Blott ett samtal bort. Vad hindrar mig? Värdighet? Förlust av frihet?

Ni som vågat ta steget helt, att kasta sig i den famn som öppnar sig, ni ska veta att min beundran och respekt för er är stor, mycket stor. Själv är jag inte där än och förmodligen kommer jag aldrig att komma dit heller. Jag håller mig på min kant. Jag har mina 45 min i veckan där jag väljer vad jag vill säga. Resten av tiden är min frihet som i perioder blir mitt fängelse. Jag tror att jag värderar min frihet pga rädsla för det okontrollerbara. Där har inte jag kontroll. Jag har inget val. Instängdhet gör mig rastlös. Den instängdheten jag pratar om är bara förvaring och inget mer. Jag har inte så mycket val egentligen, fast när jag tänker efter så har jag alla val i världen. Jag kan överlåta mina katter åt någon annan, säga upp lägenheten, flytta till Umeå och börja ett "nytt" liv och aldrig mer se tillbaka. Frågan är hur länge jag skulle överleva...men nej, jag är för feg. Jag behöver mina trygga murar, livet som jag ser det och hur det rinner på i samma gamla vanliga fotspår även fast De säger att de ser Förändringar.

Ändå vilar det en stor jävla paradox över hela mitt liv
Över allt jag rör
och allt jag gör
Men det är jag som skapar mitt liv, min morgondag
Varför krånglar jag då till allt?
Fejkar jag mitt mående, kanske ni undrar?
Vill hon må dåligt?
Svaret är enkelt:
En människa som mått så ruttet jävla dåligt som jag gjort
och gör i perioder
önskar sig aldrig dåligt mående från det innersta av hjärtat
Så nej, jag vill inte må dåligt.
De dagar jag mår bra blir jag så lycklig att jag fäller tårar av lycka
Att vara så priviligerad att må så bra som jag gör då
Är ren och skär lycka och tacksamhet

Men de dagarna skapar också en bred kontrast
till de dagar då mörkret sluter sig
när jag kommer på mig själv att fundera på När och Hur...
Kunde jag skälla ut och ruska om mig själv ordentligt så
skulle jag göra det
tro mig

Det känns som att jag måste förklara mig och ursäkta mitt mående
Som att jag har kontroll över varenda jävla känsla i min kropp
Känslor är svåra att tygla
beteendet kan man dock förändra relativt lätt
Därför ter sig nog mitt liv ganska normalt
Men ni ser inte min smärta
Ni hör inte min klagan
Den lilla rösten som skriker-
Släpp ut mig
Jag vill leva

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Det är verkligen så och jag vill vara tacksam,
jag vill leva mitt liv, men hur gör man utan att gå sönder?

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan lågt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nåt
Jag har valt och sväljer omochomigen
försöker försonas
jag vill se min himmel
mitt liv är bara mitt
och jag ska hitta min himmel,
någonstans.

(har du hängt med till den nya bloggen malin?)