Okejdå, jag skriver väl en blogg idag också då. Så som du tjatar är det väl lika bra så det blir tyst på dig!

11. Vet ni vad den siffran (siffror?) betyder just nu för mig? Jo, 11 är antalet signifikanta träffar jag fick när jag googlade på mitt namn. Den som står först listad är artikeln om mig i DN. Den gör fortfarande ont för jag vill gömma mig, men likväl finns det kvar på nätupplagan, hur lite jag än vill det. Artikeln redogör för mitt liv som ätstörd, en ortorektisk period, en HELVETESPERIOD. Det är förlamande jobbigt att läsa nu, tre år sen artikeln publicerades, hur jag levde då och att nu veta hur dagvården slutade. Jag som var så hoppfull och full av liv månaden innan och så psssscchhh gick allt upp i rök. F.r.o.m den upplevelsen är inte min identitet längre ätstörd. Jag vet inte vad jag är längre men jag håller på att hitta min plats i livet. Det jag är nu är framför allt student eftersom jag läser mer än heltid. Det är när jag inser hur mycket annat i livet jag värdesätter högre än en asketisk livsstil som jag hade. Dock vet jag att det inte spelar någon roll vilken attityd man har, hur intelligent man är och hur många "aktadig" man hör när man växer upp, du kan få sjukdomen ändå. läs artikeln jag är med i här.

En av de andra träffarna jag fick gör mig förbryllad och fruktansvärt nyfiken. Jag kommer inte in på sidan där det diskuteras...."Paulúns Forum: Ortorexi-M blev sjuk av sitt nyttiga liv
Mariah Cedergren har i fyra år varit besatt av att äta nyttigt och träna mycket . På gymmet har hon sagt till personalen att de inte ska tillåta henne att ..." Detta ser man, längre kommer jag inte. Jag som är så nyfiken. "Ortorexi-M", tack för den!! Hmpfh!

Idag har jag varit på ögonkliniken, avdelningen för skelningar. Bland det första L säger är "nu vet jag vem din mamma är, nu när du är här kommer det tillbaka. Jag såg henne igår när jag gick hem från bussen tror jag, visst bor de kvar i ****?" Öhm jo.. (dags att komma på det nu, miljöer och minnen *ts*. L gjorde lite undersökningar, klick klick i apparaten, lapp för ögat, titta på ljuset, lapp för andra ögat, titta på ljuset x20 och en jävla massa olika prismor i testen. Till slut var jag helt vimmelkantig och visste inte riktigt hur jag skulle göra för att få ihop ögonen själv. L kliade sig i huvudet och funderade och funderade. Så tog hon fram de där jävla 3D korten. Jag säger jävla för att jag stirrat på dem som litet skelningsbarn varje gång jag var hos L på ögonkliniken och jag blev asförbannad när jag inte hittade alla figurer på korten. Så var även fallet idag. "Ja men där uppe är det i alla fall ett hjärta, sen där nere är det något djur på fyra ben och där bredvid är det något som ser ut som ett hjärta fastklistrat på något..men vänta, det är ju en stjärna där uppe!" Efter lite mer funderingar och kli i huvudet bestämde L att jag ska ha ett prisma på glaset i några veckor och se hur det fungerar. Om skelningen blir ännu mera koko har jag valet angående skalpell i mina ögonen framför mig. Om det funkar är det bara att slipa lite glas så blir allt bra. Dock vet jag inte..just nu är prismat påklistrat som en tejpbit vilket gör den högra världen lite suddig..det kändes bra på föreläsningen men nu vid datorn går det inte alls. Jag måste kämpa MER med prismat för att få ihop ögonen (ackomodation lärde jag mig idag) än vad jag behöver utan glasögonen. Behöver jag säga att jag är trött i ögonen och har ont i huvudet?