Jag hoppas att mina vänner förstår hur värdefulla de är, att alla är unika på sitt eget sätt och att jag älskar dem av hela mitt hjärta. Jag hoppas att de förstår hur mycket de betyder för mig och hur värdefullt jag tycker att det är att umgås med dem. De ger liv, de ger kraft.

Igår kom en vän hit och fikade. Det var över ett år sen vi sågs och det var så trevligt. När jag gick med henne från stan till mig kände jag samma "ilska" och maktlöshet inom mig som jag brukar känna när jag är ute med brukarna på jobbet. Alla ser vi olika ut och fungerar på olika sätt men så fort någon skiljer sig från mängden i beteende eller utseende bränner folks smygtittande blickar. Jag ser hur de sneglar och gör sig en historia i huvudet om det de ser, men jag ser inte acceptans. Min vän ska ha stor cred för att hon gick i linne igår och jo, jag förstår vilken uppmärksamhet hennes armar ger men jag tror inte folk förstår. Jag vill bara skrika ut att de ska sluta stirra och förklara varför man gör som hon när livet behandlar en svårt. Tyvärr kan jag inte göra det, jag kan bara bearbeta min egen acceptans och försöka förstår själv. Jag har också märken på min kropp som kommer att finnas där tills min kropp förmultnar efter det sista andetaget och ibland skäms jag och vill dölja men allt som oftast bryr jag mig inte ett dyfft.

Mina ärr är en del av min historia och visar på hur jag i perioder har mått, då orden inte räcker till, då den psykiska smärtan inom mig var så svår att få tag på och nysta ut. Ett sår säger så mycket mer för ögon som inte kan se bakom och för ögon som inte kan förklara. Smärtan är bara en del av det hela. Jag känner ganska ofta att jag vill känna att jag lever. Jag är rädd för att må bra för tänk om jag försvinner då, blir upplöst och medioker och tråkig. Tänk om jag blir en såndär som inte känner och som rusar genom livet utan att KÄNNA.

Det finns de som jagar adrenalinkickar och utmanar sig själva genom att klättra i berg, hoppa bungyjumps, dyka i djupa vatten eller reser världen runt- allt för kicken. Det finns också de som jagar kickarna på ett dysfunktionellt sätt genom att svälta sig, äta (tröstäta, tristäta, trotsäta) eller skada sig på annat vis. Oavsett om det inte är kickarna man jagar i början är det de man fastnar för och till slut vänjer sig hjärnan vid påslagen och vill ha mer, värre, större. I allt detta virrvarr finns också ett enormt stort självhat. Jag tex har hatat min kropp så mycket att jag velat skada den så mycket som möjligt och i de stunderna var kroppen inte min. Jag kunde inte koppla samman mig med min kropp, den var för overklig för det. Den gjorde inte som jag vill, var alltid fel och presterade aldrig bra nog och skulle straffas.

Jag fick en gång frågan "hur ska du förklara din sargade handled för dina barn?". Mitt svar var då att jag skulle säga som det varit och det är fortfarande mitt svar. Vad ska jag annars säga? Ska jag ljuga för mina barn och öka okunskapen och oförståendet ännu mer? Belastar man ett ben fel eller för mycket går det sönder. Belastar man psyket för mycket eller fel går det sönder och måste göra något men kan inte använda ord. En väldigt enkel men ändå väldigt förklarande förklaring.

Expressen har just nu ett artikelserie om just detta problem med självskadande. De skriver att självskadandet är smittsamt, som en epidemi, och det är det. Jag skulle nog förklara det som så att om en människa har ont (i själen) och får reda på ett sätt att lindra smärtan, om än tillfälligt, är inte det då ganska självklart att man provar (får en kick och vill ha mer)? Det blir också en konkurrens om uppmärksamhet och status.. På psykavdelningar och på communities på internet tävlas det om vem som gör sig illa mest och "bäst". Då har det blivit en identitet och en sjukdomsvinst som kan bli förädisk. Ju mer man har kvar av sin "riktiga" identitet desto bättre. Jag vet tjejer och killar som nästan enbart är förknippade med sina sår och ärr eller magra kroppar. Är inte det tragiskt? Vad har hänt med personerna bakom? De som sitter där inne och skriker sin röst hes av förtvivlan och hjälplöshet.

Att ett barn eller en ungdom skär sig skapar enorm frustration hos de vuxna i omgivningen och på ett sätt är det ett av målen, oavsett om man är medveten om det eller inte. Om du inte kunde beskriva dina känslor och tankar med ord, hur skulle du göra? Vad väcker uppmärksamhet om inte en människa som gör illa sig själv oftast medvetet? Vilka är ungdomarna beroende av om inte föräldrar och andra vuxna.

Jag har en avslutande sak att säga och det är det att jag vädjar om att prata så mycket som möjligt om det. Fråga självskadaren hur h*n mår. Ge henne/honom en kram eller två bara för att. Förklara för era barn att livet inte alltid är en dans på rosor men att allt går över och att kroppen inte är ett uttrycksmedel för smärtan som bor i den. Förklara för dem att de har en röst att prata med och att ni alltid alltid finns där för dem. Förklara för dem att de duger precis som de är, att de inte behöver prestera för att bli älskade och att de i framtiden har många val men inga som behöver tas på stört och att det löser sig när tiden kommer. Säg också till dem att de har rätt att vara barn och att det är föräldrarna som ska ta hand om barnen, inte tvärtom.

Ta hand om varandra// Mariah