Här står livet i farstun så nära inpå men det är något som gnager ändå

Uppsatsen börjar ta form men jag är inte nöjd, kommer den någonsin bli godkänd? Kommer jag klara alla tentor och poäng? Jag borde ha vant mig vid det här laget- vid stress, vakna nätter, ont om pengar, osäker framtid.

Jag var så självsäker och mådde så bra fram till igår. Mrs D och S rasar muren på en timme. En endaste timme och krasch bom bang. Inte nu. Vara ifred i en vecka till. Jag behöver det. "Ska vi avsluta?". Nej det ska vi inte men jag inte hur det blir. Jag vet inte hur framtiden ser ut säger jag ju. Det är precis som att jag lamslagen sitter och ser hur allt rasar just pga att jag börjat känna efter och jag kan inget göra. Desperat försöker jag trycka bort, stänga dörren och sysselsätta mig varje sekund. Inte sitta ner och ta det lugnt. Inte tänka. Inte ge upp. Destruktiviteten finns alltid kvar om än i andra former så länge man låter källaren vara låst.

För jag vet ju. Skenet bedrar. Jag har hållit igen och motat bort känslorna den här sommaren och "mått bra". Det jag gör nu är destruktivt men jag ser ingen annan väg. Vem skall göra mina tentor? Vem ska skriva klart min uppsats om inte jag? Varför sova på natten när allt är lugnt och skönt och pluggvänligt?
Två dagar kvar på jobbet sen är det slut. Råplugg i helgen.

Jag saknar älskade vännen. Hon känns så långt bort även fast hon är närmare än någonsin. Jag hoppas att sjukhuslukten och kraven inte suddar ut hennes inre och så fort jag får rusar jag dit och kramas. Det ska bli bra. Det var det här som behövdes.