Ja mina vänner (och annat evt folk som läser). Sommaren tär men den när också, vill jag tro. Idag har dock varit en prövningens dag. Jag är inte van vid att själv vara den som sitter och tittar på när en annan får en ångestattack och nu var även så fallet att det hela inträffade på jobbet och jag stod som "ansvarig" att ta hand om den personen. Jag gjorde som jag inte borde ha gjort, mest för att försvara min kropp för fysiskt våld, men va fan. Varför måste det vara så svårt? Det gick dock bra till slut med det. Lite andra grejer inträffade också men de tänker jag inte gå in på här, meningen är att jag klarade det och det är jag stolt över även om utfallet kunde ha varit bättre. Sen är det läskigt hur lätt fasaden kan trilla bort från kroppen och människor i omgivningen ser hur det egentligen är inne i hjärnan och hjärtat. Men so, let it be. Egentligen är det inget att oroa sig för. Jag vet inte varför jag envisas med att vara den glada effektiva tjejen som alla litar på. Kanske är det för att inte göra människor besvikna. Jag klarar inte av den smärtan och ångesten som mina "snedsteg" ger hos andra och som speglas tillbaka på mig. Inga fler besök på akuten, psykakuten eller psykavdelningen. Det är slut med sånt nu. Det tog slut för länge sen.

Det som förvånar mig är hur lätt det är att trycka undan saker. Just nu har jag inte ens någon hall. Inga känslor får ens komma in. Jag hör hur de knackar på dörren men jag öppnar inte. Det är lättast så. Ingen misär eller ångestattacker om man slutar känna.
Egentligen borde jag vara i upplösningstillstånd nu över mitt besök på balkongen men jag rycker på axlarna och funderar på vilken bok jag ska läsa ikväll eller hur jag ska lösa mina statistiska problem i uppsatsen. Jag har alltid berörts oerhört illa av djur som far illa för de kan inte försvara sig eller förstå på samma sätt som vi. Nu satt jag på balkongen och pratade med en vän i telefon. I ögonvrån över min vänstra axel ser jag något som rör sig och det är en KATT (unge dessutom) som har vandrat från grannens balkong på mitt vardagsrumfönsterbläck till min axel. Mellan mig och kattungen var mitt nät. Paniken steg och helt plötsligt väcktes jag ur min dvala och slängde på luren, försökte slita bort mitt nät utan bra resultat. Får ändå upp en glipa och sticker ut min arm och nappar tag i kattens nackskinn och drar på något sätt genom honom och min arm genom glipan. När jag lämnat tillbaka katten och ringde tillbaka till vännen berättade jag om det helt lugnt och nu har det runnit av mig. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte fått tag på stackarn och han ramlat ner. Inte skulle jag sitta här och skriva om det i alla fall. Allt som finns kvar är en stolthet över att jag satt just där och att jag räddade honom (han hade inte kunnat vända och vid min balkong är det stopp pga mitt nät) och ett sår från änden på hönsnätet som gick in i min arm.

Nyss fick jag panik över en grej som skulle kunna komma att förstöra hela min sommar..och det kan fortfarande göra det och jag vill inte. Vill inte. Låt mig få ha det ifred. Ditt intresse för honom fanns inte ens innan allt hände så gör det inte.