Varför gör det så ont att gräva i sina innersta källarmörker? I och för sig kanske det inte är så himla konstigt att det gör ont och det är väl därför det är så viktigt, att gräva menar jag. Jag måste gå till botten med vem jag är, vad som har gjort mig till den jag är idag och lära känna mig själv. Det känns himla bra att jag har fått in foten hos sjukgymnasten då min kropp och jag inte kommer särskilt bra överens. Dessutom är det himla skönt med uppmärksamheten, det erkänner jag. På ett sätt tycker jag om när det är uppståndelse om mig för det får mig att känna mig verklig och vid liv (sekundärvinst). Dessutom är jag rädd för min kropp och hur den beter sig- för mig (och för andra ibland) fullständigt ologiskt. Till exempel kan jag nästan utan problem vägra den mat i tre dagar och må jättebra och sen äta och få ont i huvudet och sådant. Sedan förstår jag inte hur jag kan gå upp i vikt på under drygt 800 kalorier per dag men det är väl straffet jag får ta. En lite roligare och mindre oroande aspekt är att jag ju då är pollenallergiker och medan alla andra allergiker blir bättre när det regnar, vilket också är logiskt eftersom pollenet regnar bort, så blir jag sämre och då är jag inte allergisk mot fukt heller. Skumt. Sedan skelar mina ögon vilket L sa skulle gå bort när jag blev vuxen. Nu tycker jag att det bara blir värre och värre. Jag har oftast bara ett öga med mig, det andra är någon annanstans och fladdrar i perifirin.

Mrs D kom med en fruktansvärd hypotes om varför jag inte kan släppa N. Det ligger nog mer sanning i det än vad jag vågar se. Jobbigt jobbigt. Bara att gilla läget.

Idag vaknade jag av att det ringde klockan ett på ef. Jag steg upp medan jag pratade och kände att något var fel. Hela jag var vinglig och yr och allt var segt. Åt lite frukost men det blev inte bättre. Tog min medicin men det blev inte bättre. Kom på att jag kanske glömde ta cymbaltan igår kväll för det kändes som en sån typiskt oro man kan få i kroppen vid utsättning av mediciner. Tog en c men det blev inte bättre. Låg och vilade men inget förbättrades. Tog en halv sobril och det blev lite bättre. Jag klarar liksom inte av när det känns som att kroppen ska lösas upp i atomer när som och när vilopulsen är hög. Det är såna här dagar då det känns som att jag är 1 millimeter från att ringa slutenvården och be dem hämta mig. usch.

Min räddning blev att jag ringde S och frågade om jag fick leka med dem ikväll och jag var så välkommen så. Det är bra att ha folk som orkar med en när man mår bajs och som förstår och bara finns där. Tänkte ju åka till Uppsala i helgen annars men B är ju i skottland så det går inte. Just nu skulle jag vilja vara ute på promenad längst fyrisån med B och B..