Strö salt i mina sår gör det

Min goa (ironi) meddelade idag att han imorgon måste ha in min uppsats för att kunna bedömma om jag kan gå upp nästa vecka. Jag har frågat honom sen i våras när opponentskapet är och han sa i början att det var i slutet av augusti (17 augusti är inte enligt mig i slutet av augusti, det är i mitten) och nu under sommaren har han undvikit min fråga ett flertal gånger. Informationen som jag fick nu ikväll när jag kom hem från jobbet fick jag dessutom vidarebefordrat från min andra handledare som undrade om jag fått mailet från handledare 1. Svar nej och tack så mycket klantarsel. Professorer *suckar tungt*. Under har ju skett tidigare så varför inte nu (snälla någon, ge mig ett mirakel, ett stort sådant).

Idag har jag pluggat på dagen och jobbat och natten nu måste ägnas åt att skriva så mycket jag bara kan på skiten för att bli godkänd imorgon. Jag kan inte med ord uttrycka min känsla av respektlöshetkänslor och ilska (besvikenhet, uppgivenhet, ledsenhet, trötthet, orolighet osv osv). jag grät några tårar av trötthet och maktlöshet, slängde mig i duschen, satte på kaffe och gjorde i ordning mackor. Nu är det bara att sitta hela natten. Som tur är jobbar jag inte förän imorgon eftermiddag.

Can I please kill myself now?