- jag har lagt upp en tidsplan men gud så läskig NN var, HENNE skulle jag inte vilja sitta i förhör med!
- varför är man, förlåt VI, så försiktiga med att använda jag-budskap när vi pratar?
- jantelagen
- JAAAA, jag blev så glad när jag läste om den "nya jantelagen" och tänkte att den här ska tryckas upp och sättas upp överallt. VILKEN GREJ!
- fast i italien där jag var nyss använder de jag-budskap hela tiden när jag tänker efter....
- den första boken var ju ganska tråkig faktiskt..
- ja fast vissa delar var roliga. jag gillade anatomikapitlet, men jag älskar ju anatomi. Vad heter de där...hehe...ehm...STÄMLÄPPARNA HAHA!

Ja. Inte riktigt lika rörigt som det låter men typ. Diskussionsämnena som det hoppades vilt mellan var NN's utlandsresa, c-uppsatser, våra praktikplatser, seminariet och portfolion. Det vi egentligen nästan enbart skulle pyssla med var att ha litteraturseminarie.

Ajajaj, kan du inte komma ut.
Ont det gör ont...
Sitt inte där och fega utan kom ut till de andra
ont det gör ont

(lovsång till min visdomstand som började smärta för en och en halv timme sen)

Amen

är jag vuxen?

2006-09-27T13:10:00.000+02:00

Jobb (1p) - ja
Visitkort (1p) - nej (men snart:)
Konferens (1p) - ja
Bor hos föräldrar (-2p) nej
Vara sambo (1p) - Nej
Vara förlovad (1p) - Nej
Vara gift (2p) - Nej
Skild (3p) - Nej
Äga villa (2p) - Nej
Ha en bil (1p kombi + 1p) nej
Hund (1p) - nej (katter?)
Lån (1p) - ja
Gemensam ekonomi (1p) - Nej
Pensionsspara (1p) - ja
Storhandla (1p) - ja
ICA-kundkort (1p) - Nej
Använda rabattkuponger (2p) - nej
Äga hushållsassistent (1p) - Nej
Äga diskmaskin (1p) - Nej
Dubbelsäng (2p) - Nej
Ha julgran på julen (2p) - Ja
Gråa hår (1p) - Nej
Celluliter (1p) - ja
Prenumerera på morgontidning (1p) - Nja
Lösa sudoku (1p) - nej (korsord)
Välja att inte svara i telefon (2p) - Ja
Putsa fönster (1p) - Ja
Svampplockning (2p) - nej
Långfärdsskridskor (1p) - Nej
Parmiddag (1p) - Nej
Vinprovning (1p) - nej
Varit på en Danskurs (1p) - Nej (räknas skolan?)
Partaja till gamla 70-talshits. Obs! Gäller ej om du är bög. (1p) - Nej
Dricka konjak alt. calvados till kaffet (1p) - Nej
Däcka före 23.00 dagligen (1p) - Nej
Föredra soffan hemma före krogen/puben med bästa kompisarna (1p) - Ja Spela Bingolotto (1p) - nej
Tycka att Ernst Kirchberger är en riktig pudding (1p) - Nej (who?)
Ha höftproblem (1p) - ja
Köa till Allsång på Skansen kl 7 på morgonen (2p) -Nej
Bli förundrad över "ungdomen idag" (2p) - ja

15 av 50. är jag 30% vuxen eller 70% vuxen då?

Hur vuxna är ni?

hösten känns ikväll, igen

2006-09-25T23:37:00.000+02:00

Idag var jag galen i några timmar. Var faktiskt rädd för mitt mentala tillstånd där ett tag. Vill inte berätta för mycket här men jag har ringt till båda psykmottagningarna, växeln på sjukhuset och centralarkivet samt besök syd två gånger. Allt är i rullning nu. Upp till kamp. De har jävlats med fel person. Jag satte nog rekord i fula ord idag.

så skriver hon igen

2006-09-23T22:15:00.000+02:00

Jag kände för att göra ännu ett blogginlägg men jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Det är så mycket tvivel just nu. Det känns som att jag har hamnat i en kris och jag kastar mig med snabb fast mellan olika perspektiv och livsplaner. Jag vet ju så väl vad jag vill men finns orken och är jag beredd att ta ansvaret som medföljer? jag har varit oschysst mot mig själv och ska ta itu med det i veckan. Det svåraste blir mötet på fredag men får jag sitta på golvet och hinner kasta av mig prestationsångesten innan går det nog bra. Det är iofs på förmiddagen och då brukar jag inte vara så talför men ja, skam den som ger sig. Det känns som att jag har tre starka krafter som drar mig åt olika håll och de är inte synkade för fem öre. De tror att de är det men det är dem inte, inte utifrån mitt perspektiv i alla fall. Den ena vägrar att gå med på att vi samlas allihopa och pratar, den andra är hur medgörlig som helst och den tredje är..ja just nu ganska okontaktbar. I mitten står jag och flämtar och vill lägga ner hela verksamheten även fast det gör ont i hjärtat.

Autumn leaves

2006-09-23T14:52:00.000+02:00

Björken utanför mitt fönster har börjat stänka gul färg på sina löv och hösten har gjort sitt intåg. Snart är det dags att ladda kameran och gå och fota alla vackra träd och löv. Någon affär som jag spatserat i har plastlöv färgare i höstens fina färger och de ska jag köpa och dekorera lägenheten med när jag kommer på vilken affär det var. Förmodligen var det lagerhaus så det får väl bli nästa sväng till andrastaden Västerås antar jag.

Höst brukar innebära en tripp ner till mörket och apatins värld och jag hoppas att jag överlever denna höst lite bättre än de andra. Jag vet att det kommer och jag är förberedd. Försök att trycka ner mig, kom då!! Jag ska slåss med näbbar och klor, sanna mina ord.

Aftonbladet skriver att Bin Ladin är död. Vad ska man tro? Personligen hoppas jag att gubben led ordentligt innan han dog, OM han är död. Vissa personer, tro det eller ej, förtjänar inte att leva.

De senaste dagarna har jag omvärderat och snubblat på mina egna tankar och vänt utochin på halva hjärnan. Jag måste släppa in Mrs D igen om det här ska funka. Det är ingen mening med att gå i terapi om man vägrar att prata, jag är medveten om det. Dock har jag tur som har henne. Hon känner mig och mina fallgropar och ja..hon är omöjlig att både medvetet och omedvetet lura. Tacksamhet. Hon släpper inte, det har hon lovat. Fast sådana löften har jag hört förr och de har inte varit värda någonting.

Trots allt är jag glad. Jag lever och tar vara på var dag och tackar innerligt att jag får vara med.

Muppen och pomp

2006-09-21T14:15:00.000+02:00

Ungefär såhär seriös känner jag mig ganska ofta. Livet är en lek, eller? Nej men ärligt talat, humor gott folk, humor!

working singing loving

2006-09-20T23:38:00.000+02:00

Jag önskar att jag vore "dummare" än vad jag är och inte kunde gå runt i tankebanor. Det blir så extremt jobbigt att argumentera mot sig själv och få panik när mitt hjärta vill en sak och förnuftet en annan.

Idag har jag jobbat och det var underbart trots allt bråk. Jag är konstig.
Att arbeta med begåvningshandikappade är precis som att arbeta med barn i trotsåldern bara det att ett av barnen är två meter lång och lätt kan slå ner mig när han inte får som han vill. Jag vann mig ändå lite respekt sist vi bråkade när jag sa att han inte kan köra med mig. Det är ändå tröttsamt att tjata om samma saker om och om igen. Håret vill aldrig bli tvättat, rakapparaten är livsfarlig, maten är aldrig rätt, jobbet är alltid stängt, mamma ska alltid komma och hämta, maten är alltid inlåst och kaffe ska alltid serveras sekunden efter önskan uttalades.

Jag har även pratat med J, det var också underbart för det var så länge sen och jag älskar och saknar så mycket. För det är jag inte konstig, bara vettig. Jag är verkligen glad över att jag har så underbara människor i mitt liv och i mitt hjärta.

Kvällen har ägnats åt kvällsmässa i telefonen med H. Jag blir alltid lika förvånad över komplimanger angående mitt sjungande men jo..det börjar väl sjunka in. Jag är inget idol- eller fame factorymaterial men jag är en alldeles utmärkt mariahsångerska. En alldeles speciell sångerska som bara sjunger som jag gör :) Jag har alltid älskat musiken och vad den gör med mig. Att sjunga i kör är något av det bästa som finns. Att sedan stå inför publik och dela med sig av en sång som sitter i hjärtat och som passar rösten är nog det bästa som finns :) Någon som vill bekosta studier för singer/songwriter åt mig? nä, trodde väl inte det *surar*

Imorgon måste jag ringa Sara och prata. Jag är rädd för det hon gör med mig, för det som hon får min kropp att göra. Det skrämmer mig.

Allt jag längtar efter är en famn att gråta i. Någon som tar hand om mig. En tillåtelse av mig själv att låta någon ta hand om mig. Envisa jävel. Jag vill bara gråta och visa mig sårbar, kunna visa mig sårbar utan att bli lämnad.

om du vill ha mig kan du få mig så lätt.

puss och kram kära barn, nu ska jag gå och äta choklad!

punkter

2006-09-19T23:05:00.000+02:00

Carola slår inte Celine Dion vad gäller All by myself (Celine är grym på denna, Carola mesig)
Marit Bergman och Carola gör en intressant Waterloo. Det låter faktiskt bra.
jag ska jobba imorgon
min kropp har tagit in en förkylning
jag är inte så jävla dålig som jag tror
jag ska snart gå och lägga mig

Det luktar faktiskt bränt när jag tänker

2006-09-17T22:53:00.000+02:00

Idag har jag lyckats ägna några minuter år uppsatsen och portfolion, endast några minuter. I övrigt har jag städat, möblerat om, tvättat, röstat och umgåtts med Linda och Dennis. Nu sitter jag här och det är en timme kvar tills spöktimmen är ett faktum och tänker att jag nog borde plugga lite. Genast kommer värdelöshetskänslan över mig. Jag har ju inte pluggat knappt alls på tre dagar, fy sjutton vad jag har rätt att skrika glåpord mot mig själv och lätt bestämma att jag som straff ska plugga hela natten! Eller? Näe fy va tråkigt och framför allt..så fruktansvärt onödigt. Så vitt jag vet kommer både högskolan, min dator och jorden att fortsätta existera imorgon och dagen därpå och dagen efter det. En mycket suspekt bild börjar framträda i min fantasi. Jag både ser och hör självaste Dr Z föreläsa om vikten av att vara "oduktig" och bara göra det man faktiskt orkar. So what om det börjar krypa i min handledares ben för att uppsatsen byggs upp med myrsteg. So what om jag inte läst lika mycket som min kursare till imorgon. Jag bryr mig faktiskt inte, egentligen. Att jag inte pluggat beror ju förmodligen på att jag inte orkat eller prioriterat annat och då får det vara så. Lägg ner prestationsångesten tjejen, den kväver dig bara.

Den här helgen har jag laddat mina batterier lite inför veckan som kommer. Saker som jag skulle vilja hinna/orka med denna vecka:
vara aktiv på terapin imorgon
vara trevlig och engagerad på kören
ringa handledaren på praktiken och boka tid
ringa sjukgymnasten för ett serious talk
hämta ut mediciner
ägna tid åt uppsatsen med koncentration
styra upp portfolion
söka tre jobb
hitta tre bra referenslitteraturer till portfolion
och börja skissa på vad min praktik ska gå ut på

Jag blev trött bara av att räkna upp det där så nu går jag nog och lägger mig och samlar lite mer krafter.

wake up

2006-09-17T20:45:00.000+02:00

my own eyes can se
all the concequenses

Wake up and rebel
We have to destroy in order to rebuild

are you saticfied?

what have you done for yourself lately?

are you to comfortable to face it?

today is still today
choose well

all I got to say is
rebell

you cant go down this way
choose well
choose well
choose well

rebel

realize

2006-09-16T23:39:00.000+02:00

You were a part of my life before but I still get tired of your behaviour

Bull shit
There are no good excuses for the way you are behaving

Fight
The time has come
Your way of living isn't cool at all

Give up
If you desperatly want to die, who's stoping you?

No
Fight

Counting calories is so fucking boring

Stop running away from life
when you can feel it's breathing behind your back
You live for a reason

cherish your life
be proud of who you are
instead of cherish the hate you feel towards yourself

Fight

Fröken Duktig

2006-09-11T22:35:00.000+02:00

Känslorna som kommer av samtalskursen fullständigt fyller hela mig med välbehag och respekt samtidigt som den är nära att slå omkull mig nästan varje dag. Det är lika mycket personlig utveckling som pedagogik om kommunikation och det tar hårt. Vi hade jättebra handledning idag. Damn va jag har tics för mig! Det är en sann konst att kunna leda en grupp och ställa bra frågor som inte är "rådfrågor", "varförfrågor" eller lösningsriktade frågor.

Jag tror jag döper denna vecka till apati för det är ungefär det jag känner. Jag vill sova. Ge mig en säng och en veckas ledighet och du ska se att jag kan sova bort 90 % av den. Jag förstår inte hur jag kan ha så mycket att göra och ändå så lite att göra. Små saker blir stora och tiden räcker inte till. Jag har dock hört att det är "inne" att säga att man är upptagen och att man har fulltecknad almanacka. Det betyder tydligen att man är någon, att man är duktig och produktiv. Bah! Ge mig fyra veckor i Florida så ska du se hur duktig jag kan vara (på att göra ingenting och DET kallar jag riktigt duktighet).

sjukhuset

2006-09-08T15:16:00.000+02:00

Till min stora glädje har jag numer SPSS på min dator, vilket är till datorns stora sorg eftersom det är ett program som tar massor med plats. Jag väntar på att datorn ska krascha pga överbelastning men än så länge lever den. (måste skaffa fler backuper).

Idag har jag tömts på lite blod. Det gick på ett kick och kändes knappt. Snälla syrran frågade om jag ville ha tejp eller förband och jag sa förband eftersom tejpen och jag inte tål varandra. Annars brukar de inte fråga och jag brukar glömma bort och får sen gå med röda kliande utslag i armvecket i en vecka.

Efter blodprovet åkte jag upp i höghuset och besökte ortoptisten. Hon ville operera min skelning eftersom jag lider så pass mycket av den så nu ska jag gå med prismor fram till januari då operationen sker. Hua va läskigt det lät när hon berättade, "så klipper vi upp här och syr lite där och tråden kommer skava sen och du kan bli sövd om du vill?". Ja tack. Inte tänker jag ligga där och höra när de pratar och känna hur de grejar med mitt öga. Det skulle vara som att garantera en panikattack mitt i allt. Efter snart 24 år med skelning och nästan ständig lätt huvudvärk runt ena ögat och i pannan finns det alltså ett slut och en ny början. Det känns helt obegripligt och jag är glad och nervös.

Hon sa att det var otroligt hur starka mina ögonmuskler är och att de är mycket uthålliga. Jag kan väl bara koppla ihop det med mig i det stora hela. Jag ger mig inte och jag är seg som en jag vet inte vad. Nu hänger ögat inte med alls och jag har ont i huvudet efter alla undersökningar och glasögon med dubbelseende. Framför allt är jag HUNRIG efter att bara ha ätit ett äpple idag. My good, hur kan man klara sig utan att äta?!

PS jag klarade tentan DS

Wake me up when september ends

2006-09-06T23:25:00.000+02:00

Johannas bullar= SMASKENS

YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY

Csnansökan är skickad
Blommorna är vattnade
Önskemålen angående praktikplats är inskickad
Träningskortet är påfyllt
Pratat med personer angående min tenta
Mat har jag handlat ä

Portfolien har icke blivit påfylld
C-uppsatsen är fortfarande på 13 sidor och saknar vissa analyser
Lägenheten är inte städad

Däremot har jag
Gosat med Heléne och fnissat till IDOL Y
Varit obstinat hos sjukgymnasten
Pratat med en oerhört trevlig datamupp på skolan om viktiga saker
Fikat med Johanna Y
Tränat
Träffat Angelina och Bea en snabbis

Min kurva börjar gå nedåt och då talar jag inte om någon annan kurva än det som min motivation hänger på. Hur svårt är det att sitta på en stol och trycka ner ena benet i marken och samtidigt låta på utandningen? OERHÖRT! Stackars sjukgymnasten blev mållös flera gånger. Här ligger/sitter en vuxen kvinna som vägrar göra si eller så för att hon inte orkar. Suck, men jag orkade verkligen inte. Såg ingen mening med något av det.

Datasalen var uppbokad för lektion i princip hela dagen och kvällen så det var bara att knalla därifrån. Imorgon ska jag skaffa mig SPSS hem.

Dumma dumma dumm Mrs D som vabbar denna vecka. Dumma dumma dumma baciller som intagit hennes barn. ONDA baciller! Av alla veckor och så denna!?

PS Lauryn Hill sjunger som en gudinna. "Halleluja moment"!

....................................

stoppa karusellen, jag behöver luft

2006-09-05T14:27:00.000+02:00

Ibland har man inget att göra och nästan kräks av det och ibland har man så mycket så man kräks av det. Nu är det så mycket att göra att jag nästan kräks. Jag måste skriva på min portfolio, läsa studentlitteratur, vattna blommorna, köpa träningskort, söka jobb, plocka ögonbrynen, skicka in csnansökan, bestämma mig för praktikplats, lägga in mina enkäter på nytt i skolan och göra analyser, producera text på uppsatsen, ta kontakt med två människor på skolan angående min tenta, städa lägenheten, handla mat och så slutligen få i mig mat.

Idag orkade jag inte gå upp ur sängen förän närmare ett. Slödag. Det har ringt från bbb och berättat att "jag är en av dem som fått det här braiga paketet så jag kan kolla på 49 kanaler och vi bjuder på typ allt du behöver bara betala detta och du får bättre tv och blablabla". Efter att verkligen försäkrat för människan i luren att jag inte var intresserad och inte tittar så mycket på tv gav han upp. Några minuter senare ringer det från tandläkaren, pennan jag skrev kontonumret med var för dålig så hon behövde mina siffror igen. Suck.

Igår kväll var jag hemma hos johanna och åt tacos och tittade på märklig film och hade fistävling. Vem vann?

2006-09-03T15:08:00.000+02:00

Vi genomgår alla perioder i våra liv då allt känns övermäktigt. Just nu är jag i en sådan period. Den trevliga gårdagskvällen hos Sophia slutade i panik med en stöttande Heléne i luren som försökte övertala mig att ringa till mobila teamet. Döden kändes skrämmande nära pga kallsvettningarna, yrseln och illamåendet och trycket över bröstet. I sådana stunder är jag tacksam över att ha lugnande piller hemma men hur konstgjort känns inte det? Hade jag inte tagit det igår hade jag förmodligen per automatik ringt psykjouren och de hade fått stoppa ner mig i en säng på psyk med lugnande piller i blodomloppet, så då var det bättre att ta saken i egna händer tyckte jag. Jag hade dock inte klarat det utan Heléne och Ola. Sådana vänner är ovärderliga.

Det som stör mig mest är att jag under hela paniken tänkte på vad andra skulle säga och tycka om jag lade in mig för en tids mental vila. Varför i h-vete då? För min del tror jag inte på inläggning då jag förutom i panikstunderna tycker att jag hanterar mina dagar mycket väl och skulle enbart skriva ut mig så fort jag kan, som jag har gjort förut. Dessutom slänger jag mig med de mest löjliga argumenten till att jag inte kan vara på sjukhuset- katterna? skolan? mitt behov av att vara ensam? folks åsikter? Sedan befarar jag att de skulle slänga in mig på 19 och där är det inte trevligt och läkaren där är dum i huvudet. Det andra alternativet är inte heller bra av olika dumma anledningar.

Jag inser dock att jag måste prata med Dr Z och Mrs. D om detta. Vad de kan göra vet jag icke.

Det tråkiga är att allt det som jag håller på med och det som suger musten ur mig är sådant som jag vill göra, och enligt mig måste göra. Jävla skit. Jag hatar valmöjligheter.

skapandekraften

2006-09-01T14:42:00.000+02:00

Bilden ustrålar lycka. Terese blundar men ja...annars så.

I natt när jag inte kunde sova plockade jag fram synten. För första gången på länge kände jag för att skapa och skriva musik. Jag saknar gymnasiet med musiken och vännerna och SÅNGEN. Nu när IDOL har börjat igen blir man ju lite sugen. Näe vänta, stopp! inte sugen på att bli en ihopklistrad idol med enda syfte att sälja så många skivor som möjligt (nej jag är inte bitter). Snarare sugen på att sjunga, stå inför folk och dela med sig av sången. På söndag är det faktiskt dags för det. Jag ska hoppa in för Monika och sjunga en låt ur en musikal. Det är självklart nervöst men samtidigt längtar jag.

Sara frågade igår om jag anser mig vara duktig på att sjunga. Vad tror ni mitt svar blev på det? Nej så klart hehe. Men visst, om man nu ska skryta med betyg så hade jag MVG i alla sångkurser på gymnasiet men ändock, jag kanske har tekniken, förmågan att sjunga rent och en någorlunda schysst röst men så mycket mer är det inte. När jag ska sjunga inför folk blir jag stel, sjunger med hakan för långt ut och stirrar för mycket i texten för att jag är rädd för att tappa bort mig. Det finns mycket att göra på de punkterna och det är precis vad jag tänker göra. Min dröm är fortfarande att bli en singer/songwriter (som typ 3 miljoner svenskar med mig delar). Jag vill studera på memus i stockholm men det kostar massor med kronor. Jag vill absolut inte ha musiken som yrke men en trevlig hobby är det ju.

Jag tror att kören denna termin står inför förändring. Det måste skakas om lite, omvärderas och målsättas saker. Monika och jag har tagit på oss huvudansvaret. Om ingen i kören nappar på våra idéer kör vi själva.

Joanna och jag har också pratat om att spela in en ny version av hennes specialarbete så fort studion är klar. Det är ju också en grej att se fram emot.

2006-08-31T00:46:00.000+02:00

Jag kan inte nog betona hur luriga våra psyken är. Det brukar sägas att vi lär oss av våra misstag. Jag kan bara säga som så att vissa misstag är lättare att lära sig av. Varför är det svårare att lära sig vissa saker? Hur stark är vår överlevnadsinstikt när de viktigaste misstagen verkar vara de vi måste göra flest gånger för att inse fakta och ändra vårt sätt att leva? Efter tre och ett halvt år på högskolan har jag fortfarande inte lärt mig av mina studiemisstag. Jag är ALLTID en sån som förtränger viktiga saker som måste göras och måste således tvinga mig själv att sitta i sista stund med panik över tentor och uppsatser som måste göras och prickas av. Jag kan heller inte tycka att jag är duktig i skolan. Enligt mig själv är jag värdelös och det är bara en tidsfråga innan någon adjunkt, lektor eller professor kommer på mig och min brist på intelligens och kastar ut mig. Hur är det möjligt att jag kan tycka så?, frågade en god vän idag. Jag vet faktiskt inte. Det är som att hjärnan är uppdelad i hur många bitar som helst och beroende av dag används olika delar. Jag kan tycka att jag är duktig ibland men när det väl kommer till kritan trycker jag ner mig själv i fotknölarna. Just nu är det den icke uttalade men ack så närvarande pressen från min handledare, en högt uppsatt professor och forskare på mdh, som får mina inävlor att klumpa ihop sig och mitt huvud att kasta elaka ord efter mig SAMTIDIGT som en liten del av min hjärna fortsätter att hejja på och påstå att jag faktiskt är duktig och kapabel att klara det här. Pressen minskade inte precis när läraren i samtalskursen påpekade att min handledare inte väljer vem som helst som elev och att jag ska vara glad för att jag blev "vald". Hur är det möjligt tänker jag. Han valde väl inte mig utifrån mina egenskaper eller prestationer på tidigare kurser, han känner ju inte mig. Han vet inte vad jag går för innan uppsatsen är klar och inte ens då kommer han att tycka att jag är en bra elev! Knepigt?! Så här går det runt i mitt huvud hela tiden: å ena sidan, å andra sidan, jag duger inte, jag duger visst, jag orkar inte, jag orkar hur mycket som helst! Blir man trött eller blir man trött?

Att bli nöjd med sig själv och sina prestationer är något som jag tror att man får jobba med hela livet och egentligen, den enda som sätter ribban är en själv. Sedan kan det vara så att man måste prestera upp till en viss nivå för att få ett visst jobb, examen, idrottsresultat etc men det är fortfarande jag själv som måste bedömma om det är värt det eller inte. På så sätt sätter man ju också ribban. Innan man gör saker står man alltid inför ett val. Vaddååå, kanske någon tänker nu, det gör man väl inte alls! Men jo, upplever man det inte så kan man öva sig i att upptäcka när man står inför valet. Redan på morgonen har man ett val och det är att gå upp ur sängen eller ligga kvar hela dagen. Tänk på det!

Jag känner att det är lite för många projekt på G just nu för att jag ska kunna ta tag i allt på en gång så därför måste jag göra lite omprioriteringar. Jag ska börja skriva dagbok igen och få ner allt svart på vitt. jag måste komma underfund med vad det är inom mig så får mig att göra eller undvika vissa saker och vad det kommer ifrån. Kognitiv terapi kan man alltid utföra på sig själv men det kräver en del självinsikt och motivation. jag ser det som en utmaning. Man kan aldrig lära känna sig själv för bra.

Avslutningsvis kommer ett citat från serien Dennis:

"Det bästa du kan göra är att försöka bli väldigt bra på att vara dej själv." (Ain't it true?)

2006-08-30T13:28:00.000+02:00

(Och, ett senare inlägg kommer att handla om beteendevetare).

Härlig dag. Imorse fick jag tillbaka för mina väckningsterrorsamtal igår när jag för en gångs skull var uppe tidigare än några av mina vänner. Så här lät det när Linda ringde strax efter tio:
"God moooorgon, idag är jag mycket piggare än igår!! Sov du?"
Det var bara att masa sig upp ur sängen för när Linda är på det humöret går det inte att få stopp på hennes söta mun :)

Jag bestämde mig sedan för att sy klart alltid jag har börjat med. En kudde till på soffan syddes, armstödstyget häftades fast och gardinerna påbörjades. Allt gick bra tills...spolningen av undertråden misslyckades och jag fick snurra upp tråden och göra om, tråden tog slut mitt i sömmen på en av gardinerna och min hand smärtade när jag arbetade. Igår kväll när jag skulle sova trodde jag att jag skulle smälla av. Armen gjorde så ont, speciellt handleden och några gånger i natt har jag vaknat av smärtan. Det kändes ungefär som smärtan man kan känna om man haft armen i ett kylskåp i tjugo minuter. Ok, jag är inte van att sy, häfta och klippa några timmar.

Idag måste jag åka ner till stan och köpa mer tråd, en bok och handla MJÖLK! igår kväll handlade jag kaffe eftersom det var nästan slut. Nöjd aktiverade jag kaffebryggaren för ett tag sen och hällde upp mitt kaffe och så lite mjölk. Men vänta, vad är det för klumpar i kaffet...vita?! *Sniff sniff* luktade på mjölken och smakade på kaffet. PÄHHHHHST. Sur mjölk i kaffet, not my favorite kind of coup of tea! Koffeinabstinent och trådfrustrerad som jag är nu är det nog bäst att jag tar mig ner på stan. Måste man duscha innan? Folk kommer väl inte lukta på min söta odör, eller? Äsch, en raggardusch för la duga!

2006-08-29T12:05:00.000+02:00

Fjäril i taket och en massa prylar i munnen

Jag vaknade abrupt klockan kvart över sex imorse av att det ringde på telefonen. "anonym" stod det. Va fan...! "God morgon, det är X från X. Kan du jobba idag?" Ehm nja. Jag mumlade fram något om tandläkare och så och sa nej, fast egentligen så vill jag ju jobba (jag är konstig men jag saknar jobbet). Till saken hör den att jag knappt var vaken och därför inte vid mina sinnes fulla bruk. Varför kan de aldrig ringa åtminstonde EN dag före så man har tid att strukturera om dagarna? Nu var det väl förstås någon som precis ringt sig sjuk imorse så det kunde ju inte de veta igår då men ändå. Antingen ringer de 20 minuter innan de vill att man ska komma eller så ringer de en vecka innan och vill ha vikarie till den dagen då jag har salstenta (vilket inträffar typ två gånger per termin). Typiskt. Men nu skulle jag ju ändå till tandläkaren så jag kunde i alla fall inte (bokar jag om tiden en gång till så skickar de en brevbomb hem till mig).

Tandläkarbesöket var....odd. Det måste vara en väldig omsättning på tandläkare och hygenister eftersom jag nästan alltid från träffa någon ny mungrävare. Utöver det kan de bara ha tider aptidigt på morgonen eftersom jag ALLTID får tidiga tider, har de inga eftermiddagstider så man hinner vakna innan!? I alla fall, tandhygenisten var fumlig och rolig. Hon fixade inte att skriva in saker i journalen och kommenterade konstiga saker. Makapärerna som man ska ha i munnen medan de kutar ut och trycker på knappen är obekväma och hon tog tiid på sig med att ställa in röntgengrejen. Jag försökte djupandas och inte släppa efter för kväljningskänslorna. Händelsen till ära lät jag bli att äta frukost med tanke på mina lättretade kväljningsreflexer (tack pappa för det arvet) för jag tänkte inte lämna min frukost på golvet hos henne. Det hade blivit så kladdigt. Efter ett tag, när hon inte kunde hålla sig längre, frågade hon om min tungpiercing.
"kan du prata och äta med den där?"
"ehm jo. det är inga problem fast det var lite jobbigt precis när jag hade tagit den"
"jo jag förstår det, det är ju så mycket blodkärl i tungan så träffar man fel slutar det ju aldrig att blöda"
"mm"
"men det var det kanske värt? Vill man vara fin får man lida pin eller hur hehe?"

Den där betoningen på "fin" lät inte så äkta om jag ska vara gravallvarlig. Hon tyckte nog inte det var så hippt. Jag begär ju liksom inte att alla ska tycka att det är aphäftigt och snyggt, andra behöver faktiskt inte ens kommentera det. Min piercing är gjord på impuls och var mest en grej för att utmana mig själv. Nu påminner mig den mer om mitt mod och utmaningen, än hur snygg jag tycker att den är. Folk ska ha så mycket åsikter jämt och oftast när man inte ens har begärt dem. Det handlar om respekt. Jag kanske inte tycker att din frisyr är toksnnygg men jag kommenterar det inte för det är din ensak. R E S P E C T som Aretha så bekant sjunger.

Jo, det är mycket mer lockande att skriva här än att skriva på uppsatsen. UPPSATSEN, Gud vilket uttjatat ord det är vid det här laget. jag tycker jämt att jag säger att jag måste skriva på skiten och att den aldrig blir klar. Så är det ju också. jag drar ut på det i det sista. Jag vill gärna avsluta saker jag påbörjat men det tar tid. Kanske är det rädsla för examinationen eller något annat. Jag borde nog analysera mig själv lite mer vad gäller det där.

Nästa inlägg kommer nog att handla om hur det är att vara beteendevetare bland icke beteendevetare- ett hett ämne just nu.

2006-08-27T15:36:00.000+02:00

Om det inte hörs något ljud i högtalaren höj volymen!
Om det mullrar ute trots fint väder är det förmodligen åska och inte hallucinationer, oväder kommer vid de mest otippade tillfällena.

H och jag diskuterade tragedier och jordens undergång idag. Maiaindianerna har på något sätt fått information om att vi slutar att existera i december 2012. Huruvida det finns någon sanning i detta eller inte vet jag inte men tänk OM?!

Vad mycket man ska hinna med innan dess då! Skaffa barn, gifta sig, göra slut på alla pengar, resa till Iona, Taizé i Frankrike och Florida. För att riktigt kunna göra verklighet av dessa planer inom fem år och med faktumet att både H och jag är supersinglar kom vi fram till att vi gifter oss, adopterar en massa barn (helst ett från varje land á la Noaks Ark) och åker på smekmånad till Iona och Frankrike. Dock vid närmare eftertanke... svårt att gifta sig när ingen av oss har den läggningen och ännu svårare att hitta argument till att adoptera alla dessa barn och Herre Min Je, få plats med alla barn på smekmånaden alt hitta barnvakt till dem om de stannar hemma. Man kanske ska leva livet som vanligt istället och se vad som händer. OM jorden/mänskligheten går under snart hoppas jag att det går fort när stunden väl är inne.

Ja nu blir jag sådär djup igen. Hoppas att dessa tankar har gått över till terapin imorgon. Det blir så jobbigt annars :)

Min lilla bebis (uppsatsen) börjar växa upp och bli något och det finner jag otroligt jobbigt. Jag måste avsluta saker jag väl har påbörjat men det är en jobbig process. Att ge näring och klokheter och sedan när den är redo, släppa taget och låta den testa sina vingar. Hua, jag kommer att bli en jobbig morsa!

2006-08-26T19:52:00.000+02:00

2006-08-25T22:30:00.000+02:00

Ser ni vilken livsglädje den här lilla tjejen har. Hennes ögon glittrar av liv och glädje. jag tycker att det ser ut som att hon flyger och med blicken stolt talar om att hon kan. "Titta på mig, jag flyger, jag kan göra vad jag vill".

Idag har jag och mamma shoppat. Bilen var proppfull med grejer och min rygg gör ont. Mammas symaskin semestrar hos mig ett tag för min soffa ska nämligen kläs om och gardiner ska sys. Det kommer bli urbra.

Hej hopp

2006-08-24T23:12:00.000+02:00

Det här är den största paradoxen: man kan inte lita på sina känslor, ändå är det känslorna som kan ge dig de största sanningarna. -Dan Herold

Dagen idag har varit en bra dag. Bland annat har jag och K lånat H och varit på mässa i sjukhuskyrkan och det var en av de bästa mässorna jag har varit på, bortsett från den stackars förvirrade kvinnan med tusen påträngande frågor. Där i andaktsrummet kände jag ett sånt underbart lugn. Dels så hade jag H bredvid mig, som betyder oerhört mycket för mig, och dels så kunde jag möta Gud i en lugn och avslappnad miljö. Jag tror att det var en av få gånger då jag verkligen har kännt att det fanns någonting där. Sedan dess har jag varit coollugn innuti. Lugn och harmonisk i mig själv.

Jag har länge tvivlat på Guds existens och en tid kallade jag mig ateist men nu kan jag inte kalla mig det längre. Genom åren har jag fått mer och mer kontakt med mitt inre och min andlighet och jag känner nu att jag håller på att gå över en stor tröskel, en sista tvivlets tröskel. Tidigare när jag har diskuterat min tro har jag sagt att jag inte tror på Gud utan på människans inre kraft. Nu har det slagit mig att Gud är allt och överallt. Gud för mig är just denna människans inre kraft, livets kraft och kärlek och harmoni. Själsligt självständig som jag strävar efter att vara har ett av mina tvivel till Gud varit att jag inte tänker låta över mina "synder" och problem till någon annan att helt lösa. Jag ville inte lägga bort ansvaret för det jag gjort eller inte gjort. Jag tyckte att religion var ett sätt för folk att lägga bort sina problem och slippa ta ansvar för dem. Nu däremot inser jag att min inre kraft, den oerhörda styrka som jag har inom mig, Min Gud, hjälper mig att komma genom problem och att bli en visare och bli en så bra och välmående människa som möjligt. Det är inte att lägga bort ansvaret på något annat. Min inre kraft är en del av mig och därmed är det också en del av mig som hjälper mig, stöttar mig och vägleder mig vidare i livet.

Jag tror på något stort inom varje människa, i varje ting och skeende, det är min tro.

2006-08-23T11:07:00.000+02:00

åååååå så drar allt igång igen!

Det är märkligt men i nuläget tycker jag att jag befinner mig både i himmelen och helvetet samtidigt. Det har väl sina förklaringar förstås.

I måndags var jag på intro/upprop på nya kursen. Den verkar som klippt och skuren för mig så jag knallade fram till lärarna när vi slutat och förklarade läget med villkorsantagningen och det. De kvinnliga lärarna sa att de skulle fixa så jag får gå kvar. Mannen var lite tveksam och stirrig men enligt Linda så är han så jämt. Han skulle i alla fall kolla upp det. När jag sen kom hem skickade jag ett mail till honom och påminde om vad han skulle göra. Några timmar senare ringer studierektorn och meddelar att hon ger mig dispens för att gå kursen! Gissa om jag blev överlycklig!!!!

Samma dag ringde också underbara enhetschefen och meddelade att jag inte fått jobben men det känns som det kvittar. Jag var ändå inte redo. Det som gjorde mig så glad var allt hon sa om intervjun. Det lever jag länge på.

2006-08-20T21:39:00.000+02:00

Smile and tell the troubles to föck off

Igår var en rolig dag, i alla fall efter fyra. Monika och jag åkte svärandes till Strömsholm lyssnandes på Winnerbäck. Väl där väntade vi på resten av gänget som av någon anledning åkte två bilar. underligt sällskap, picknick och lång glasskö innan det stora kom igång. Det stora var denna gång The Real Group på en väldigt liten scen under ett lustigt men mysigt tak. Jag blev övertrött och skrattade åt Karinas chokladfläckar på tröjan som såg ut som poop och Ola skrattade hejdlöst åt en skylt som deklarerade att restaurangens potatisar kom från "Skalman". Så knallade de fem medlemmarna i gruppen in och satte igång. Deras musik är inte riktigt vad jag brukar lyssna på men de var så himla balla att kolla på. Basen blev min favorit. Jevlar vilken djup röst.

När konsterten var slut och vi kom in till staden igen var det dags för fyrverkerier. Gissa var vi såg dem ifrån? Från 60 m upp i luften, dvs i ett av kyrkans torn. Man såg rätt bra därifrån. Johanna och jag försökte hålla oss borta från de gigantiska spindlarna och betedde oss som barn som för första gången såg fyrverkerier. Det var en mäktig syn att se dem från den synvinkeln faktiskt. Dock klår de inte fyrverkerierna i Orlando.

Idag har varit en allmänt tjaffsig dag. Jag orkar inte ens gå in på den men det är ju inte mycket som har gått rätt. Ett plus var dock att Anna ringde mitt i leverkunskapen :)

Imörn åker jag till västerås igen och börjar på en kurs som jag inte vet om jag kommer läsa.

2006-08-19T15:52:00.000+02:00

En utmaningsvåg har åter igen drabbat de vars bloggar jag regelbundet läser. Jag tänkte då att jag ska starta en ny utmaning..här kommer den.

Vad får dig att må bra:
Vänner, familj och kärlek. Mina katter, självständighet, framgång (både hos mig och för andra).

Högsta önskan just nu:
Att allra bästaste Terese får jobbet. Att jag blir nöjd med vad jag nu ska göra i höst. Att allt går väl för mina vänner.

Vad är du mest missnöjd med i ditt liv just nu:
Min förlust av inspiration och motivation för det mesta. Att allt går på automatik och blir gjort för att göra alla andra nöjda. Att jag aldrig lär mig att spela gitarr. Att jag är så dålig på att höra av mig/träffa vissa vänner.

Om du skulle behöva flytta från den staden du bor i nu, vilket stad skulle du helst vilja flytta till (inom Sverige):
Stockholm faktiskt även om jag alltid sagt att jag aldrig ska bosätta mig där men det är liksom nära till de flesta av mina vänner därifrån,många möjligheter, möjligheter att vara mer anonym än här.

Vad föredrar du, en lång dusch eller ett avkopplande bad i badkaret:
Helst ett långt bad med en bra bok, badskum och en Flisa på tvättmaskinen.

Nämn tre personer som du ser upp till:
Heléne, J och Mrs D.

Nämn tre av dina favoritförfattare:
Paolo Choelo (Veronika bestämmer sig för att dö är helt underbar)
Bodil Malmsten
Torey Hayden

Tänker du rösta i höstens val, om inte förklara dig:
Självklart ska jag rösta.

One-night stand eller förhållande:
Förhållande måste jag säga. har iofs ingen erfarenhet av det första och förhållanden suger jag på.

Vad vill du helst att Gud ska säga vid pärleporten:
Välkommen. Nu ska du få all den vila och ro du strävat efter hela ditt liv. Förlåt, det var inte meningen att kasta all skit på dig.

Jag utmanar:
Ica
Johanna
Heléne
och Ola

2006-08-19T15:39:00.000+02:00

Idag är Mariah bakis. Sovbakis, vilket innebär att hon sovit för mycket. Kvart i nio igår kväll deckade jag och gick upp halv ett. De gånger jag vaknat under sovandets gång har jag bara konstaterat att jag vill sova mer och därefter somnat om. Det är skönt att sova men för tillfället vill jag aldrig göra det igen. Jag är trött, obehaglig till mods, kallsvettig och konstig i magen för att jag missade frukosten imorse. Jag föredrar faktiskt att sova så lite som möjligt för då är jag ändå allert. Någonstans finns det naturligtvis ett lagom men jag kan inte. Det finns en sång som passar in rätt bra på mig just nu och det är "Fru Hjärter Dam" av Lasse Winnerbäck himself.

Fru Hjärter Dam ditt skratt är bara tårar,
din skönhet är en lyckans miljonär
Men du ser nog aldrig vart och vem du sårar,
för ingen anar sorgen som du bär
Fru Hjärter Dam, din sorg har alla delat,
dina tårar är en allmän egendom
Men jag vill dig väl och det har alla velat,
så när ska du spräcka sorgens jungfrudom

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för vinden som har burit allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är

Fru Hjärter Dam ditt skratt är allas lycka, ditt ansikte den vackraste fasad
En glädjens blåa ögon kan man tycka, men din sorg har spridit vemod i vår stad
Fru Hjärter Dam kom hit jag famnar om dig, och jag ger dig sen en dos av ensamhet
Fru Hjärter Dam låt ensamheten ta dig, tills du gråtit ut din hemlighet

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för tanken som har burit allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är
Fru Hjärter Dam vart har du tagit vägen, ditt rum står tyst var gång jag går förbi
Fru Hjärter Dam din sorg är angelägen, om att få komma ut och där förbli

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för stormen som skall bära allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är
Ref...
När faller du i gråt när faller du isär
När faller du för tanken som skall bära allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är

För det är ju så att dålig eller minskad sömn gör oss alla mer känsliga och humörsvängiga men hellre det är plain gråtristverklighet.

2006-08-19T14:58:00.000+02:00

From Ica

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
1. vårdare
2. packeteringspersonal
3. frukostvärdinna (praktik)
4. hygientekniker

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Vit oleander
2. Så som i himmelen
3. Svarta änglar
4. Tomten är far till alla barnen

Fyra tv-serier jag gärna ser:
1. inga
2. har
3. tappat
4. intresset

Fyra ställen jag vill åka till:
1. Nynäshamn
2. uppsala
3. karlskoga
4. Fort Lauderdale

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
1. skolmail
2. aftonbladet
3. ams.se
4. bloggar

Fyra ställen där jag trivs:
1. min lägenhet
2. den här stan
3. varsom med mina vänner
4. västerås

Fyra bloggare jag vill utmana att svara på den här:
inga. antingen så har alla svarat eller så kan de inte svara.

2006-08-17T21:23:00.000+02:00

Ibland undrar jag vad jag går på för batterier egentligen. Denna sommaren har jag verkligen jobbat häcken av mig och visst, jag har varit trött men det har alltid gått. Idag efter tentan kände jag dock att luften gick ur mig aningens. Nu tänker jag rent principiellt (och lite för energins avsaknads skull) lägga ner pluggandet och låta tenta gå som den går. Mitt huvud är fullproppat och ingenting mer går in. Det får väl sortera sig under natten antar jag.

Hurtbulle igen. Jag har nu ikväll diskat upp berget i köket, varit nere med sopor och äcklig kattsand, rengjort kattlådan, skrubbat badrummet med klorin, städat och dammsugigt sovrummet, köket, hallen och en del av vardagsrummet samt rensat lite bland mina foton i datorn. Jag diskade så att svettpärlorna gjorde sig påminda i ansiktet. Sånt blir jag alltid imponerad över. Kroppen är allt bra finurlig. Det är nog dags för en dusch nu innan lite skitsnack med H.

Morgondagens planering ser ut som följande:
statistiktenta 8:30- ca 10:30
analyser i datasalen ca 11-12
hem på lunch
efter 14 besök på psyk om det går
kväll eventuellt skriva lite på uppsatsen annars SOVA!

Gnatt

2006-08-17T17:07:00.000+02:00

Idag var jag apan i bur

jag fick idag skriva "tentaspecial". kvart i två skulle jag infinna mig vid lärarens rum på institutionen. Lätt att gå dit när alla dörrar är låsta. Jag försökte smita med några damer in men de vägrade släppa in mig och envisades med att säga att det inte var någon där även fast jag sa att jag skulle träffa läraren. Till slut kom hon ut och hämtade mig i alla fall. Tentan fick jag skriva i konferensrummet i mitt emellan de två korridorerna på institutionen och ja...rummet har stora glasfönster där alla som gick förbi nyfiket gluttade in på lilla mig. De har möten och skit nu innan terminen så alla ISB's medlemmar sprang omkring där. Bästaste syon kom in ett tag och berättade om kursen och att mitt utkastande på tentan har gått vidare till prefekten för så får det inte gå till, tentatanten gjorde fel som slängde ut mig. HAH säger jag bara. Jag har aldrig tyckt om tentavakter. De är ett uselt släkte för sig.

I alla fall, nu glider jag ifrån ämnet igen, jag skrev och skrev och skrev tills mina fingrar gjorde ont och nästan inte gick att räta ut. Efter drygt två timmar var jag färdig och hade skrivit sammanlagt 14 sidor. Nu kan jag bara hålla tummarna på att åtminstonde hälften av det jag skrev var vettigt.

Nu är klockan åtta minuter över fem och om femton och en halv timme är nästa tenta som jag suger på. Ska sitta till tolv ikväll i alla fall. Blir det längre så gör det inget. bara att HOPPA upp ur sängen kl sju imorn och köra lite morgongympa, hinka kaffe, duscha och äta frukost. Visst låter jag hurtig? Nåväl, ni som känner mig, alternativt har sovit med mig (!), vet hur trögstartad och tjurig jag är på morgonen så riktigt så kommer det väl inte att gå till men kaffe, dusch och frukost lär ingå i alla fall :) Något hoppande upp ur sängen lär det inte bli heller.

Om Gud bär hela världen i sina händer så bär han också dig
* Tack Bim

2006-08-16T11:56:00.000+02:00

Som de flesta i min omgivning säkert vet har jag haft ätstörningar sen några år tillbaka. Genom terapi och diverse självransakningar har jag kommit fram till att mitt störda förhållande till min kropp och mat började redan på dagis. Häromdagen såg jag en video på youtube som handlar om ätstörningar och deras fysiska konsekvenser vilket jag tyckte var otroligt bra och rörande. Den videon finns här http://www.youtube.com/watch?v=stH-LRTjEC0&mode=related&search= att titta på och är på engelska. Tjejen som berättar, "Kat", tar upp de fysiska konsekvenser hon får lida av resten av sitt liv pga hennes anorexi (benskörhet, magproblem, tandlossning mm). Nu tog inte min kropp lika mycket skada som hennes men allt är relativt och jag tänkte berätta lite om vad ätstörningarna gjort med min kropp och psyke.

Genom självsvälten, som var det första uppenbara som folk märkte, förstörde jag förmodligen min ämnesomsättning för ett bra tag framöver. När jag började äta "normalt" igen fortsatte jag bara att gå upp i vikt tills den stannade 30 kilo över det jag vägde som minst. Ändå åt jag inte onormalt mycket men eftersom min ämnesomsättning sjönk av svälten så tog kroppen åt sig precis ALLT. Rent psykiskt var jag så utsvulten att jag ville äta ALLT och helst jämt ett tag. Detta har gått i perioder då jag antingen ätit normalt, för lite eller lite för mycket och min kropp...ja vad tror ni, den är förvirrad och samlar fortfarande på sig allt jag äter. När jag gick ner som mest tränade jag ingenting vad jag kommer ihåg. Det var förmodligen därför jag kunde äta så lite för kroppen behövde inte lika mycket energi. Sedan, när jag började äta mer började jag tokträna minst två gånger per dag. Det var toppen, tyckte jag. Jag orkade hur mycket som helst och hade inte ont eller skadade kroppen....trodde jag. Efter diverse träningsförbud har kroppen börjat känna efter. Min rygg har ständigt låsningar som visar sig i stelhet, myrkrypningar och smärta. Ibland sitter de så hårt att jag måste gå till naprapaten och få bort dem för jag klarar det inte själv. Jag har ständigt ont i mitt högre knä, höger höft är förmodligen sönder för resten av mitt liv.
Sen då, var det allt? Nej knappast. Min mage, som jag visserligen haft problem med sen jag föddes mår inte bra. När det är stressigt eller något oroar mig för mycket får jag magkatarr. Vissa perioder så illa att jag ofrivilligt kräks upp maten. Men hey, jag har ju frivilligt kräkits upp maten så länge så det spelar väl ingen roll? Eh jo. Tro mig, det är världens största hån att jag VILL äta maten men inte KAN. Dessutom är det inte så skönt att kräkas av katarr. Det gör ONT och känns som hela magen ska komma upp. Jo just det, sen var det det där med magmunnen. "Locket" till magsäcken kan inte hålla tätt vilket leder till sura uppstötningar. Häromdagen när jag gympade och skulle göra rygglyft på magen kom maten jag åt innan träningen upp i munnen. Det var vidrigt.
Pga att min mage inte fick så mycket mat förut så fungerar inte tarmrörelserna som de ska och det bildas massor av gaser som ibland leder till koliksmärtor OM jag inte äter min medicin två gånger per dag. Vet ni vad det är för medicin? Laxerande bulkmedel. Detta har min läkare sagt att jag måste äta hela mitt liv för att magen ska fungera. Och vet ni vad det värsta är, den är inte så himla god heller. Det är ett puvler som både ser ut och smakar ungefär som sågspån. Det har tagit mig två år att lära mig äta den utan att kvälja. För magens skull kan jag inte heller äta för mycket vitt mjöl, socker och alkohol för då kommer katarren tillbaka. Tror ni att det är roligt för en 23-åring? Skulle inte tror det.
De psykiska biverkningarna skulle jag kunna skriva en hel bok om så därför tar jag det väldigt kortfattat. Sedan jag var 15 har jag ätit antidepressiva och har ätit nästan alla sorter som finns tillsammans med medicin för bipolär sjukdom. Äter jag inte dem går det några dagar och sen ligger jag bara i sängen och gråter och kommer inte upp. För några sommrar sen fick jag prova en antipsykotisk medicin i mkt låg dos mot ångest. Den gav mig bara mer ångest och det blev så illa att jag fick läggas in på psyket. Roligt? Nej.
jag har också haft tendenser till att vilja dö och mamma och mormor har hittat mig i duschen med iskallt vatten och kläderna på. Allt för att jag inte skulle kasta mig ut genom fönstret. Tror ni det var roligt att se sina nära och kära vara oroliga? En gång tog jag också en överdos med tabletter och fick ligga på sjukhus med dropp. Det var inte heller så roligt. Mitt psyke har varit så känsligt så ni anar inte men för varje dag som går nu så blir jag starkare och starkare.
Jag går i terapi varje vecka och sen i somras går jag också hos en sjukgymnast som lär mig slappna av och försöker få mig att se positivt på min kropp. De är båda värda guld.

Som Kat säger så är den enda jag kan skylla på mig själv och det är hårt att behöva leva med det resten av mitt liv. Jag ber er, börja aldrig banta. Tro på er själva och att ni är bra som ni är. Hellre lite småfet och lycklig än smal och olycklig. Det är inte värt det.

2006-08-15T20:52:00.000+02:00

Dom jävlar som förändrat mig skall jag för alltid hämnas

militanta tentavakter

Vänd inte kappan efter vinden och smöra. Jag blir så trött. Varför är det så svårt för folk att ge raka besked? Inte ens när läraren pratar in på mitt mobilsvar vet hon vad hon ska säga. "ja, du kanske kan skriva tentan på måndag förmiddag[...]om du inte har kurser som börjar då[..]och jag har ju iofs kurser då[..]sen är jag upptagen hela tiden fram tills dess men vi hörs."
What!? Hur ska jag nå henne nudå eftersom hon uppenbarligen ringde hemmifrån eftersom klockan var tjugo över sju!

Hade ett långt samtal med sjukgymnasten om kontroll. jag kände det som att hon tyckte allt skulle vara så mycket lättare om jag släppte på mitt otroliga kontrollbehov. Jag vet inte. Jag tycker inte att jag har onormalt stor behov av kontroll när jag säger att jag vill veta om jag ska läsa vidare i höst (börjar på måndag) eller om jag ska gå arbetslös. Är det så himla konstigt? är det konstigt att jag blir arg när jag blir utkastad från en tenta pga något som inte är mitt fel? Uppenbarligen har ju skolan kommit på att de gjort fel eftersom syorna på institutionen redan hade hört om min utkastning innan jag hann berätta. Uppenbarligen vet de att de gjort fel när läraren i kursen ringer och säger att de ska fixa så att jag får skriva tentan så fort som möjligt. Hon hade förslag på måndag förmiddag men då är jag i västerås på intro på kursen jag inte vet om jag får gå förän min uppsats är examinerad. Kul. Roligare har jag haft det.

Som sagt, det känns som att jag spottar i motvind. Varför ska alltid saker krångla för mig?! Varför kan det aldrig gå bra? När får jag vila? Jag har inte haft ledigt sen början av förra sommaren...och kommer uppenbarligen inte få något ledigt förän i februari nu heller. Mina krafter börjar sina. har ingen matlust eller aptit och vill bara sova. Världen snurrar.

och jag är arrrrrg!

men mest uppgiven och ledsen.

2006-08-13T22:55:00.000+02:00

Nämen asså nu blir jag nästan sur. Jag skulle lägga upp några bilder men det går inte. Finns på bilddagboken: Blondinen. Kommentera annars får ni spö...

2006-08-13T22:36:00.000+02:00

Begåvningsnivå idag: minus ett

Jag satt och gick genom lite inför tentan imorn och funderar över varför det är så få sidor jag ska läsa på. Mm, för det fattades tre sidor av nio som skrivaren av någon anledning valde att inte skriva ut förut och som jag av någon anledning inte kontrollerade. Bra där. Jag tycker att Bush ska läsa på lite sociologi sådeså.

Jag sitter och läser om alienation och så är det en film om aliens på tv haha. Det tyckte jag var roligt med min torra humor.

Undrar varför jag blir helt muppig i huvudet inför varje jävla tenta. Jag tycker att jag är världens uslaste och värdelösaste person som någonsin studerat på högskola...vilket kanske inte är en så dum tanke eftersom jag KAN vara det, helt ärligt. Folk som pluggar på högskola måste ha en mycket högre begåvningsnivå än den jag befinner mig på just nu.

Imorgon innan tentan stänger jag av min mobil eller i alla fall sätter den på ljudlös. Jag vill varken ha ett positivt eller negativt besked angående jobben innan en tenta. Hela tentan kan ju gå förlorad i antingen överlyckliga eller deppade tankar, vilket påminner mig om att jag borde sätta den på ljudlös redan nu innan jag glömmer bort det. Undrar om alarmet låter om mobilen är ställd på ljudlös...hm.

Denna staty finns här i stadsparken där vi satt och förfestade innan Winnerbäck. Den föreställer Guds hand och någon därpå. Från vår vinkel såg det ut som att ja...han gör något annat än att bara stå där. Har han inga kläder på sig, och vad ser han som gör honom så glad?

2006-08-11T19:03:00.000+02:00

Det som har spökat i mitt huvud denna vecka ska jag inte skriva om även om jag vill få ur mig det. Mrs D får nog ta det. Jag fattar bara inte hur min hjärna fungerar, även fast jag har läst 65 p psykologi och det stör mig. Det är som att leva med två oberoende av varandra hjärnhalvor som har helt olika uppfattningar om livet och vad man bör göra och jag måste gå emellan och bestämma mig för vilken jag ska lyssna på. Jag har hela sommaren trott att jag mått "bra" och så träffar jag sjukgymnasten och psykologen som är av en helt annan uppfattning.

Jag har sovit jättelite senaste veckorna men inte i destruktivt syfte (det var där sjukgymnasten och jag var oense). Jag har gjort det för att jag inte haft något val. Jobbar man på dagen måste man plugga på kvällen/natten, så är det. Vad finns det för alternativ? Prioritera...ja men vad ska jag prioritera? Jobbet och skolan måste ju göras båda två.

Idag käkade jag lunch på kina med mor och far. Det var gott men oj så mättande. Åt hälften av båda mina tallrikar. jag fick en jättesöt väska från Hollywood. Tro att jag är stolt eller. Den ser ut som en högklackad sko :) Även fast mamma är medveten om att jag har med halva min lägenhet jämt så köpte hon den vilket ledde till att jag var tvungen att köpa ett kontokortsetui som jag varit emot ända sen de blev populära. De är hopplösa när man ska handla. Man står bara där och fumlar och försöker öppna skiten och sen åker typ allt ut. Jaja, övning ger färdighet.

Var och hälsade på på psyk idag också. Mäkta lugn avdelning måste jag säga. Vi satt ute på balkongen och skojjade om hoppsäkerheten och andra självmordssätt (galghumor, vi var inte seriösa på något sätt) och så fanns där en flärp som hängde och H låssades hänga sitt finger. oups, det var en larmfjonka så som ett brev på posten kom en dam springandes och blev väl inte jätteglad. "Oj jag bara råkade"! Sen kom en geting och placerade sig på min axel så vi gick in. Det var nära att vi inte kom därifrån heller. Jag råkade trycka på fel våning i hissen och johanna fumlade efter nån stopknapp och tröck på "extralång dörröppnare" vilket resulterade i att vi fick stå där som fån ett tag innan vi gav upp och tog trapporna ner. Det ska inte vara lätt att rymma menar jag.

Nu bad med aromaolja som jag fick av mamma och sen mat och plugg.

(Jag vet att jag har gått ner i vikt men kommentera inte snälla, det blir bara fel)

2006-08-09T21:29:00.000+02:00

Natten var hemsk. Jag formligen grät mig till sömns och vaknade fem timmar senare av att mamma ringde. Satan i gatan va mörka ringar under ögonen jag hade.

Jag får inte gå upp med uppsatsen nästa vecka. Nu känns det skitsamma bara jag får gå upp någongång i september.

Jobben har jag inte hört något ifrån. Jag håller mina tummar!

2006-08-08T22:45:00.000+02:00

Strö salt i mina sår gör det

Min goa (ironi) meddelade idag att han imorgon måste ha in min uppsats för att kunna bedömma om jag kan gå upp nästa vecka. Jag har frågat honom sen i våras när opponentskapet är och han sa i början att det var i slutet av augusti (17 augusti är inte enligt mig i slutet av augusti, det är i mitten) och nu under sommaren har han undvikit min fråga ett flertal gånger. Informationen som jag fick nu ikväll när jag kom hem från jobbet fick jag dessutom vidarebefordrat från min andra handledare som undrade om jag fått mailet från handledare 1. Svar nej och tack så mycket klantarsel. Professorer *suckar tungt*. Under har ju skett tidigare så varför inte nu (snälla någon, ge mig ett mirakel, ett stort sådant).

Idag har jag pluggat på dagen och jobbat och natten nu måste ägnas åt att skriva så mycket jag bara kan på skiten för att bli godkänd imorgon. Jag kan inte med ord uttrycka min känsla av respektlöshetkänslor och ilska (besvikenhet, uppgivenhet, ledsenhet, trötthet, orolighet osv osv). jag grät några tårar av trötthet och maktlöshet, slängde mig i duschen, satte på kaffe och gjorde i ordning mackor. Nu är det bara att sitta hela natten. Som tur är jobbar jag inte förän imorgon eftermiddag.

Can I please kill myself now?

2006-08-08T21:00:00.000+02:00

Här står livet i farstun så nära inpå men det är något som gnager ändå

Uppsatsen börjar ta form men jag är inte nöjd, kommer den någonsin bli godkänd? Kommer jag klara alla tentor och poäng? Jag borde ha vant mig vid det här laget- vid stress, vakna nätter, ont om pengar, osäker framtid.

Jag var så självsäker och mådde så bra fram till igår. Mrs D och S rasar muren på en timme. En endaste timme och krasch bom bang. Inte nu. Vara ifred i en vecka till. Jag behöver det. "Ska vi avsluta?". Nej det ska vi inte men jag inte hur det blir. Jag vet inte hur framtiden ser ut säger jag ju. Det är precis som att jag lamslagen sitter och ser hur allt rasar just pga att jag börjat känna efter och jag kan inget göra. Desperat försöker jag trycka bort, stänga dörren och sysselsätta mig varje sekund. Inte sitta ner och ta det lugnt. Inte tänka. Inte ge upp. Destruktiviteten finns alltid kvar om än i andra former så länge man låter källaren vara låst.

För jag vet ju. Skenet bedrar. Jag har hållit igen och motat bort känslorna den här sommaren och "mått bra". Det jag gör nu är destruktivt men jag ser ingen annan väg. Vem skall göra mina tentor? Vem ska skriva klart min uppsats om inte jag? Varför sova på natten när allt är lugnt och skönt och pluggvänligt?
Två dagar kvar på jobbet sen är det slut. Råplugg i helgen.

Jag saknar älskade vännen. Hon känns så långt bort även fast hon är närmare än någonsin. Jag hoppas att sjukhuslukten och kraven inte suddar ut hennes inre och så fort jag får rusar jag dit och kramas. Det ska bli bra. Det var det här som behövdes.

2006-08-07T17:44:00.000+02:00

I nuläget känns allt helt ok även fast jag både jobbat, varit hos Sara och MrsD. Jag fick klagomål från båda att jag ser trött ut och måste sova mer och blabla. Jag tycker inte om när någon sån kommenterar min kropp men det var helt ok eftersom det var positivt. Kanske håller jag på att få tillbaka min vältränade kropp under allt detta späck. Angående tider och så i höst har jag ju ingen aning och Mrs D var förvånad över min avslappnade attityd inför framtiden. Det kallas att leva i nuet och att ta en sak i taget. Gör man inte det går man under.

Idag fick jag tag på underbara enhetschefen och lämnade referenser. Jag hoppas verkligen! Annars har jag några reservplaner och massor av jobb att söka när jag får tid till det. Handledare nr 2 ringde idag också. Han är bra. Det här kommer att ordna sig men jag får inte lägga av nu. Måste fortsätta plugga varje ledighet jag har. Denna vecka blir det alltså hårdplugg.

Gårdagens upprördhet har lagt sig. Det är inte värt att tänka på. Jag har som sagt de jag vill i mitt liv, och farfar.....Jag hjärta dig.

2006-08-06T23:37:00.000+02:00

Bedömd av dig som inte betyder någonting så jag lyssnar inte efter ett tag
Men ändå når orden in i mitt hjärta och mina ögon fylls av tårar
Eftertänksamheten räddar mig och det är faktiskt inte jag som lider
Bittra, själviska, enkelriktade människor lider och det är faktiskt du

Himlen är så vacker nu ikväll så mycket vackrare än det vi har
Fast egentligen har vi inte något som betyder någonting
Jag skulle vilja att det såg annorlunda ut
Att det var annorlunda redan från början men det är tankar förgäves

Kan du se på solen och uppskatta det vi får
Ser du de små som fötts tack vare dig
Ser du hur de ler hur livskraften gror helt utan din närvaro
Kärlek är inget som kan köpas eller utbytas med tjänster

Jag hoppas att du inser hur du är
Att du förstår vad du förlorar
Att du någongång förstår hur jag har känt det alla dessa år
Att du förstår innan det är försent

Envägskommunikation är inget jag förstår mig på
Att tala med en gravsten och önska att allt varit annorlunda
Att ångra och betala för skulder som inte finns annat än i dina tankar
Det är inte något jag tänker göra och det är inte upp till mig

Vi skulle kunna prata och blåsa på varandras sår men
När insikten bara finns hos mig och du inte ens är medveten
Då känns det lönlöst och det är inte jag som valt att ha dig i mitt liv
Det är faktiskt tvärtom för med barn kommer barnbarn

barn är alltid barn och har inget ansvar för sina äldre
låt barnen vara barn och slippa det ansvar som inte är deras
låt mig vara barn i dina ögon fast jag ändå är vuxen
låt mig vara barn på det sättet att jag inte har samma stora ansvar som du

dock har tiden rullat på och det har gått för långt
jag vill inte ta igen något som kommer från dåligt samvete
jag vill inte ta emot den kärlek du skulle kunna ge mig
låt mig bara vara den jag är, som jag är

2006-08-06T20:37:00.000+02:00

När faller du i gråt när faller du isär?

Jag är en vuxen människa och det fina med det är att man kan välja vilka personer man vill ha i sitt liv. Helgen har varit underbar med bästaste Terese här och Winnerbäck och Goda Vänners sällskap. Mindre underbart var släktträffen. Ingen av de jag ville träffa var där. Jag och Petra hamnade dessutom först vid det manliga bordet där det diskuterades routers, brandväggar och bilmotorer. När jag sedan satte mig vid samma bord som min farmor så började nedvärderingarna och jag är så trött på det. Kan inte jag få vara bra som jag är? Kan inte jag få ha min piercing om jag vill ha den där? Kan inte jag få bestämma själv om jag ska röka eller inte? Är det någon som är intresserad av vad jag gör nuförtiden? Jag orkar inte. Det är inte meningen att jag ska sitta och svälja gråten när jag träffar min släkt. Jag vill ha människor omkring mig som älskar mig villkorslöst och uppskattar mig för den jag är, inte som ser mig som ett svart får som måste förändras. Jag bävar för den dagen min pojkvän måste träffa släkten och jag vill inte att mina barn ska växa upp med nära kontakt med mina släktningar (undantag finns självklart och de var inte där idag). Jag vill inte att mina barn ska bli lika kränkta och nedvärderade som jag har blivit under alla år.

Farfar jag saknade dig idag

2006-08-04T13:16:00.000+02:00

Detta är bilden från klassträffen med åtta av 16 tjejer i 9A.
(Jag ser inklämd ut för jag satte kameran på timer och sprang

sedan och satte mig hastigt och lustigt.)

2006-08-04T12:33:00.000+02:00

Jag har inte bloggat på några dagar. Tiden och lusten har inte infunnit sig. Jag jobbade bara fem timmar idag, helt lagom. J och jag låg i en timme i soffan och filosoferade medans brukarna sov. Mys.

Jobbintervjun igår känns som evigheter sen men jag vill fortfarande väldigt väldigt gärna ha något av jobben. Inte bara för att jag vill ha ett jobb för att kunna försörja mig utan för att det verkar helt perfekt för mig.

Det är sju veckor sen jag såg Mrs D sist...

2006-08-01T21:06:00.000+02:00

Och så känns allt så där underbart bra igen och jag bara ler och tycker att världen är underbar!

Jag tycker synd om de som aldrig gråtit glädjetårar men de behöver inte oroa sig, de kommer.

2006-08-01T15:21:00.000+02:00

Ja nu har utvecklingen gått framåt minsann. Jag ska snart skicka sms till min handledare. Varenda människa kan ju sms:a nu (undantag några få som antingen inte kan alls eller skriver obegripliga saker), tom min mormor kan sms:a och jag får dagligen sms från mor och far i USA. Farfar har msn och vi mailar ibland. Helt sjukt med tanke på deras ålder och hm...svårigheter med tekniska saker. I alla fall, min handledare har semester och trots att han har sagt att jag kan ringa ändå så känns det lite dumt. Därför tänkte jag sms:a och säga att han kan ringa upp. Fegt och smart. Måste bara plocka fram papprena så jag vet exakt vad jag ska fråga om.

Jobbet idag var jobbigt. M och jag var själva fram till lunch och sen när den försovande människan kom flydde jag fältet och åkte till apoteket och handlade mat på ica. Eftersom jag inte tog rast igår gick jag tidigare idag och ska nu skriva uppsats och plugga till tentor. kul. Imorse var det segt att komma upp. Natten bara skrattade åt mig när vi möttes på jobbet och sen såg jag i spegeln. Osminkad och halvstängda ögon. Nice. Jag måste börja sova mer punkt slut.

2006-07-31T23:07:00.000+02:00

Den här förbannade tröttheten tar kål på mig snart. Jag skulle kunna säga att jag sover bra och därför inte förstår vad den kommer ifrån men nej, jag sover inte bra. I natt sov jag runt fem timmar, jobbat nio timmar och haft klassträff nu på kvällen och ska jobba om åtta timmar. På jobbet måste jag hela tiden hålla mig sysselsatt för att inte somna. Det är inte det att jag har svårt att koppla av och är rastlös så, utan det är mer att sätter jag mig ner och gör ingenting så somnar jag. Jag blir alltså FÖR avslappnad. Men peppar peppar, åtta dagar på schemat kvar nu och några strödagar sen. Som vanligt har jag precis kommit in i jobbet innan det är dags att gå vidare till andra utmaningar.

Klassträffen var underbar. Jag tycker så mycket om de människorna och det förvånar mig hur bra överens alla kommer även fast många av oss inte träffats på ett bra tag. Tjattret gick hela tiden. Bild på hela skaran kommer imorn om jag hinner.

2006-07-29T14:53:00.000+02:00

Ena delen av min hjärna har tagit över Mrs D's jobb denna sommar och pikar och uppmanar till förändring. Oftast ignoreras faktan och mosas ner till källaren men jag är åtminstonde medveten om vad som är galet, jag har bara inte tid och ork att ta tag i det. Annars har jag varit mer eller mindre symtomfri denna sommar. Jag talar inte med ullrik (och minns inte när jag gjorde det sist, förutom första dagen jag höjde medicinen förståss), jag är helläkt och har bara funderat på hål en gång men stod emot, vågen ger jag själva fan i. Det enda som varit jobbigt är stressen och den ibland icke befintliga nattron fast nu har det slagit mig att det förmodligen beror på stressen och medicinhöjningen och det börjar lugna ner sig. Jag känner inget behov av att vara toksmal, ser inget vackert eller starkt i att motstå mat eller behov av att tokmotionera varje dag. Jag har ofattbart nog trippat runt på stranden i bikini och gett blanka fan i fettdepåer och bristningar. (jag har tom känt mig nöjd med min kropp några gånger). Detta kommer bli svårt att underhålla då Mrs D och hon den där S kommer tillbaka (vilket är om en vecka, hjälp) för då kommer alla vinster och hälsar på. Det är inget eftersträvansvärt och jag förstår mig inte på fenomenet men alla ni systrar förstår vad jag menar.

Igår efter jobbet åkte jag och handlade och glömde självklart det viktigaste. Jag var bara så trött i affären och ville fort därifrån eftersom mina jobbkläder var allt annat än fräscha. Meningen var att jag skulle plugga på kvällen, dock kom annat ivägen som vanligt. Bla bestämde jag mig för att flytta ut datorn till vardagsrummet och ställa in lilla soffan i sovrummet istället. Anledningen är att sovrummet är så fruktansvärt varmt och instängt om man jämför med vardagsrummet. Det är svårt att sitta vid datorn och koncentera sig på skolan när det är 30 g och luften står still. Visserligen har jag ett vädringsfönster men där kan katter lätt försvinna. Sovrummet har också en märklig doft som jag inte får bort hur länge jag än vädrar och hur mycket jag än städar. Så nej, datorn skulle ut och det blev ett jävla konkande med databord i massa delar och alla tillbehör, pärmar och sånt. Nu sitter jag i alla fall här och kan andas och tänka och det är alltid något.

Jag satt på balkongen och pratade i telefon i natt och på himlen visade sig rosa och gula blixtar mellan molnen. Det var så himla vackert.

2006-07-27T22:15:00.000+02:00

Denna vecka har jag varit dum. Jag har inte gjort det jag måste utan jag har umgåtts med vänner och försökt att andas ut. Med andra ord har jag levt livet lite grann men nu är det slut med det. Resan till Bim i Stockholm är inställd och hädanefter är typ det enda jag ska ägna mig åt jobbet och skolan (läs uppsatsen). På måndag är det klassträff som jag ska gå på men annars- ingen rast ingen vila. Sen på fredag nästa vecka kommer belöningen- Terese kommer hit och det blir grillning hos Linda och Dennis och LÖRDAG ÄR DET WINNERBÄCK. Söndag ägnas kanske åt släktträff som jag är halvsugen att gå på. Veckan därefter är det dags för sista jobbveckan, handledning i västerås, uppsatsen ska vara mer eller mindre färdig och omtentorna ska sitta någorlunda i huvudet.

Sen har vi Mrs D och den där S (hon är fortfarande "den där" eftersom jag inte känner henne än) som sätter igång om drygt en vecka. Gosh va fort sommaren har gått. Timmarna och dagarna bara rinner iväg. Tom 9-timmars pass eller längre går fort. Jag har hittat en bra lösning, jag undviker klockan och lever här och nu. Det funkar skitbra.

Tack Terese för att du är så hård och ärlig mot mig. Jag behöver verkligen det. Bort med dumma ursäkter och rädsla för hösten. jag klarar detta, jag vet det.

Jag tror jag ska inrätta telefontid här hemma. Annars är jag ju en jävel på att snacka bort timmar i telefonen. Mitt kontrollbehov är ju inte litet och jag vill veta hur mina vänner mår och vad de pysslar med. Måste tagga ner på den fronten.

Nu kryper myrorna i nacken och jag ska plugga en timme till. Om sju timmar ska jag skutta upp ur sängen för att ta mig till jobbet. Tjohoo!

2006-07-26T13:57:00.000+02:00

Jag håller på att skratta ihjäl mig av dessa journalgrodor.

Patienten har ont mellan tabletterna.

Sedan patienten fått antideppressivt medel har hon drabbats av munterhet.

Liggande på mage undersöker jag patientens hälar.

Jag förstod ej patienten, han förstod ej mig, men han fick tid om en vecka.

Behandlande läkare har tagit hand om knäna och skickat dem till röntgen.

Idag till lunch får patienten akuta diarréer.

Fick dock besked att hjärtat var bra, men skulle återkomma om hon blev medvetslös.

http://annice.se/humor.php

Detta skrämmer mig.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,862757,00.html

2006-07-24T21:34:00.000+02:00

Insikt nr 1
Jag är ganska duktig på att stå ut. När jag först läste om cooping i skolan visste jag knappt vad det var men nu...oh ja, I know. En klapp på axeln för mig, men inte en hård en för jag har ont i den redan nu som det är thank you very much.

Insikt nr 2
Jag är väldigt avundsjuk på mor och far som är i USA. Idag skickade de ett mms från grand canyon mitt i min panik. Jag blev avundsjuk. Sedan skickade de ett till likadant. Då blev jag arg.

Insikt nr 3
Man klarar mer än vad man tror fast ibland spelar det ingen roll var gränserna går, man behöver inte testa dem för att känna sig levande. Det går så bra ändå.

Insikt nr 4
Ladyshavern som mamma införskaffade åt mig som jag allt som oftast svär åt pga dess oförmåga att fungera är bra att ha ändå. Jag tänker på alternativet mina vänner.

Insikt nr 5
Åskväder kan komma fort och när man minst anar det.

Insikt nr 6
Mariah är glömsk även på jobbet. Nästa gång- skriv in i boken att du ringt polen och fixat vikarie till din helg så slipper Susanna ringa och jaga dig stackarn.

Insikt nr 7
Listor suger elefantballe.

Insikt nr 8
Jag ljuger så dåligt. Jag har inget av det jag sa när du ringde idag.

2006-07-24T13:34:00.000+02:00

Sommarens jobbigaste helgpass är över och jag är trött och less. Åter igen har jag börjat med listor för att få saker och ting gjort.
Här är dagens lista:
vattna uttorkade blommor x
betala räkningar x
dammsuga x
tvätta massa äcklig tvätt
gå ner med sopor x
ringa tele2 (de har bett mig återkomma i några dagar nu)
ringa tandläkaren (de svarar inte)
maila emma om lördag
ringa kicki om lördag
ringa linda och jessica om lördag
städa balkongen x
skriva två jobbansökningar
göra interrater på mina enkäter
skriva på uppsatsen (etik, metod, inledning)
läsa kvant
läsa sociologi och göra instuderingsfrågor
fika med Heléne (det enda denna dag som jag ser fram emot)
handla
få tag på nån människa på skolan som kan svara på mina frågor
ringa Bim om ev stockholmsbesök i helgen (när nu det ska hinnas med)

Jag vill verkligen till Bim fre-lör men..det finns två nackdelar: kattvakt och plugga. Får se hur det går. Det skulle vara så himla skönt att bara åka dit och vara och snacka och träffas igen. Både hon och jag behöver det, det vet jag. Katterna klarar sig, det vet jag. Behöver bara nån som kan gå hit en halvtimme på fredag kväll. Skolan kan dra åt helvete då, jag behöver lite "semester".

Jag vet inte vad framtiden har med sig. För första gången i hela mitt liv står jag utan säkra planer och det skrämmer mig samtidigt som det känns bra. Skola, jobb eller arbetslös i höst? Vad händer med M? Jag drömde i natt att jag hade en bebis och skulle på terapi. Mrs D blev distraherad för bebisen kunde inte sluta krångla. Jag vill ha barn. Mitt liv börjar ordna till sig och jag vill skaffa familj. Än är jag inte redo men snart.

2006-07-21T00:31:00.000+02:00

Jag mår jättebra. Har aldrig mått bättre. Det gör ingenting att jag inte har någon semester eller ledighet denna sommar, jag hade ju två veckors semester förra sommaren. Det är faktiskt ganska kul att ha 17 högskolepoäng (motsvarande 17 veckor) att fixa på åtta veckor och jobba nästan heltid samtidigt och sen examinera alla poäng samma vecka och veta att jag måste klara alla examinationer för att komma in på mina drömmars kurs i höst. Faktiskt är det ganska roande att vakna varannan timme på natten och aldrig känna sig utvilad när man vaknar av väckarklockan på morgonen. Att inte känna några känslor alls ömsom alla på en gång är verkligen att rekommendera, man blir så glad. Sura uppstötningar (matiga uppstötningar), magknip och überkänslig mage är rena himmelriket och fre-sön ska jag jobba 29.5 timmar och jag skrattar av bara tanken och verkligen längtar.

(jag tror visst att det går att fatta ironi i en text på internet. det är bara synd om de som inte har den förmågan att läsa mellan raderna)

dagens filosofi: tänk hur det skulle vara att vara en gräshoppa. du sprätter iväg och har ingen aning om var du hamnar förän du ligger där och sprattlar i någons saftglas eller finner dig själv stå ner till knäna i en koskit, eller i värsta fall upptäcker du att det nya stället var precis lika tråkigt och intetsägbart som det förra du landade på. life is not easy my friends.

2006-07-20T19:50:00.000+02:00

Den här dagen har mest sugit. Satt några timmar i skolan och klurade ut några analyser för att sen får svar från min handledare att de var fel. Var på gympa där jag trodde att ett riktigt astmaanfall höll på att anfalla mig. Överlevde som tur va. Höll på att få en boll i huvudet också. Tur att man har bollsinne. Sen pratade Emma och jag om en klassträff. Hoppas nu att så många som möjligt kan komma. Det skulle va nice.

Nu ska jag åka buss ut till badet.

2006-07-19T20:37:00.000+02:00

Jag tycker att Hagamannen ska sitta inlåst för evigt med sämre mat än skolmat och inga förmåner så det så.

Det är något som trycker just nu men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Eller jo vid närmare eftertanke kanske jag kan men jag VILL inte. Jag vill inte veta. Jag vill stanna tiden här och nu, kan det ordnas på något smidigt sätt? Hur ser allt ut nudå?

Jobbet. Jag trivs bra på jobbet. Relativt bra och bra mycket bättre än på andra jobb jag haft men ibland kryper det för nära inpå. Som det här med att vikarier inte har samma "status" som ordinarie och därmed inte tillgång till allt vilket gör att vi känner oss mer som belastning än nytta när vi måste jaga medicinnycklar, fråga vilka rutiner av tre olika som gäller samt får skit om något går fel. De flesta av de ordinarie trivs jag bra med men vissa når man inte upp till där de sitter på sina höga hästar och damn den som skulle våga ifrågasätta något som är kontaktpersonernas ansvar! Det har jag gjort några gånger och det har väl lett till min placering hos vissa men vaddå, jag går inte med på det. Brukarnas hälsa är viktigast och ska inte stoppas av att "ja men du vet ju hur läkare är" eller "nej men låt honom inte göra så där, det låter så mycket". Det sistnämnda blev jag mest förbannad över för det handlar om något som är en av de få viktiga sakerna för brukarens välbefinnande och som han nu inte får göra för att personalen tycker att det låter för mycket. Bah jag blir så trött. Sen verkar polarna ha helt egna relger och kunna välja och vraka vad de vill göra och vill de gå 50 min tidigare så gör de det även om det finns grejer på deras "schema" kvar. Jag känner det, jag verkligen känner vilken bitchig chef/arbetskamrat jag kommer bli när jag får fast. På jobbet har jag inga problem att säga vad jag tycker och jag VILL styra och jag VET att jag kan.

"Kämpa, håll ut, jobba på, det är snart över" är mitt nya mantra som jag upprepar 120 miljoner gånger om dagen i huvudet för att fortsätta. Hejja hejja!

2006-07-18T20:27:00.000+02:00

Helt otroligt hur pigg man kan vara efter fyra timmars sömn, full rulle på jobbet (7.15), två timmars städ hemma och plugg i två timmar men jag kör på tills jag stupar. Har fått många haha-upplevelser nu med uppsatsen och P's kommentarer hjälpte verkligen. Tur att jag har så stöttande handledare. Imorgon blir det datasal i skolan med SPSS och analyser.
C och jag tog med två av våra brukare på stan idag. Det var ett äventyr vill jag lova. När vi gick till stan var det molnigt och vi fick ta massa omvägar pga dåliga trottoarkanter som vi inte kunde köra ner för (handikappanpassa hela Sverige nu!). Väl där köpte vi glass på torget som de slurpade i sig ganska snabbt. Vi gick även in och shoppade nya skivor som uppskattades. Hemvägen var väldigt solig, varm och jobbigt. Fötterna och ryggen värkte av att skjuta en tung rullstol, kissblåsan var full och solen stekte och brukarna ville hem fortast möjligt. Jag höll på att få flera raseriutbrott idag på en av brukarna men jag höll det inne. Försökte prata med henne men det gick inte. Fick bara garv till svar. Jag vill liksom inte ha spenat i ansiktet. Sen bara för att man är handikappad så kan man inte passas upp på JÄMT. En minut i tystnad och inget att göra och tjatet är igång. Va fan, även vi drabbas av tristess men vi skriker inte för det. Även det, svårt att förklara för brukarna. Men men. Försökte också få bort min sista vecka men det gick inte, dock är sista helgen borta så jag får två dagar innan tentan att plugga i alla fall.

Och utbildning i höst då...vad innebär den? Jo, så här är det. När man har gått beteendevetenskapliga programmet och tagit minst 120 p kan man läsa en kurs på 20 p som heter någonting med samhälls- och beteendevetenskap i arbetslivet. Den innebär att man har teori i 10 veckor och läser litteratur, har lite seminarium och fältarbeten samt förbereder för kursens andra moment vilket INNEBÄR....
10 veckor på en arbetsplats där man ska jobba som någon slags konsult med ett uppdrag åt arbetsplatsen. Först är man med i deras dagliga arbete och sen får man sitta vid en egen dator och pyssla med sitt "examensarbete". Detta är en unik chans för oss på betvetprog eftersom vi inte har någon som helst praktik under våra tre eller fyra år, till skillnad från de andra beteendevetenskapliga programmen. Urvalet sker dessutom genom lottning så jag känner mig lyckligt lottad (hihi). Som mamma sa: "ja det finns ju verkligen en anledning till att du kom in". (Jag börjar tvivla på min blandateism).

Jag vill verkligen verkligen in på detta så nu gäller det att plugga stenhårt. Kom in på en samtalskurs också och står som reserv på psykologi D. Det skulle ju vara lite häftigt också...att ha läst så långt man kan inom psykologi. Steget efter det är doktorand....

2006-07-17T22:23:00.000+02:00

Glädjetårar
Här kommer man hem grinig och dann efter jobbet och surar över att sista helgen på schemat inte kunde bytas/ges bort och så har antagningsbeskedet kommit. JAG KOM IN PÅ ARBETSKURSEN! Den som jag ville allra helst i hela väääärlden, prioriterat före jobb tom. Kruxet är att jag bara får behörighet till den om jag klarar min två omtentor och uppsats som naturligtvis ligger på samma vecka. Det är då veckan efter den där helgen som jag ville ha bort och anledningen till min önskade ledighet var just att få lite tid att plugga inför tentorna och opponeringen. Nu är läget helt annorlunda. Imorgon ska jag ringa och förklara läget för polen och ta bort hela vecka 32. Jag struntar helt och fullt i om någon blir sur eller så. Jag MÅSTE ha den veckan till att plugga. Jag SKA in på den kursen, så är det bara. Det är ju dessutom min sjunde vecka jag tar bort så sex veckor sommarvik tycker jag blir absolut lägligt. Bråkar polen så ringer jag till vik enhetschef och bölar. Bra att ha en plan B.

Så mina vänner, jag antar att vi ses nångång i höst för nu kommer jag försöka låsa in mig ett tag. De enda som får dispens är Ica och Terese :)

2006-07-15T15:03:00.000+02:00

Jag missade idag både morgonen och förmiddagen. Vid ett slog jag upp ögonen och svarade irriterat i mobilen. Jag hörde en människa som frågade vad jag gjorde och jag svarade och sen bröts det. Numret känner jag inte igen och rösten kunde jag inte identifiera pga brus. Kul start.

Sedan dess har jag suttit och ögnat genom mina papper från kvantmetoden för att försöka lista ut vilka jävla test jag ska göra. T-test..jo....men Anova då...? Cronbacks Alpha? Va?! Det är som att jag aldrig har läst kvantkursen. Allt är som bortblåst. Nåväl, jag skyller på jobbet, min medicinändring och andra bittra saker. Ändock...jag måste göra skiten och det spelar ingen roll vad jag skyller min borttappade hjärnförmåga på. Nu väntar jag på att Terese ska ringa och inbringa lite hopp. Den tjejen har betydligt mer koll än vad jag har.

Ikväll har jag blivit medbjudn på grillning hos min kusin och hans fruga. Det vore lite trevligt faktiskt men två hinder finns:
-jag borde plugga eftersom deadlinen närmar sig med stormsteg
-grilla? vad ska man äta då? jag får inte äta fläskött= korv, eller vitt bröd= korvbröd. Jag får väl äta nåt annat då men jag är så trött på det. Trött på att alltid äta alternativ. Men..det var länge sen jag träffade Ida...och Peter förstås. Har inte ens sätt deras hus så ja...jag ska försöka hinna med att åka dit.

2006-07-14T22:50:00.000+02:00

Ja mina vänner (och annat evt folk som läser). Sommaren tär men den när också, vill jag tro. Idag har dock varit en prövningens dag. Jag är inte van vid att själv vara den som sitter och tittar på när en annan får en ångestattack och nu var även så fallet att det hela inträffade på jobbet och jag stod som "ansvarig" att ta hand om den personen. Jag gjorde som jag inte borde ha gjort, mest för att försvara min kropp för fysiskt våld, men va fan. Varför måste det vara så svårt? Det gick dock bra till slut med det. Lite andra grejer inträffade också men de tänker jag inte gå in på här, meningen är att jag klarade det och det är jag stolt över även om utfallet kunde ha varit bättre. Sen är det läskigt hur lätt fasaden kan trilla bort från kroppen och människor i omgivningen ser hur det egentligen är inne i hjärnan och hjärtat. Men so, let it be. Egentligen är det inget att oroa sig för. Jag vet inte varför jag envisas med att vara den glada effektiva tjejen som alla litar på. Kanske är det för att inte göra människor besvikna. Jag klarar inte av den smärtan och ångesten som mina "snedsteg" ger hos andra och som speglas tillbaka på mig. Inga fler besök på akuten, psykakuten eller psykavdelningen. Det är slut med sånt nu. Det tog slut för länge sen.

Det som förvånar mig är hur lätt det är att trycka undan saker. Just nu har jag inte ens någon hall. Inga känslor får ens komma in. Jag hör hur de knackar på dörren men jag öppnar inte. Det är lättast så. Ingen misär eller ångestattacker om man slutar känna.
Egentligen borde jag vara i upplösningstillstånd nu över mitt besök på balkongen men jag rycker på axlarna och funderar på vilken bok jag ska läsa ikväll eller hur jag ska lösa mina statistiska problem i uppsatsen. Jag har alltid berörts oerhört illa av djur som far illa för de kan inte försvara sig eller förstå på samma sätt som vi. Nu satt jag på balkongen och pratade med en vän i telefon. I ögonvrån över min vänstra axel ser jag något som rör sig och det är en KATT (unge dessutom) som har vandrat från grannens balkong på mitt vardagsrumfönsterbläck till min axel. Mellan mig och kattungen var mitt nät. Paniken steg och helt plötsligt väcktes jag ur min dvala och slängde på luren, försökte slita bort mitt nät utan bra resultat. Får ändå upp en glipa och sticker ut min arm och nappar tag i kattens nackskinn och drar på något sätt genom honom och min arm genom glipan. När jag lämnat tillbaka katten och ringde tillbaka till vännen berättade jag om det helt lugnt och nu har det runnit av mig. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte fått tag på stackarn och han ramlat ner. Inte skulle jag sitta här och skriva om det i alla fall. Allt som finns kvar är en stolthet över att jag satt just där och att jag räddade honom (han hade inte kunnat vända och vid min balkong är det stopp pga mitt nät) och ett sår från änden på hönsnätet som gick in i min arm.

Nyss fick jag panik över en grej som skulle kunna komma att förstöra hela min sommar..och det kan fortfarande göra det och jag vill inte. Vill inte. Låt mig få ha det ifred. Ditt intresse för honom fanns inte ens innan allt hände så gör det inte.

2006-07-14T14:12:00.000+02:00

Andra inlägget idag då.

KÄRLEK!
är bland det svåraste jag vet. Jag kan inte hantera det eller mig. Ena stunden vill jag be Honom dra och andra stunden vill jag inget hellre än att ligga i hans armar. Den här gången funderar jag dock på att gå emot mina spärrar och sluta tänka så mycket, bara kasta mig ut. Vad har jag att förlora liksom? Hur ska man veta hur man känner för någon? "man blir glad när man tänker på honom", citat Så som i himmelen. Jo men ja...så är det ju. Just nu längtar hela mitt väsen till honom, till trygghet, till att ha honom nära men är det Honom jag längtar efter eller är det just tryggheten...kärleken?

2006-07-14T13:12:00.000+02:00

Saken är den att jag förstår kvalifikationskravet att man ska ha jobbat några år inom vad man nu söker men hur ska man göra som gröngöling dvs nyutexaminerad? Har kollat genom jobb i stockholm och antingen vill de att man bor i området, har körkort eller har erfarenhet av jobbet i fråga.

Fast ändå känner jag hopp. Det är så liite kvar nu innan jag står där med min examen.

2006-07-12T23:12:00.000+02:00

Jag har köpt en ny telefon med ett superbra abonnemang och jag är supernöjd förutom att simkortet krånglar. Telefonen får för sig att den ska stänga av sig ibland och det oroar mig. Det har dock inget med telefonen att göra för den gjorde samma sak när jag satte tillbaka simkortet i gamla telefonen. Därför ringde jag kundtjänst och fick prata med en icke så pratglad människa som sa att hon skulle skicka ett nytt kort med posten sen la hon på i princip. Jag har nu ingen aning om det kommer kosta men vad jag har hört så ska det inte göra det. Hoppas att det funkar bra sen bara. Anledningen till att jag ringde och bad om ett nytt simkort var att jag har fått lära mig genom lite efterforskningar att nya telefoner kan krångla med "gamla" simkort då de inte funkar så bra ihop. Bla drar gamla simkort mer ström vilket kan leda till att batteriet dör fortfare samt att wappen inte funkar så bra.

Men ja, visst är den söt min lilla bubbelgumstelefon?!

2006-07-11T23:39:00.000+02:00

Härmed anser jag att det här med jobbsökande är en jobbig process. Det räcker liksom inte med att skriva ett CV och skicka det till alla. Nej för idag har jag lärt mig att man ska anpassa varje smöreri för det speciella jobbet man söker, alltså kolla in vad de söker och vända kappan efter vinden och skriva att man har de egenskaperna de söker. Nu har jag lite bråttom för en ansökan ska vara inne senast imorgon och jag måste söka det på offentligajobb så CV'n blir helt muppig och måste anpassas. Jag har i alla fall fyra jobb som jag har/ska söka. Det är inte illa pinkat när man har 17 p kvar. Det ska börjas tidigt. I våras fick jag ont i magen när jag tänkte på det här med att söka jobb och att faktiskt a r b e t a med något på riktigt och inte bara timvika. Nu däremot kastar jag mig ut i arbetsvärlden med ett litet leende redo att testa mina vingar. Jag längtar så tills den dagen jag har ett 100 % jobb och SLIPPER skolan. Jag vet att det kommer hända och jag är inte (lika) rädd längre.

(hur fan ska man komma ihåg alla sommarjobb, befattningar och framför allt när man jobbade? jag vet ju knapt mellan vilka årtal jag gick gymnasiet..)

2006-07-10T10:56:00.000+02:00

Doctor's orders
Nu har jag haft telefontid med min kära läkare. Större delen av tiden ägnades åt att lyssna på när hon rabblade saker ur fass. I övrigt ställde hon sig mycket frågande till min kropps drastiska förändringar de senaste åren och nu ska det utredas. Ändring av mediciner, strikt diet och nya prover. Vette fan hur det här ska gå men jag får försöka. Det är det eller katastrof liksom.

Sen har jag även ringt en tjurig sekretterare på ögonmottagningen och sagt nej till en tid och nu kommer jag säkerligen få komma dit senare men skitsamma. Det är bara det att jag vill ha min ev operation så fort som möjligt. Tandläkartiden får jag ändra någon annan dag. Det tar ju fan en hel dag att ringa runt alla ärenden. Jag är så trött på att ringa runt och fixa saker. Är det inte färdtjänst och sånt på jobbet så är det massa jox hemma.

Idag borde antagningsbesked komma på posten som typ avgör min höst. Spännande, eller inte. Får man vara apatisk inför framtiden?

Dags att städa lite och sen dra sig till Monika i spöregnet.

2006-07-10T00:01:00.000+02:00

Imorgon förmiddag gäller det. Jag vet inte vad jag ska säga men det blir säkert bra.

Sommaren är också förträngning. Höll på att få flera utbrott på jobbet samt springa från Parken Zoo när vi var där. Ville bara springa till H och vara där.
Det är för mycket känslor som inte har någonstans att ta vägen. Om man varje gång man tänker en "dum" tanke trycker bort den, försvinner den då eller blir det ketchupeffekten sen? Dum fråga egentligen. Kämpa på. Håll hakan över vattenytan.

Fuck, det är så många jag saknar nu. Jag drömmer att jag träffar dem och blir skitglad och sen när jag vaknar blir jag så besviken. Jag har fan inte träffat dem på flera månader. Aj.

Sen är det det där andra...jag vet inte vad jag ska tycka och tänka. Förstår mig inte på kärlek och kommer nog aldrig göra det heller. Undrar om min släkt kommer bli ännu surare på mig om jag åker nånstans och inseminerar!

2006-07-09T11:54:00.000+02:00

Det är ju det jag gillar med sommaren. Att ha så mycket att göra att veckorna bara swischar förbi. Det känns som att jag jämt är på jobbet. Nu är det ju tack och lov inte så men det känns så. Jag har inget emot det, förutom att Flisa hemma blir helt tokig. Flera kvällar har jag dragit till borsökna och badat. Sist när jag var där med pojkarna var det så jävla varmt och så skönt.

Igår på jobbet när H och jag hade rast och låg och vilade i var sitt rum var vädrets gudar inte så jävla snälla. KABOMM sa det helt plötsligt precis ovanför oss utan förvarning. Jag höll på att skita på mig och hjärtat drog nån annanstans. J knackade på försiktigt och var lika skärrad hon. H låg kvar i sin lilla dvala och ja...jag tror att han smålog åt oss tjejer. Halva brukarskaran bara garvade och en hörde ingenting. Jag svär, det var någonting som exploderade inne i personalrummet där jag låg. Vi tittade ut och såg en kille komma haltandes och J undrade om det var honom blixten hade siktat på. Nåväl, sen när H kom ut berättade han att väggarna hade skakat. Trevligt. Vi tror att det börjat spöka i huset också. Det kom tunga steg i korridoren trots att ingen var där och klockor stannar trots nya batterier. Häftigt. Med andra ord var det en händelserik dag på jobbet igår. Det gillar jag. Jag gillar åska fortfarande fast lite sur är jag, hallå förvarning!!

Det hela påminner mig om när vi ett år var i Cleerwater den 4 juli. Vi hade vårt hotellrum lååångt upp i en hööög byggnad. Så helt plötsligt (samma grej) KABOMM och brandvarnare började tjuta. Jag höll även där på att skita ner mig. Tur att man inte är analinkompetent. Jag ville då springa ut i bilen men på parkeringen hade vatten öst ner till två dm så jag sket i det. Det var en roligt 4 juli. Independence day. USA har ännu inte fattat att de inte har någonting att komma med mot vädrets makter. Då hjälper inga bomber eller soldater i världen.

Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till jobbet. Vi ska till parken och lyssna på Linda Bengtzing. Peter och Linda i samma vecka, ojojoj. (you can touch me if you like)

2006-07-06T20:59:00.000+02:00

På stranden idag suckade jag inom mig när en kille sprang förbi med pulsband och tvättbräda. Hur orkar han idag, årets varmaste dag? Några timmar senare befann jag mig på samma ställe tillsammans med andra galningar på ett gympapass. Jag skämtar inte när jag säger att jag var nära att svimma några gånger. Att dessutom ligga på gräsmattan med gräs i hela nyllet och göra rygglyft när man är gräsallergiker, vad bevisar det? Förmodligen att jag är en galning rakt igenom. Nämen, förträningning funkar bra jorråsatte.

Detsamma med kvällens chock. Det har inte nåt mig helt för det skulle resultera i så mycket dumt. Jag känner inte. Jag lever bara. Jag finns. Det är så man gör.

Det är något speciellt med att skutta runt på gympapass och upptäcka att en av ens "behandlare" skuttar runt på samma kvadratmeter. Jag har inte bestämt mig för om det är positivt eller negativt. Förmodligen är det båda delarna av anledningar jag inte går in på här. Det var rätt lustigt att se hennes kläder i alla fall. Men hey, jag har legat på golvet och andats med henne förut så.... (hehe).

klart slut.

2006-07-05T18:28:00.000+02:00

Jag har idag för första gången (tror jag) sett en BOT. Jag känner mig helt sjukt borta när jag trallar på BOTEN Anna utan att förstå vad den handlar om men jag börjar få en inblick. Fast föresten, det kanske kvittar. BOTEN jag stötte på hette inte Anna i alla fall.

Igår lät jag min impulsiva leva ut igen. Pang bom så hade Johanna och jag dragit med H och M på lite festande. Vi hamnade på Harrys där även Peter Siepen var. Jag var inte överlycklig över det faktumet men ändå, att ha kladdat på Siepens rumpa måste väl vara en skaplig merit? (eller inte, det kvittar det också).

En full H och en full M knatade sedan hem mot mig där de hölls sångstund ett tag. H underskattar sig själv mucho när hon säger att hon inte kan sjunga. Spelar gör hon som en gud. Jag är grymt avundsjuk på de själar som har tålamodet och begåvningen att lära sig spela gitarr snyggt. Däremot blev jag inte så avundsjuk på mig själv och H när vi skulle upp efter tre timmars sovande och ta oss till hennes bil, fast det var H som förtjänade minst avundsjuka eftersom hon skulle jobba idag. Jag kunde lugnt rulla hem igen. Satt sedan och stirrade meningslöst ett tag innan jag fann mig själv liggandes i sängen och sova. När jag sedan vaknade var jag i alla fall någorlunda nykter. Alltid något.

2006-07-05T17:36:00.000+02:00

Jag hoppas att mina vänner förstår hur värdefulla de är, att alla är unika på sitt eget sätt och att jag älskar dem av hela mitt hjärta. Jag hoppas att de förstår hur mycket de betyder för mig och hur värdefullt jag tycker att det är att umgås med dem. De ger liv, de ger kraft.

Igår kom en vän hit och fikade. Det var över ett år sen vi sågs och det var så trevligt. När jag gick med henne från stan till mig kände jag samma "ilska" och maktlöshet inom mig som jag brukar känna när jag är ute med brukarna på jobbet. Alla ser vi olika ut och fungerar på olika sätt men så fort någon skiljer sig från mängden i beteende eller utseende bränner folks smygtittande blickar. Jag ser hur de sneglar och gör sig en historia i huvudet om det de ser, men jag ser inte acceptans. Min vän ska ha stor cred för att hon gick i linne igår och jo, jag förstår vilken uppmärksamhet hennes armar ger men jag tror inte folk förstår. Jag vill bara skrika ut att de ska sluta stirra och förklara varför man gör som hon när livet behandlar en svårt. Tyvärr kan jag inte göra det, jag kan bara bearbeta min egen acceptans och försöka förstår själv. Jag har också märken på min kropp som kommer att finnas där tills min kropp förmultnar efter det sista andetaget och ibland skäms jag och vill dölja men allt som oftast bryr jag mig inte ett dyfft.

Mina ärr är en del av min historia och visar på hur jag i perioder har mått, då orden inte räcker till, då den psykiska smärtan inom mig var så svår att få tag på och nysta ut. Ett sår säger så mycket mer för ögon som inte kan se bakom och för ögon som inte kan förklara. Smärtan är bara en del av det hela. Jag känner ganska ofta att jag vill känna att jag lever. Jag är rädd för att må bra för tänk om jag försvinner då, blir upplöst och medioker och tråkig. Tänk om jag blir en såndär som inte känner och som rusar genom livet utan att KÄNNA.

Det finns de som jagar adrenalinkickar och utmanar sig själva genom att klättra i berg, hoppa bungyjumps, dyka i djupa vatten eller reser världen runt- allt för kicken. Det finns också de som jagar kickarna på ett dysfunktionellt sätt genom att svälta sig, äta (tröstäta, tristäta, trotsäta) eller skada sig på annat vis. Oavsett om det inte är kickarna man jagar i början är det de man fastnar för och till slut vänjer sig hjärnan vid påslagen och vill ha mer, värre, större. I allt detta virrvarr finns också ett enormt stort självhat. Jag tex har hatat min kropp så mycket att jag velat skada den så mycket som möjligt och i de stunderna var kroppen inte min. Jag kunde inte koppla samman mig med min kropp, den var för overklig för det. Den gjorde inte som jag vill, var alltid fel och presterade aldrig bra nog och skulle straffas.

Jag fick en gång frågan "hur ska du förklara din sargade handled för dina barn?". Mitt svar var då att jag skulle säga som det varit och det är fortfarande mitt svar. Vad ska jag annars säga? Ska jag ljuga för mina barn och öka okunskapen och oförståendet ännu mer? Belastar man ett ben fel eller för mycket går det sönder. Belastar man psyket för mycket eller fel går det sönder och måste göra något men kan inte använda ord. En väldigt enkel men ändå väldigt förklarande förklaring.

Expressen har just nu ett artikelserie om just detta problem med självskadande. De skriver att självskadandet är smittsamt, som en epidemi, och det är det. Jag skulle nog förklara det som så att om en människa har ont (i själen) och får reda på ett sätt att lindra smärtan, om än tillfälligt, är inte det då ganska självklart att man provar (får en kick och vill ha mer)? Det blir också en konkurrens om uppmärksamhet och status.. På psykavdelningar och på communities på internet tävlas det om vem som gör sig illa mest och "bäst". Då har det blivit en identitet och en sjukdomsvinst som kan bli förädisk. Ju mer man har kvar av sin "riktiga" identitet desto bättre. Jag vet tjejer och killar som nästan enbart är förknippade med sina sår och ärr eller magra kroppar. Är inte det tragiskt? Vad har hänt med personerna bakom? De som sitter där inne och skriker sin röst hes av förtvivlan och hjälplöshet.

Att ett barn eller en ungdom skär sig skapar enorm frustration hos de vuxna i omgivningen och på ett sätt är det ett av målen, oavsett om man är medveten om det eller inte. Om du inte kunde beskriva dina känslor och tankar med ord, hur skulle du göra? Vad väcker uppmärksamhet om inte en människa som gör illa sig själv oftast medvetet? Vilka är ungdomarna beroende av om inte föräldrar och andra vuxna.

Jag har en avslutande sak att säga och det är det att jag vädjar om att prata så mycket som möjligt om det. Fråga självskadaren hur h*n mår. Ge henne/honom en kram eller två bara för att. Förklara för era barn att livet inte alltid är en dans på rosor men att allt går över och att kroppen inte är ett uttrycksmedel för smärtan som bor i den. Förklara för dem att de har en röst att prata med och att ni alltid alltid finns där för dem. Förklara för dem att de duger precis som de är, att de inte behöver prestera för att bli älskade och att de i framtiden har många val men inga som behöver tas på stört och att det löser sig när tiden kommer. Säg också till dem att de har rätt att vara barn och att det är föräldrarna som ska ta hand om barnen, inte tvärtom.

Ta hand om varandra// Mariah

2006-07-01T22:34:00.001+02:00

Varför är det så svårt att slappna av? Jag höll på att dö imorse när jag skulle uppe. Gullemamma ringde och väckte mig klockan sex även fast hon var ledig. "är du vaken?" "jadå, men jag ska bara sova fem minuter till" "men kommer du upp sen då?" jag sätter telefonen på snooze och slänger den så långt bort från sängen som möjligt" "ok, du gör som du vill". Jag hittar fan på alla knep som finns bara för att få sova feeeeem eller tiooooo minuter till. Fast ligger man och halvsover från klockan fyra så känns varje halvtimme man blir klar i huvudet och tittar på klockan som tre minuter typ. Upp kom jag i alla fall och slängde iväg mig till jobbet där jag möttes av en tjurig E som gjort massor inatt. Seriöst, lämna toalettbestyren till morgonpersonalen! Hon hade tom ringt nattpatrullen och ssk. Jaja, hennes val egentligen. Sen frågade jag en sak och hon var onödigt sur och sen gick hon och jag pustade ut. Tänkte slappa i två timmar iom att brukarna brukar sova länge på helger. Nejdå, "jag vill ha kaffe, kan du göra ägg, nu går vi inte på toaletten, jag vill ha kaffe igen". Jaja, their wish is my command. Var för stressad sen för att äta frukost men gjorde lite slemmig gröt. Sen blev jag skitskraj av nåt som pep i personalrummet. Aha, vi har en sökare. X ringde på mig. Gick in, kollade hur det var, drog upp persiennen och sen sa han "hejdå" så jag gick. Tre sekunder senare piper sökaren igen. WTF. Går in, ger honom lite tidningar och böcker att slänga ner på golvet och säger att han kan slagga i sängen lite till, kollar blöjan, går ut. Några minuter senare piper åter igen. Kollar på klockan, inser att jag lika gärna kan gå in och börja innan C kommer. Jag fixar tvätten, bollar över honom i sängen, letar kläder, byter i sängen, letar lakan, ger upp, gör frukost, ger medicin. C kommer och går in och börjar hos x, jag lämnar X medans vällingen kallnar lite och hjälper C med liften och stolen. Går in till X och matar färdigt och ställer honom vid stereon med lite lego. Går in och hjälper C med x, slänger sopor, diskar och kommer ut helt genomsvettig efter bara två och en halv timme på jobbet, bara 9 timmar kvar. Att ta upp X själv var en dum idé. Det är inte meningen att man ska göra det själv iom att det är ganska tungt och dumma lyft men jag var så jävla rastlös. Sen när M kom vid tio var vi redan färdiga. Hon blev mäkta förvånad kan jag säga. Det är inte ofta det jobbar två vikarier på morgonen och allt är färdigt när sista personalen kommer. Hehe, lite stolt blev jag. Det hela resulterade i att de kunde gå och handla tidigare än väntat och vi fick tid över till annat. Nice. Detta var typ ett utdrag ut förmiddagen på jobbet. Kul om du lyckades läsa ända hit, eller nja...lite tragiskt faktiskt hehe.

ps det jag började med var att det är svårt att slappna av för nu sitter jag här kvart i elva och har inte slappnat av än idag. "Det var inte så bra skulle S ha sagt". Fuckem.

2006-07-01T22:34:00.000+02:00

2006-06-30T21:21:00.000+02:00

Shit, fick en konstig abstinens efter vissa människor nyss. Vet inte varför. Eller jo det vet jag men jag kan fortfarande inte helt förklara det. Det känns så konstigt ibland på jobbet eftersom vi i personalen är deras trygghet och att allt hänger på oss. Där är jag liksom inte hon som ska tas om hand om utan rollerna är omvända. Det känns skumt men ändå bra. Ambivalens. Sen var det det här med sjukdomsvinsten också. Måste prata med Sara på måndag fast jag har glömt bort om vad. Kommer bara ihåg att det var viktigt...och att det har med allt att göra. Förstår bara inte hur det ska gå...Skriva kanske... Hur fan ska den här sommaren gå? Zombie eller vad. Kul med lite omväxling ;) faktiskt.

Byby, nu ska jag sova. Ska upp sex imorn.

2006-06-30T18:22:00.000+02:00

Denna sötis har jag inte träffat på några veckor nu och jag saknar ihjäl mig efter henne och Monika. Jag har hört rykten om att hon har börjat skratta nu. Så söt <3

2006-06-30T18:20:00.000+02:00

jag vet inte. det känns som att jag jämt är på jobbet. Dessa veckor kommer gå fort och i höst kommer jag behöva en hel vecka för att ta igen all sömn. Tog h’s torsdag så nästa vecka är jag bara ledig onsdag. jobbar helgen också. nice med pengar i alla fall. försökte febrilt byta (tom ge) bort min dag imorgon men ingen kunde. 7-20 på jobbet. lockande, eller inte! är dessutom ensam två timmar på morgonen när alla brukare sover. ta med lite artiklar tror jag. det går nån sjuka på jobbet. fick en host på mig och fick nästan panik. går runt och luktar sprit för jämnan. skulle va rätt lätt att vara alkoholist och jobba där. bara att skylla på alcogelen :P

gjorde värsta bra klippet idag. två byxor och tre tröjor för 300 pengar. iofs mest jobbkläder men jag kan nog hasa runt i dem annars också, om inte annat på friskis. ajaj i axlarna.

nu har jag varit snäll och bakat blåbärspaj och ska åka iväg med den till linda och dennis. är jag inte superschysst :) (eller så kan jag inte slappna av och har ingen matlust).

2006-06-28T20:32:00.000+02:00

Hypomaniac wednesday!
Idag har allt gått i ett och jag har fortfarande massa energi. Upp klockan sex, jobba till fyra, hem och städa, ner på träning och nu funderar jag på att joina flickorna på krogen...Dock känner jag att jag måste försöka varva ner om det här ska sluta gott.

Det var ganska skönt att vara tillbaka på jobbet faktiskt även om alla tekniska maskiner hatar mig. Dammsugaren släckte alla lampor i ena urtaget, tvättmaskinen ville varken starta eller öppna luckan och tvn hade visst en boxer som man var tvungen att aktivera. Dock lyckades jag bra med kopieringsmaskinen :) Det känns skönt att jobba för jag känner mig nyttig och bra. Dock har jag svårt att äta på det dära stället av konstiga skäl men jag tror det ger med sig. Halva dagen typ har jag ägnat åt att kolla alla vikariers scheman och se om någon kan byta med mig vecka 29 men det skulle tyvärr innebära att jag en annan vecka skulle jobba 11 dagar i sträck, vilket jag inte är så fascinerad över. Oh well. Får komma ut och hälsa på dig i alla fall om det inte löser sig!

Om jag inte lyckas varva ner ikväll blir det uppsats. I annat fall blir det uppsats innan jobbet imorgon. Jag hoppas att artiklarna från P kommer imorgon också.

2006-06-27T15:12:00.000+02:00

Efter några timmars prat med H i natt känns saker och ting lite bättre. Vad skulle jag göra utan mina underbara vänner? Vad skulle vi göra utan ärlighet?

Jag hittade mitt schema i natt också, som varit borta ett tag. Blev lite nervös när jag är ett datum efter i huvudet och huruvida jag skulle börja jobba idag eller imorgon. Tursamt nog var det imorgon.

Skrivarlusten fann sig inte idag.

2006-06-26T18:39:00.000+02:00

Jag vet inte om S är bra för mig. Jag är inte van med uppmärksamheten på det sättet. Fick en bedömning i förbifarten och jag är så trött. Spelar utseendet så stor roll? Trodde inte det. Saknar Mrs D men semester är semester och det är bara att svälja. Jag vet inte vart det bär mig. Dumma dumma Mariah som ljuger hela tiden. Varför är det så svårt att säga som det är? Varför är det så svårt att öppna sig när man har världens snällaste människa framför sig? Jag önskar att jag var lika impulsiv där som jag är annars istället för att vara snäll flicka och säga som det är. H, jag behöver dig. Jag behöver en låååång fika med dig!

Det är läskigt att slappna av. Jag saknar sången och det den gör med mig. Jag saknar kören. Är det dumt att hata somrar? Allt jag tänker på är att de kommer att få se. Juli...pressa mig så hårt du kan för annars går jag sönder. I juli ska jag flyga fritt utan skyddsnät. Tur att jag jobbar så mycket.

2006-06-25T21:08:00.000+02:00

Ännu en gång har jag överträffat mig själv. Jag har nyss avslutat ett telefonsamtal med K som jag inte pratat med på några år. Helt sjukt kul. Vi var väldigt close på högstadiet sen gled vi isär. Nu är hon hemma i stan i sommar och vi ska träffas imorn!!! Underbart kul. Dagen imorn är så gott som fullspikad så jag måste sitta ett tag nu med uppsaten. Ev sätter jag mig i skolan med analyserna tills K slutar. Ska försöka få till en lunch med mammsen också.

2006-06-24T20:53:00.000+02:00

Denna lördag har varit total waste of time. Jag frågar mig hur jag kunde klättra på väggarna de månader jag var sjukskriven. Nu kan jag helt klart spendera många timmar görandes inget vettigt alls, dvs allt annat utom att skriva på uppsatsen. Det känns väldigt lockande att lägga uppsatsen på hyllan ett tag och skylla på dålig koncentration och andra brister (jag kan ju tom få det på papper) men näe, skam den som ger sig. Jag hoppas hela tiden på bättre tider med ny motivation och fräsch koncentrationsförmåga. Hur pass samlad i huvudet är man om man efter två meningar fack-engelska flyger iväg i tankarna och bara måste resa sig och göra något? Kan man bli mer trött på sig själv? MEN när jag tänker på det så är jag såå jävla nära examen så det är inte värt att ta en paus, speciellt inte när man är så trögstartad som jag är. Baara uppsatsen och en ev två omtentor sen är det finito med skolan om jag vill. Jag KAN ta ut examen om jag vill. Jag måste hela tiden upprepa det i mitt huvud för att det någongång ska gå in. Iofs tror jag detta är vanligt bland studenter som håller på med examensarbete. Man har ju knallat till högskolan i tre och ett halvt år och levt på i runda slängar 7000 pengar i månaden. Vad händer sen? Som jag och Johanna diskuterade idag blir ju vilken lön som helst över 10 000 ett liv i lyx jämfört med studielånet. Jag tror att jag föredrar att arbeta än att plugga. Förra sommaren var underbar med bara ett jobb att gå till och utanför arbetstid var fritid, något som inte existerar när jag pluggar eftersom jag aldrig är så disciplinerad att jag sitter 8-16 och pluggar om dagarna.
Apropå lön, hade jag inte haft underbara föräldrar med resurs att låna mig pengar skulle jag ha levt på 416.80 pengar i juli. Det täcker upp bredbandet ungefär. Lovely. Jag bara hoppas på att jag får jobbet som jag sökt nu eller att det kommer in fler jobb.

Igår var det midsommarafton och det närmaste midsommar jag kom var att sjunga små grodorna och min hatt den har tre kanter i Lindas och Dennis kök. På ef strosade jag och Crossa runt i nya huset och var rastlösa medan Linda och Dennis körde grejer. De har verkligen fått in en fullträff med huset. Vi skålade i asti 7.5 % och jag och Linda kände oss fulla. Hej fjårtis.

kuriosa: det ÄR svårt att äta konserverade persikor. Dennis' ena hamnade i soffan till Lindas stora (skratt)glädje.

2006-06-24T15:34:00.000+02:00

Lasse i mitt hjärta banne mig. Ballad/rockkungen sjunger på radio idag. Tyvärr fick jag reda på det när det endast var en halvtimme kvar av programmet men här sitter jag och ryser och minns förra sommaren. Jag stod i gräset ganska långt fram vid scenen i Sundbyholm där Lasse och Hovet hade konsert. Jag stod där och rös med brännande lyckotårar med allra bästaste Terese bredvid mig och trodde knappt att jag var verklig. Nu när jag hör hans live-konsert ryser jag åter igen och ögonen fuktas. I sommar kommer Lasse till Eskilstuna igen och jag ska banne mig vara där och njuuuuuta och umgås med vänner. Jag är nog inte ensam om att vilja gifta mig med Lasse. Synd att han har fru och barn, för mig alltså. Han är nog ganska lycklig.

Vad är det som gör att man glömmer saker? Man glömmer att man trivs med livet ibland.

2006-06-23T13:28:00.000+02:00

Förlåt mig,
men jag längtar nåt så fruktansvärt tillbaka till den kropp jag en gång hade. Den som de kallade för smal men som var så underbar att leva i. Inga valkar som är ivägen, lagom stora höfter som kan köpa byxor i vilken affär som helst, den som jag njöt av att se i spegeln. Jag minns så väl när min första valk kom. Det var på bussen in till stan, jag hade på mig den där lila v-ringade tröjan och helt plötsligt var nånting i vägen när jag satt ner. Magen veckade sig. Jag längtar så tillbaka till hur det kändes att träna utan att något skumpar upp och ner. Missförstå mig inte, det finns ingen strävan hos mig att bli mager, inte alls, bara SMAL. Strävan efter en kropp som inte ger mig ont i knäna, ryggproblem, bristningar överallt och gråtattacker varje gång jag är i en provhytt. DOCK är det jag själv som gett mig den här kroppen. Det är jag som har ätit mig till den och får i princip skylla mig själv. Det är det som gör så fruktansvärt ont. I så många år har jag varit förbannad på de som fick mig att börja äta igen och de som sa att jag var för smal. Det heter inte anorexi när man ligger på normalvikt. Mrs D pratar fortfarande om mitt dåvarande tillstånd som anorexi utan att hon ens kände mig då. I'm offended. Jag har aldrig haft anorexi! Varför stör jag mig på det undrar kanske du. Jo, det stör mig för att ni gör mig sjukare än vad jag var då, kroppsligt. Det stör mig för att min strävan DÅ var att bli mager (eller rättare sagt att vågen skulle gå ner ner ner) men jag var aldrig det och varje gång ni säger att det var anorexi ploppar lilla djävulen upp i mitt huvud och säger att jag måste banta för att jag aldrig nådde mitt mål för ni hindrade mig. Jag är så arg på mig själv för att jag låtit mig äta mig till en betydande övervikt. Som I sa, ingen kan tvinga dig att äta, det är du som bestämmer vad du ska äta. Ändå så har jag kännt mig tvingad. Ni tvingar mig genom att dra ur mig hemligheter och än så länge stämmer min teori som jag tjatat så mycket om hos Mrs D. Det enda som kan få mig att skylla på någon annan är den otroligt dåliga vården jag mötte i början. De fick mig att äta men de lärde mig inte hur jag skulle hantera det och sluta i rätt tid.
Nu känner jag mig lite osäker till om jag ska publicera denna blogg men what the hell. Det jag skriver nu är hur jag känner nu, imorgon kan vara ett annat läge, tänk på det och ha en trevlig midsommar!

2006-06-22T15:00:00.000+02:00

Hela mitt väsen längtar ut. Just nu känns det som att jag sitter i en hjärnbur, oförmögen att ändra tidens gång. Det känns som klister i hela hjärnan och motivationen är sänkt. Varför göra nånting? Varför INTE gör nånting? Jag kan komma på miljoner orsaker till att göra allt men också minst lika många till att göra inget. Balansgången mellan polerna är vinglig. Jag kastas runt i dikotomins krångliga värld och letar efter gråskalorna. Skrämmande är att upptäcka att dagarna blir vad man gör det till, ibland har man flyt och ibland inte, men inställningen till dagen styr man över själv, så länge signalsubstanserna i hjärnan är rätt balanserade (vilket jag befarar att mina nog inte är...än). Mrs D tycker inte att jag behöver Mrs Z i samma utsträckning som förr. Må vara sant, men jag behöver henne ändå, likväl. Är det inte bättre att förebygga ett fall än att pussla ihop bitarna efter fallet? Nåväl, jag är ändå min egen lyckas smed och jag har bestämt att jag behöver Mrs Z oavsett vad Mrs D anser. Hon kan anse hur mycket hon vill. Det är ändå hon som ger the second opinion. Den första, den står jag för.

2006-06-21T19:20:00.000+02:00

Jag vet inte. Uppbrottet med Mrs D blev jobbigare än jag trodde. Det har sakta smygit sig på nu på eftermiddagen. Jag hatar när hon kommer på mig och "läser" mina tankar samtidigt är jag så lättad. Jag hatar det därför att jag inte kan hänga mig fast vid henne eftersom vi bara träffas 45 min i veckan. Tänk dig att hitta en trygghet och förståelse och sen gång på gång på gång vara tvungen att lämna och "klara sig själv". Det gör så ohyggligt ont, den där ensamheten, som ju egentligen inte är en fysisk ensamhet utan en psykisk. Jag har inte räknat ut hur många veckor hon är borta och tänker inte göra det heller. Jag vill bara jobba just nu. Uppsatsen kan fara åt helvete.

Min koncentration är nästan så dålig som den bara kan. Kan inte fokusera tankarna på en sak i mer än minuter, sekunder, vilket gör det svårt att skriva en uppsats med en deadline som smyger sig på. JAG VET INTE HUR MAN GÖR! LÄR MIG HUR MAN FOKUSERAR! Jag orkar inte riktigt jämt och jag är så jävla rädd för att falla totalt igen. Jag vet att jag är stark men vet ni vad som ligger bakom? Det är envishet och ett jävlar anamma som tar musten ur mig, varje dag. Det är som att springa ett mentalt marathonlopp varje dag. Hur länge orkar man!?

Om kvällen är gråten min gäst ja jag gråter (jag vill lovsjunga dig) och det är så svårt att se just då hur nästa andetag ens är möjligt. They dont understand and it doesnt matter a shit if anyone do, still I have to live with myself, they dont.

2006-06-20T23:08:00.000+02:00

Nu är jag nästan på väg att söka akut för min mage. Har ont både i magsäcken och i tarmarna, stundvis så att jag inte kan stå rakt. Jag blir så trött. Detta tror jag beror på att min kropp började slappna av igår hos sjukgymnasten, att jag åt lite godis igår och ostpinnar idag. Jag blir så trött. För att min mage skulle må helt bra skulle jag förmodligen behöva sluta stressa (vilket inte är så lätt), sluta med kaffe, vitt mjöl, vit pasta, godis, fett mat, normalportioner, råa grönsaker, äpplen, för mycket fibrer och kolsyra/alkohol och det där som jag inte borde skriva här. Vad blir kvar? Ett asketiskt liv? b o r i n g men vad gör man inte. Imorgon är det jag som troligen ringer om antibiotika samt hämtar ut nytt visiblin. Fiberform ger inte särskilt mycket, tror tom det förvärrar. Nu är jag skithungrig men vågar knappt äta nåt pga illamående och magont. Ska försöka med lite gröt. Roligt inlägg va!

2006-06-19T19:07:00.000+02:00

Besöket hos S idag var vidrigt, eller, inte besöket utan upplevelsen. Jag hade nog aldrig förr varit med om att vara svimfärdig i liggande lågt läge. Hua! På den där enkäten jag fick fylla i förra gången hade jag 95 av 100 och som frisk ska man ligga under 30. Det var iofs inget nytt och siffror säger inte så mycket. Hon konstaterade att min koncentrationsförmåga är i botten (jotack) och att jag inte vet var min kropp är. Skitläskigt att ligga på golvet och inte känna sina lår. Wierd. Efter allt det där har jag mest mått illa och yrslat. I hate my body. S sa däremot att hon tror att jag har möjligheterna att förändra saker och ting. Fick en skitskum läxa.

2006-06-18T23:40:00.000+02:00

Vad ska man göra när man inte kan behärska sig? När man själv är livets spelpjäs men minsta snedsteg påverkar andras liv? När det inte finns plats för snedsteg, är det då de verkligen behövs?

Jag känner att jag skulle kunna fortsätta leva som jag gör och inte försöka få upp alla slutna dörrar och det skulle funka att leva så...men näe..jag ger mig inte förän jag helt helt helt ärligt kan säga att jag mår bra och har livet under kontroll. Det kanske kan låta som att jag vill gräva ned mig och leva i misär men det handlar inte om det. Jag vill komma till roten med hur jag fungerar och lära känna hela mig och läka de sår som finns, titta över mina själsliga ärr och kunna säga, jag förstår varför det blev så men nu är en annan tid.

2006-06-18T23:07:00.000+02:00

Vem kan jag lita på? I nuläget inte så många, av sina speciella skäl. Något av det värsta jag är att höra saker på omvägar att någon har sagt vad jag har sagt om en person till en annan, som jag vet att jag redan berättat för personen och att en möjligen två av personerna i härvan inte är ärliga nog att säga det till mig utan blåljuga mig rakt upp i ansiktet. När det gäller detta vet jag hur det ligger till och är så trött på det så jag inte orkar härva i det. Min tillit har istället sjunkit. Jag har oftast inga problem att säga vad jag tycker om personer om det frågar mig rakt på men det är knappt några som vågar. Jag har försökt prata och det går ibland, ibland inte, för det som inte pratas om, det finns inte, eller?
Tjejer, när ska vi växa upp och bete oss som vuxna människor och inse att man inte kan tycka om allt hos en person men att man likväl kan älska helheten?! Jag kan ärligt säga att det finns åtminstonde något hos varje person jag älskar eller gillar som jag fullkomligt ogillar, är inte det normalt? Bara för att jag sagt något om en persons egenskaper och uttryckt mig negativt betyder inte det att jag hatar personen i fråga. Dessutom tycker jag att det inte är mer än schysst att jag kan få bestämma själv vad jag tycker om personer. Det kan väl aldrig nån annan bestämma åt mig!
Oj, nu har Mariah förstorat saker igen. Sorry thats a part of me!

2006-06-17T17:49:00.000+02:00

Ungefär så här bränd kan man bli om man är ute en och en halv

timme i solen utan att ha smörjt in ryggen.

Äsch, strunt sak samma. Nu ska jag på bio med Olaaaaa!