Fjäril i taket och en massa prylar i munnen

Jag vaknade abrupt klockan kvart över sex imorse av att det ringde på telefonen. "anonym" stod det. Va fan...! "God morgon, det är X från X. Kan du jobba idag?" Ehm nja. Jag mumlade fram något om tandläkare och så och sa nej, fast egentligen så vill jag ju jobba (jag är konstig men jag saknar jobbet). Till saken hör den att jag knappt var vaken och därför inte vid mina sinnes fulla bruk. Varför kan de aldrig ringa åtminstonde EN dag före så man har tid att strukturera om dagarna? Nu var det väl förstås någon som precis ringt sig sjuk imorse så det kunde ju inte de veta igår då men ändå. Antingen ringer de 20 minuter innan de vill att man ska komma eller så ringer de en vecka innan och vill ha vikarie till den dagen då jag har salstenta (vilket inträffar typ två gånger per termin). Typiskt. Men nu skulle jag ju ändå till tandläkaren så jag kunde i alla fall inte (bokar jag om tiden en gång till så skickar de en brevbomb hem till mig).

Tandläkarbesöket var....odd. Det måste vara en väldig omsättning på tandläkare och hygenister eftersom jag nästan alltid från träffa någon ny mungrävare. Utöver det kan de bara ha tider aptidigt på morgonen eftersom jag ALLTID får tidiga tider, har de inga eftermiddagstider så man hinner vakna innan!? I alla fall, tandhygenisten var fumlig och rolig. Hon fixade inte att skriva in saker i journalen och kommenterade konstiga saker. Makapärerna som man ska ha i munnen medan de kutar ut och trycker på knappen är obekväma och hon tog tiid på sig med att ställa in röntgengrejen. Jag försökte djupandas och inte släppa efter för kväljningskänslorna. Händelsen till ära lät jag bli att äta frukost med tanke på mina lättretade kväljningsreflexer (tack pappa för det arvet) för jag tänkte inte lämna min frukost på golvet hos henne. Det hade blivit så kladdigt. Efter ett tag, när hon inte kunde hålla sig längre, frågade hon om min tungpiercing.
"kan du prata och äta med den där?"
"ehm jo. det är inga problem fast det var lite jobbigt precis när jag hade tagit den"
"jo jag förstår det, det är ju så mycket blodkärl i tungan så träffar man fel slutar det ju aldrig att blöda"
"mm"
"men det var det kanske värt? Vill man vara fin får man lida pin eller hur hehe?"

Den där betoningen på "fin" lät inte så äkta om jag ska vara gravallvarlig. Hon tyckte nog inte det var så hippt. Jag begär ju liksom inte att alla ska tycka att det är aphäftigt och snyggt, andra behöver faktiskt inte ens kommentera det. Min piercing är gjord på impuls och var mest en grej för att utmana mig själv. Nu påminner mig den mer om mitt mod och utmaningen, än hur snygg jag tycker att den är. Folk ska ha så mycket åsikter jämt och oftast när man inte ens har begärt dem. Det handlar om respekt. Jag kanske inte tycker att din frisyr är toksnnygg men jag kommenterar det inte för det är din ensak. R E S P E C T som Aretha så bekant sjunger.

Jo, det är mycket mer lockande att skriva här än att skriva på uppsatsen. UPPSATSEN, Gud vilket uttjatat ord det är vid det här laget. jag tycker jämt att jag säger att jag måste skriva på skiten och att den aldrig blir klar. Så är det ju också. jag drar ut på det i det sista. Jag vill gärna avsluta saker jag påbörjat men det tar tid. Kanske är det rädsla för examinationen eller något annat. Jag borde nog analysera mig själv lite mer vad gäller det där.

Nästa inlägg kommer nog att handla om hur det är att vara beteendevetare bland icke beteendevetare- ett hett ämne just nu.