Jag kan inte nog betona hur luriga våra psyken är. Det brukar sägas att vi lär oss av våra misstag. Jag kan bara säga som så att vissa misstag är lättare att lära sig av. Varför är det svårare att lära sig vissa saker? Hur stark är vår överlevnadsinstikt när de viktigaste misstagen verkar vara de vi måste göra flest gånger för att inse fakta och ändra vårt sätt att leva? Efter tre och ett halvt år på högskolan har jag fortfarande inte lärt mig av mina studiemisstag. Jag är ALLTID en sån som förtränger viktiga saker som måste göras och måste således tvinga mig själv att sitta i sista stund med panik över tentor och uppsatser som måste göras och prickas av. Jag kan heller inte tycka att jag är duktig i skolan. Enligt mig själv är jag värdelös och det är bara en tidsfråga innan någon adjunkt, lektor eller professor kommer på mig och min brist på intelligens och kastar ut mig. Hur är det möjligt att jag kan tycka så?, frågade en god vän idag. Jag vet faktiskt inte. Det är som att hjärnan är uppdelad i hur många bitar som helst och beroende av dag används olika delar. Jag kan tycka att jag är duktig ibland men när det väl kommer till kritan trycker jag ner mig själv i fotknölarna. Just nu är det den icke uttalade men ack så närvarande pressen från min handledare, en högt uppsatt professor och forskare på mdh, som får mina inävlor att klumpa ihop sig och mitt huvud att kasta elaka ord efter mig SAMTIDIGT som en liten del av min hjärna fortsätter att hejja på och påstå att jag faktiskt är duktig och kapabel att klara det här. Pressen minskade inte precis när läraren i samtalskursen påpekade att min handledare inte väljer vem som helst som elev och att jag ska vara glad för att jag blev "vald". Hur är det möjligt tänker jag. Han valde väl inte mig utifrån mina egenskaper eller prestationer på tidigare kurser, han känner ju inte mig. Han vet inte vad jag går för innan uppsatsen är klar och inte ens då kommer han att tycka att jag är en bra elev! Knepigt?! Så här går det runt i mitt huvud hela tiden: å ena sidan, å andra sidan, jag duger inte, jag duger visst, jag orkar inte, jag orkar hur mycket som helst! Blir man trött eller blir man trött?

Att bli nöjd med sig själv och sina prestationer är något som jag tror att man får jobba med hela livet och egentligen, den enda som sätter ribban är en själv. Sedan kan det vara så att man måste prestera upp till en viss nivå för att få ett visst jobb, examen, idrottsresultat etc men det är fortfarande jag själv som måste bedömma om det är värt det eller inte. På så sätt sätter man ju också ribban. Innan man gör saker står man alltid inför ett val. Vaddååå, kanske någon tänker nu, det gör man väl inte alls! Men jo, upplever man det inte så kan man öva sig i att upptäcka när man står inför valet. Redan på morgonen har man ett val och det är att gå upp ur sängen eller ligga kvar hela dagen. Tänk på det!

Jag känner att det är lite för många projekt på G just nu för att jag ska kunna ta tag i allt på en gång så därför måste jag göra lite omprioriteringar. Jag ska börja skriva dagbok igen och få ner allt svart på vitt. jag måste komma underfund med vad det är inom mig så får mig att göra eller undvika vissa saker och vad det kommer ifrån. Kognitiv terapi kan man alltid utföra på sig själv men det kräver en del självinsikt och motivation. jag ser det som en utmaning. Man kan aldrig lära känna sig själv för bra.

Avslutningsvis kommer ett citat från serien Dennis:

"Det bästa du kan göra är att försöka bli väldigt bra på att vara dej själv." (Ain't it true?)