Uppdrag Malin
Malin skrev till mig och undrade lite om beteendevetarstudier så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva en blogg om ämnet.
Jag pluggar till beteendevetare på MDH så jag kan bara uttala mig om det programmet. Hur det är på andra högskolor vet jag inte.. I alla fall så är intagningspoängen ganska höga (17.40 sist jag kollade) men har man såna betyg sen gymnasiet är det inga problem. Att komma in på våren är lättare av någon anledning, i alla fall var det så när jag kom in :) Första året läser man som en klass, alltså med samma personer, ett basår. Det basåret är lite speciellt för i utbildningsplanen har de slagit ihop A-blocken i psykologi, sociologi och pedagogik och läser dem på två terminer (40 p). I det första året ingår också vetenskaplig metod. Sedan splittras klassen och läser olika kurser som är helt valfria men att ha läst basåret ger platsgaranti och behörighet till många b-kurser. B-blocken kan man välja ytterligare inriktning på tex hälsopsykologi, sociologisk socialpsykologi eller psykologisk socialpsykologi. En 20 p b-kurs innebär alltid en uppsats om 5 p. Det finns också en del småkurser om tex 5 eller 8 poäng som man kan pussla ihop 20 eller mer poäng på en termin. Sen kan man läsa upp till D-nivå i alla tre huvudämnen, det som krävs att läsa på C-nivå är att du klarar 20 p B-nivå osv. När du tagit 60 poäng inom ett av de tre ämnena kan du ta ut en högskoleexamen och kalla dig typ beteendevetare. (ungefär, det där är lite vagt eftersom vi inte blir legitimerade). Läser du vidare till tex 120 p med 60 poäng inom ett av ämnena kan du ta ut kandidatexamen osv.
Min basårsklass var väldigt blandad med folk, unga, gamla.. mest tjejer dock. Jag var den yngsta, då 19, och den äldsta kan väl ha varit 40 50 nånting. Man hittar sina grupper och bekanta ansikten till slut, om inte annat genom grupparbeten och seminarier.
Mycket av litteraturen är på engelska, dock tror jag att lite mer än hälften av böckerna första året är på svenska förutom psykologiböckerna. Överlag är psykologi ett av högskolans tuffaste ämnen (har jag hört) för att den mesta av litteraturen är på engelska, det är mycket salstentor och ett speciellt sätt att tänka på. Hur tuff man tycker att ämnet är beror ju självklart på hur man är som person. Personligen har jag tyckt att psykologi varit tuffast av pedagogik och sociologi men man är olika som sagt. Jag måste dock säga att man klarar det om man ger sig fan på det och det ger en kick att klara utbildningen vill jag lova. Att den mesta av psykologilitteraturen är på engelska beror på att det inte finns så många bra översättningar på svenska. Dock kommer man ganska fort in i engelskan. Numer tänker jag knappt på att det jag läser är på engelska.
Något som jag INTE hade räknat med var forskningsmetodiken och jag förstod aldrig varför man skulle ha matte B från gymnasiet för att komma in. Nu förstår jag. En del av metoden handlar om statistik och då gäller det att hänga med i variansanalyser och multipla regressioner.
Apropå klassen föresten, det finns ett vanligt rykte om att psykologistudenter är helt vrickade i huvudet själva. Så skulle jag inte uttrycka det. Visst finns det knäppskallar (då syftar jag inte på de som mår psykiskt dåligt) som studerar till beteendevetare men det finns väl i alla grupper och institutioner? Det är klart att det finns de som mår dåligt som pluggar till betvet men samma sak där, det finns väl överallt! Sen kan jag hålla med om att det finns en tendens till att vilja bli beteendevetare för att man själv har mått eller mår dåligt- antingen pga en omedveten vilja att komma på varför man själv mår dåligt eller för att vilja hjälpa andra som varit i samma situation som en själv och kommit ur det. Jag frågade faktiskt en av mina psykologilärare (han är psykolog/psykoanalytiker) för ett tag sen om han skulle rekommendera någon som mått dåligt psykiskt att söka till psykologlinjen om denne är intresserad. Gissa vad han svarade? Han sa att det var en av de bästa förutsättningarna. Det är svårt att utveckla ett förtroende som terapeut om du inte vet ungefär vad personen framför dig går igenom. Det är klart att det går men det är en stor fördel och en stor bit vunnen ödmjukhet och respekt för det mänskliga psyket att ha trillar i diket några gånger.
Jag kan inte uttala mig om hur det är att jobba som beteendevetare för jag har aldrig gjort det. Att studera till beteendevetare däremot, det har jag stor erfarenhet av!!
Malin skrev till mig och undrade lite om beteendevetarstudier så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva en blogg om ämnet.
Jag pluggar till beteendevetare på MDH så jag kan bara uttala mig om det programmet. Hur det är på andra högskolor vet jag inte.. I alla fall så är intagningspoängen ganska höga (17.40 sist jag kollade) men har man såna betyg sen gymnasiet är det inga problem. Att komma in på våren är lättare av någon anledning, i alla fall var det så när jag kom in :) Första året läser man som en klass, alltså med samma personer, ett basår. Det basåret är lite speciellt för i utbildningsplanen har de slagit ihop A-blocken i psykologi, sociologi och pedagogik och läser dem på två terminer (40 p). I det första året ingår också vetenskaplig metod. Sedan splittras klassen och läser olika kurser som är helt valfria men att ha läst basåret ger platsgaranti och behörighet till många b-kurser. B-blocken kan man välja ytterligare inriktning på tex hälsopsykologi, sociologisk socialpsykologi eller psykologisk socialpsykologi. En 20 p b-kurs innebär alltid en uppsats om 5 p. Det finns också en del småkurser om tex 5 eller 8 poäng som man kan pussla ihop 20 eller mer poäng på en termin. Sen kan man läsa upp till D-nivå i alla tre huvudämnen, det som krävs att läsa på C-nivå är att du klarar 20 p B-nivå osv. När du tagit 60 poäng inom ett av de tre ämnena kan du ta ut en högskoleexamen och kalla dig typ beteendevetare. (ungefär, det där är lite vagt eftersom vi inte blir legitimerade). Läser du vidare till tex 120 p med 60 poäng inom ett av ämnena kan du ta ut kandidatexamen osv.
Min basårsklass var väldigt blandad med folk, unga, gamla.. mest tjejer dock. Jag var den yngsta, då 19, och den äldsta kan väl ha varit 40 50 nånting. Man hittar sina grupper och bekanta ansikten till slut, om inte annat genom grupparbeten och seminarier.
Mycket av litteraturen är på engelska, dock tror jag att lite mer än hälften av böckerna första året är på svenska förutom psykologiböckerna. Överlag är psykologi ett av högskolans tuffaste ämnen (har jag hört) för att den mesta av litteraturen är på engelska, det är mycket salstentor och ett speciellt sätt att tänka på. Hur tuff man tycker att ämnet är beror ju självklart på hur man är som person. Personligen har jag tyckt att psykologi varit tuffast av pedagogik och sociologi men man är olika som sagt. Jag måste dock säga att man klarar det om man ger sig fan på det och det ger en kick att klara utbildningen vill jag lova. Att den mesta av psykologilitteraturen är på engelska beror på att det inte finns så många bra översättningar på svenska. Dock kommer man ganska fort in i engelskan. Numer tänker jag knappt på att det jag läser är på engelska.
Något som jag INTE hade räknat med var forskningsmetodiken och jag förstod aldrig varför man skulle ha matte B från gymnasiet för att komma in. Nu förstår jag. En del av metoden handlar om statistik och då gäller det att hänga med i variansanalyser och multipla regressioner.
Apropå klassen föresten, det finns ett vanligt rykte om att psykologistudenter är helt vrickade i huvudet själva. Så skulle jag inte uttrycka det. Visst finns det knäppskallar (då syftar jag inte på de som mår psykiskt dåligt) som studerar till beteendevetare men det finns väl i alla grupper och institutioner? Det är klart att det finns de som mår dåligt som pluggar till betvet men samma sak där, det finns väl överallt! Sen kan jag hålla med om att det finns en tendens till att vilja bli beteendevetare för att man själv har mått eller mår dåligt- antingen pga en omedveten vilja att komma på varför man själv mår dåligt eller för att vilja hjälpa andra som varit i samma situation som en själv och kommit ur det. Jag frågade faktiskt en av mina psykologilärare (han är psykolog/psykoanalytiker) för ett tag sen om han skulle rekommendera någon som mått dåligt psykiskt att söka till psykologlinjen om denne är intresserad. Gissa vad han svarade? Han sa att det var en av de bästa förutsättningarna. Det är svårt att utveckla ett förtroende som terapeut om du inte vet ungefär vad personen framför dig går igenom. Det är klart att det går men det är en stor fördel och en stor bit vunnen ödmjukhet och respekt för det mänskliga psyket att ha trillar i diket några gånger.
Jag kan inte uttala mig om hur det är att jobba som beteendevetare för jag har aldrig gjort det. Att studera till beteendevetare däremot, det har jag stor erfarenhet av!!
1 Comments:
At 13 maj, 2006 12:03, Anonym said…
Tack så mycket! :]
Nu blev jag dock ännu mer nervös iom att jag har sökt Pykologi A i första hand till hösten. Men det kanske är bra att ha det tuffaste avklarat först!
Hur är det med studieort då? Sökte inte till programmet till hösten eftersom det endast fanns i Västerås då. I vår finns det i Eskilstuna, men hur blir det år två efter basåret? Finns alla kurser på båda orter eller kan man tvingas pendla till Västerås beroende på vilka val man gör?
Slipper helst den extra pendlingen om jag kan!
Du kan mejla mig och du vill, så slipper du skriva ytterligare en blogg om detta.
mallan_1985@hotmail.com
Skicka en kommentar
<< Home