Det är så lätt att vara otacksam och gnälla på världens alla orättvisor och andra onda ting. Jag pendlar mellan starkaste glädje och dupaste sorg, båda är tillstånd jag finner mig i med djup förundran, hur kunde det bli så här? Jag vet inte om min glädje och min sorg är 100 % riktiga men hur ska man veta det? Det jag inte gillar är hur de byter av varandra så fort. Om jag ändå kunde få lite förvarning, lite oftare. Just nu är det bara skit i mitt huvud. Hjärnan kan inte skicka signalerna rätt alls och jag gnäller på allt och alla. Katten är lika sur hon så vi går och gnäller på varandra. Kyrkan var i alla fall nice men så fort jag var på hemväg vände det. Poff. Nu är jag hungrig och trött med stirrblick. Jag blev jättesur för att jag ett tag sågs tvungen att gå till mormor och hämta en sak som jag behöver till imorn. Åh, med tom mage och världens tjurigaste huvud ansåg jag att jag minnsann gott kunde ta benen dit istället för cykeln, bara för att spä på jävligheterna lite. Så visade det sig att jag inte behövde gå dit, då blev jag sur för att jag inte hade tvånget att gå ut och gå. Hallå, normal! (till det hela hör till att jag inte tränat sen tisdag och därför har lite abstinens och sånt). Nu står maten på spisen istället och jag ser fram emot att äta. Hade jag gått ut och gått hade jag inte ätit förän imorn, fråga mig inte varför men det är så jag funkar- allt eller inget.

Åter då till inledningens mening. Det ÄR lättare att vara otacksam och gnällig, det är faktiskt det. Speciellt när man som jag varit det sen tonåren. Den tonåren som liksom håller sig kvar i en del av mig och trotsar som fan. Det ÄR lättare att vara kvar i det tillstånd som för en själv blivit normalt, oavsett vad det är. Jag hade lika gärna kunnat fastna i ett tillstånd av lycka om mitt liv sett ut på annat sätt, om jag agerat på ett annat sätt när jag var tolv, men nu gjorde jag inte det och det stör mig. Jag VILL vara glad, jag vill känna sann lycka ibland, jag vill bara att det ska bli lite mer normalt. Klart att alla har svackor men det ska fan inte vara så att man önskar sig ur själva livet och utan att förstå varför. Fast jag har sagt det förr och jag säger det igen, hade jag velat dö hade jag gjort det för länge sen. Det är inte särskilt svårt att döda sig själv. Jag vill alltså leva men jag vet inte hur. Jag vill vara tacksam och det är jag men jag jobbar på att bli lite mer tacksam, varje dag, varje minut, varje sekund.