Jag tycker att Hagamannen ska sitta inlåst för evigt med sämre mat än skolmat och inga förmåner så det så.

Det är något som trycker just nu men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Eller jo vid närmare eftertanke kanske jag kan men jag VILL inte. Jag vill inte veta. Jag vill stanna tiden här och nu, kan det ordnas på något smidigt sätt? Hur ser allt ut nudå?

Jobbet. Jag trivs bra på jobbet. Relativt bra och bra mycket bättre än på andra jobb jag haft men ibland kryper det för nära inpå. Som det här med att vikarier inte har samma "status" som ordinarie och därmed inte tillgång till allt vilket gör att vi känner oss mer som belastning än nytta när vi måste jaga medicinnycklar, fråga vilka rutiner av tre olika som gäller samt får skit om något går fel. De flesta av de ordinarie trivs jag bra med men vissa når man inte upp till där de sitter på sina höga hästar och damn den som skulle våga ifrågasätta något som är kontaktpersonernas ansvar! Det har jag gjort några gånger och det har väl lett till min placering hos vissa men vaddå, jag går inte med på det. Brukarnas hälsa är viktigast och ska inte stoppas av att "ja men du vet ju hur läkare är" eller "nej men låt honom inte göra så där, det låter så mycket". Det sistnämnda blev jag mest förbannad över för det handlar om något som är en av de få viktiga sakerna för brukarens välbefinnande och som han nu inte får göra för att personalen tycker att det låter för mycket. Bah jag blir så trött. Sen verkar polarna ha helt egna relger och kunna välja och vraka vad de vill göra och vill de gå 50 min tidigare så gör de det även om det finns grejer på deras "schema" kvar. Jag känner det, jag verkligen känner vilken bitchig chef/arbetskamrat jag kommer bli när jag får fast. På jobbet har jag inga problem att säga vad jag tycker och jag VILL styra och jag VET att jag kan.

"Kämpa, håll ut, jobba på, det är snart över" är mitt nya mantra som jag upprepar 120 miljoner gånger om dagen i huvudet för att fortsätta. Hejja hejja!