Som de flesta i min omgivning säkert vet har jag haft ätstörningar sen några år tillbaka. Genom terapi och diverse självransakningar har jag kommit fram till att mitt störda förhållande till min kropp och mat började redan på dagis. Häromdagen såg jag en video på youtube som handlar om ätstörningar och deras fysiska konsekvenser vilket jag tyckte var otroligt bra och rörande. Den videon finns här http://www.youtube.com/watch?v=stH-LRTjEC0&mode=related&search= att titta på och är på engelska. Tjejen som berättar, "Kat", tar upp de fysiska konsekvenser hon får lida av resten av sitt liv pga hennes anorexi (benskörhet, magproblem, tandlossning mm). Nu tog inte min kropp lika mycket skada som hennes men allt är relativt och jag tänkte berätta lite om vad ätstörningarna gjort med min kropp och psyke.

Genom självsvälten, som var det första uppenbara som folk märkte, förstörde jag förmodligen min ämnesomsättning för ett bra tag framöver. När jag började äta "normalt" igen fortsatte jag bara att gå upp i vikt tills den stannade 30 kilo över det jag vägde som minst. Ändå åt jag inte onormalt mycket men eftersom min ämnesomsättning sjönk av svälten så tog kroppen åt sig precis ALLT. Rent psykiskt var jag så utsvulten att jag ville äta ALLT och helst jämt ett tag. Detta har gått i perioder då jag antingen ätit normalt, för lite eller lite för mycket och min kropp...ja vad tror ni, den är förvirrad och samlar fortfarande på sig allt jag äter. När jag gick ner som mest tränade jag ingenting vad jag kommer ihåg. Det var förmodligen därför jag kunde äta så lite för kroppen behövde inte lika mycket energi. Sedan, när jag började äta mer började jag tokträna minst två gånger per dag. Det var toppen, tyckte jag. Jag orkade hur mycket som helst och hade inte ont eller skadade kroppen....trodde jag. Efter diverse träningsförbud har kroppen börjat känna efter. Min rygg har ständigt låsningar som visar sig i stelhet, myrkrypningar och smärta. Ibland sitter de så hårt att jag måste gå till naprapaten och få bort dem för jag klarar det inte själv. Jag har ständigt ont i mitt högre knä, höger höft är förmodligen sönder för resten av mitt liv.
Sen då, var det allt? Nej knappast. Min mage, som jag visserligen haft problem med sen jag föddes mår inte bra. När det är stressigt eller något oroar mig för mycket får jag magkatarr. Vissa perioder så illa att jag ofrivilligt kräks upp maten. Men hey, jag har ju frivilligt kräkits upp maten så länge så det spelar väl ingen roll? Eh jo. Tro mig, det är världens största hån att jag VILL äta maten men inte KAN. Dessutom är det inte så skönt att kräkas av katarr. Det gör ONT och känns som hela magen ska komma upp. Jo just det, sen var det det där med magmunnen. "Locket" till magsäcken kan inte hålla tätt vilket leder till sura uppstötningar. Häromdagen när jag gympade och skulle göra rygglyft på magen kom maten jag åt innan träningen upp i munnen. Det var vidrigt.
Pga att min mage inte fick så mycket mat förut så fungerar inte tarmrörelserna som de ska och det bildas massor av gaser som ibland leder till koliksmärtor OM jag inte äter min medicin två gånger per dag. Vet ni vad det är för medicin? Laxerande bulkmedel. Detta har min läkare sagt att jag måste äta hela mitt liv för att magen ska fungera. Och vet ni vad det värsta är, den är inte så himla god heller. Det är ett puvler som både ser ut och smakar ungefär som sågspån. Det har tagit mig två år att lära mig äta den utan att kvälja. För magens skull kan jag inte heller äta för mycket vitt mjöl, socker och alkohol för då kommer katarren tillbaka. Tror ni att det är roligt för en 23-åring? Skulle inte tror det.
De psykiska biverkningarna skulle jag kunna skriva en hel bok om så därför tar jag det väldigt kortfattat. Sedan jag var 15 har jag ätit antidepressiva och har ätit nästan alla sorter som finns tillsammans med medicin för bipolär sjukdom. Äter jag inte dem går det några dagar och sen ligger jag bara i sängen och gråter och kommer inte upp. För några sommrar sen fick jag prova en antipsykotisk medicin i mkt låg dos mot ångest. Den gav mig bara mer ångest och det blev så illa att jag fick läggas in på psyket. Roligt? Nej.
jag har också haft tendenser till att vilja dö och mamma och mormor har hittat mig i duschen med iskallt vatten och kläderna på. Allt för att jag inte skulle kasta mig ut genom fönstret. Tror ni det var roligt att se sina nära och kära vara oroliga? En gång tog jag också en överdos med tabletter och fick ligga på sjukhus med dropp. Det var inte heller så roligt. Mitt psyke har varit så känsligt så ni anar inte men för varje dag som går nu så blir jag starkare och starkare.
Jag går i terapi varje vecka och sen i somras går jag också hos en sjukgymnast som lär mig slappna av och försöker få mig att se positivt på min kropp. De är båda värda guld.


Som Kat säger så är den enda jag kan skylla på mig själv och det är hårt att behöva leva med det resten av mitt liv. Jag ber er, börja aldrig banta. Tro på er själva och att ni är bra som ni är. Hellre lite småfet och lycklig än smal och olycklig. Det är inte värt det.