nogg

jag har skaffat nogg.

nogg.se/Mariah

djupt där inne

En tanke slog mig häromdagen när jag satt och skrev om FN's standardregler. De flesta vet väl om att vi har mänskliga rättigheter...då slog det mig; hur många tänker på att vi med det också ha skyldigheter. Jag har i alla fall inte riktigt tänkt på det på det sättet förut....

När kroppen måste skrika

Gårdagskvällen slutade i panik, tårar och hyperventiliering för varje gång jag la mig ner i sängen och försökte sova så snurrade världen och det starka illamående gjorde sig påmint. Jag ringde mamma och stortjöt. "Är det så här imorgon får de fan ta bort mitt öra, jag orkar inte". Med mamman i örat förflyttade jag mitt till soffan och sov där sen i sittande läge hela natten.

Och idag mår jag bra.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att detta var min kropps sätt att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Jag har inte varit så duktig på att lyssna på kroppen det senaste halvåret, eller jo, lyssnat har jag gjort men jag har inte brytt mig.
Nu har jag lärt mig en läxa.

vestibularisneurit

Hela världens har snurrat idag. Jag är sjuk. Min ena balansnerv är sjuk. När jag slog upp ögonen imorse snurrade hela världen som en karusell. Förmiddagen ägnades åt att försöka äta och dricka, vilket jag inte fick behålla, panik på toaletten, diverse telefonsamtal och sömn. Mor min smet från jobbet ett tag och fick ringa läkare åt sin sjuka, gråtandes och yrslandes dotter. Kl fyra befann jag mig hos läkaren (hur jag kom dit är ett under, tack snälla linda). Han körde uteslutningsmetoden och rapade ut en snygg diagnos: vestibularisneurit. För oss vanliga dödliga betyder det virus på balansnerven. Jag fick suppar med mig hem och ett löfte om att jag kommer vara mer eller mindre sängliggandes de närmaste dagarna. Läser man på sjukvårdsrådgivningen om denna sjukdom kan det ta upp till ett år innan balansen är helt återställd. Herre Gud. Det står också att man kan vara trött och matt i några veckor efter tillfrisknandet och att hjärnan kanske inte kan utföra vissa intellektuella uppgifter. Hej och hå. Ska jag nu bli ännu mer blond? EN jävla positiv sak är att det är aktiv vila som gäller. Nu ska jag gå och sova innan jag spyr ner datorn!

Adjöken

Rajtan tajtan! Vilken dag! Det är helt sjukt men jag älskar att stressa och att ha mycket att göra, under rätt omständigheter förstås. Imorse (jaja, förmiddags för er vanliga döda) ringde telefonen stup i ett och jag var mitt inne i en obehaglig dröm om äckliga saker. Monika ringde- nä, jag måste vakna först annars förstår hon inte vad jag säger. Handledare P ringde- samma sak där typ. Jobbet ringde- fan. Sen ringde Monika igen och jag svarade och pratade med henne ett tag och lyssnade av 222 där handledare P lämnat meddelande. Fick panik och ringde Terese och då ringde samtidigt HP igen då på mobilen. Mitt i allt detta skulle jag duscha, äta frukost, dricka kaffe och göra mig i ordning på en halvtimme. Precis när jag samlat ihop grejerna jag skulle ha med och skulle leta efter nycklar och jacka ringde Linda och bad mig om en tjänst. Så ringde mamma. Nej jag kunde inte vänta på henne, jag var redan på gränsen till försenad till mitt möte. Jallar iväg till kfast och håller på att inte komma in. Trevligt möte. Korvstoppning i huvudet och två och en halv timme senare åker jag chockad och upprymd därifrån till Johanna och äter samtidigt som jag ringer en kortis till Terese och berättar hur det har gått. Efter maten ringer HP IGEN då vårt förra samtal bröts pga dålig täckning. Så blev det tv-spel och en hel del skrik och svärande och sen var det dags att åka.

no further comments

Det är ALDRIG för sent

Jag har börjat läsa en jävligt bra bok som jag önskar att de flesta kunde läsa och ta till sig. Jag är så djävulskt jävla trött på alla som skyller sin barndom eller händelser på hur deras liv ser ut idag. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser såna som TROTS allt de varit med om ändå lever vidare utan att betrakta sig själva som offer. I mitt hus tex bor det en kille som sitter i rullstol. Förmodligen är han förlamad från midjan och neråt men bor i ett "vanligt" hus. han byter rullstol nere i tamburen när han varit och motionerat och han ger sig fan på att leva ett bra liv ändå. Så jävla starkt.

Jag har också träffat en man som lever genom musiken och ler ett stort jävla leende när rullgardinen dras upp på morgonen och världen kommer in i rummet. Han LEVER och gläds åt de små sakerna men vet ni..han är inte som du och jag, han är förlamad och kan i princip bara röra ena armen. Ödmjukhet mina vänner, ödmjukhet.

anyhow! Några citat från boken:

"också om barndomen är svår kan det faktiskt gå bra lika väl som illa för en som vuxen. Ofta säger människor att äpplet inte faller långt från trädet, att man är resultatet av sin uppfostran och inte kan bli en hel och harmonisk människa som vuxen om grundtryggheten blivit störd när man var barn. Vi är många som utgör exempel på att man visst kan klara sig som vuxen trots det man gick genom i barndomen. Man växer som människa genom sina olika erfarenheter och jag har fått tillfälle att växa i mycket hög grad".

"En del människor hittar redan tidigt knep och förhållningssätt med vars hjälp de klarar sig bättre än väntat genom barndomens prövningar. men vad hindrar at man som vuxen börjar göra det som andra gjort redan som barn? Det är inte nödvändigtvis lätt, men säkert inte heller omöjligt. Man måste bara lära sig att förstå att de flesta svårigheter kan vändas till segrar"

Ja..nej. jag inser nu att jag inte kan få ner allt här som de första 30 sidorna har gett mig men det öppnade sannerligen mina ögon. Snälla människor, ÖPPNA ÖGONEN. Sluta lev i det som var och se framåt. Det är Du som gör skillnad i ditt liv. Våga inte svika dig själv på livet väg för då har ditt liv ingen mening....för Dig.

och bokens namn och författare kommer i min planerade boktipsblogg. Cliffhanger....*dumdurudum*

lagen om...

Jag är seriöst jävla toktrött på den här världen idag. Det ena har lett till det andra och sen blev det bara kaos. Jag hittar inte gnistan. Allt går på måste. Måsten och måsten och borden. På vägen hem kände jag mig som han i Falling Down. Jag svär, minsta käft som kommit i min väg hade fått ångra att han inte sagt jag älskar dig till alla de han älskar. Fuck vad jag är arg. kan inte sätta ord på det heller!! Eller jo det kan jag men det finns inga öron som kan och orkar lyssna. Året ut....fuck. hade nästan glömt.....

Du är inte välkommen i mitt liv.

förbjudet området

Vad som kändes helt ok hos sjukgymnasten idag känns inte inte inte okej nu när jag är hemma ensam igen. Hon skulle inte gjort det. Varför tillät jag det? Jag vill bara gråta!!!

Magen är i kramper efter pizzan i västerås, varför? Den var hur god som helst i alla fall. Kul att åka iväg med Micke och Petra. Jag blir alldeles varm när jag ser hur kära de är! Samtidigt...