När kroppen måste skrika

Gårdagskvällen slutade i panik, tårar och hyperventiliering för varje gång jag la mig ner i sängen och försökte sova så snurrade världen och det starka illamående gjorde sig påmint. Jag ringde mamma och stortjöt. "Är det så här imorgon får de fan ta bort mitt öra, jag orkar inte". Med mamman i örat förflyttade jag mitt till soffan och sov där sen i sittande läge hela natten.

Och idag mår jag bra.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att detta var min kropps sätt att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Jag har inte varit så duktig på att lyssna på kroppen det senaste halvåret, eller jo, lyssnat har jag gjort men jag har inte brytt mig.
Nu har jag lärt mig en läxa.