Jag inser ju att mitt levnadsätt är uppåt väggarna fel och att det inte är så konstigt att jag är så jävla trött och har huvudvärk mer eller mindre ständigt. Ändå förmår jag mig inte göra något åt det. Jag ORKAR inte för jag ser ingen mening och ingen ork. Jag är helt enkelt okapabel till att både ta hand om mig själv och samtidigt sköta två kurser. Som om det vore nog att ta hand om mig själv. Vad är jag för ett vrak egentligen? Vanliga människor fixar ju sina liv och kan ta hand om sig, vad är det för fel med mig? Jag inbillar mig i alla fall att så fort sociologin och c-uppsatsen är klar respektive nästan klar och jobbet börjar kommer mitt liv ordna upp sig. Jag kan nästan höra Mrs D's tankar och funderingar när jag är där. "Varför gör hon så här? Hon som är så begåvad?" Jo visst, men det handlar inte om det. Begåvning har aldrig varit en bidragande faktor till att "psykiskt svaga" tar sig upp och skapar ett normalt liv. Jag vet inte om jag är psykiskt svag. Jag får jämt höra att jag är så stark och klok. Att jag dessutom får medhåll från Mrs D att livet denna vår har behandlat mig som skit, en bajsig situation, som hon själv uttryckte det ursäkta språket, är för mig bara ett bevis på att jag inte kan hantera motgångar särskilt bra.
Jag sitter inne med stor förvåning över mitt beteende på terapin. Att säga ifrån och vara aggressiv är verkligen inte mitt normala sociala beteende. Kanske är det bra att jag börjar uttrycka sådant mot andra än mig själv för en gångs skull.
Nåväl, för att inte glida för långt från ämnet så vet jag snart inte vad jag gör. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är så svårt med att sköta maten, ändå gör jag inte det. Jag önskar att någon vänlig själ säger stopp och kidnappar mig till någonstans där jag kan komma underfund med mig själv utan att behöva prioritera skolan och jobbet först. Något krypterat försöker jag alltså säga att jag vill till ett behandlingshem. Ett behandlingshem JAG? För vad? Jag utbrast i hejdlöst fnitter på terapin när vi pratade om det. Snacka om att inte ha kontakt med mig själv.

Min läkare och jag har en oskriven överenskommelse om att använda tvärtom språket. I höstas ville hon skicka iväg mig vilket jag totalvägrade med alla tassar rakt ut. Sist vi pratades vid och jag berättade hur jävla kasst jag mådde sa hon att alla är trötta på våren och no more. Vad händer egentligen? Jag har velat ha en tid sedan Mars men det finns ingen och snart går hela psykvården på semester. Egentligen förstår väl vem som helst att de också är berättigade till semester men nej, det fungerar inte. Onsdagen ska jag telefonterra syd och böna och be om en tid innan semestern. Jag BEHÖVER den. Jag behöver tala klarspråk med Mrs Z.

Ärligt talat är jag skiträdd för sommaren och hösten. Jag bara hoppas att jobbet får mig att vakna till. Varje gång jag tjatar på dem att de måste äta och dricka för att orka leva ska jag säga det till mig själv hundra gånger så kanske kronan trillar ner så småningom.

Amen