Vi genomgår alla perioder i våra liv då allt känns övermäktigt. Just nu är jag i en sådan period. Den trevliga gårdagskvällen hos Sophia slutade i panik med en stöttande Heléne i luren som försökte övertala mig att ringa till mobila teamet. Döden kändes skrämmande nära pga kallsvettningarna, yrseln och illamåendet och trycket över bröstet. I sådana stunder är jag tacksam över att ha lugnande piller hemma men hur konstgjort känns inte det? Hade jag inte tagit det igår hade jag förmodligen per automatik ringt psykjouren och de hade fått stoppa ner mig i en säng på psyk med lugnande piller i blodomloppet, så då var det bättre att ta saken i egna händer tyckte jag. Jag hade dock inte klarat det utan Heléne och Ola. Sådana vänner är ovärderliga.

Det som stör mig mest är att jag under hela paniken tänkte på vad andra skulle säga och tycka om jag lade in mig för en tids mental vila. Varför i h-vete då? För min del tror jag inte på inläggning då jag förutom i panikstunderna tycker att jag hanterar mina dagar mycket väl och skulle enbart skriva ut mig så fort jag kan, som jag har gjort förut. Dessutom slänger jag mig med de mest löjliga argumenten till att jag inte kan vara på sjukhuset- katterna? skolan? mitt behov av att vara ensam? folks åsikter? Sedan befarar jag att de skulle slänga in mig på 19 och där är det inte trevligt och läkaren där är dum i huvudet. Det andra alternativet är inte heller bra av olika dumma anledningar.

Jag inser dock att jag måste prata med Dr Z och Mrs. D om detta. Vad de kan göra vet jag icke.

Det tråkiga är att allt det som jag håller på med och det som suger musten ur mig är sådant som jag vill göra, och enligt mig måste göra. Jävla skit. Jag hatar valmöjligheter.