När faller du i gråt när faller du isär?

Jag är en vuxen människa och det fina med det är att man kan välja vilka personer man vill ha i sitt liv. Helgen har varit underbar med bästaste Terese här och Winnerbäck och Goda Vänners sällskap. Mindre underbart var släktträffen. Ingen av de jag ville träffa var där. Jag och Petra hamnade dessutom först vid det manliga bordet där det diskuterades routers, brandväggar och bilmotorer. När jag sedan satte mig vid samma bord som min farmor så började nedvärderingarna och jag är så trött på det. Kan inte jag få vara bra som jag är? Kan inte jag få ha min piercing om jag vill ha den där? Kan inte jag få bestämma själv om jag ska röka eller inte? Är det någon som är intresserad av vad jag gör nuförtiden? Jag orkar inte. Det är inte meningen att jag ska sitta och svälja gråten när jag träffar min släkt. Jag vill ha människor omkring mig som älskar mig villkorslöst och uppskattar mig för den jag är, inte som ser mig som ett svart får som måste förändras. Jag bävar för den dagen min pojkvän måste träffa släkten och jag vill inte att mina barn ska växa upp med nära kontakt med mina släktningar (undantag finns självklart och de var inte där idag). Jag vill inte att mina barn ska bli lika kränkta och nedvärderade som jag har blivit under alla år.

Farfar jag saknade dig idag