Jag vet inte. Uppbrottet med Mrs D blev jobbigare än jag trodde. Det har sakta smygit sig på nu på eftermiddagen. Jag hatar när hon kommer på mig och "läser" mina tankar samtidigt är jag så lättad. Jag hatar det därför att jag inte kan hänga mig fast vid henne eftersom vi bara träffas 45 min i veckan. Tänk dig att hitta en trygghet och förståelse och sen gång på gång på gång vara tvungen att lämna och "klara sig själv". Det gör så ohyggligt ont, den där ensamheten, som ju egentligen inte är en fysisk ensamhet utan en psykisk. Jag har inte räknat ut hur många veckor hon är borta och tänker inte göra det heller. Jag vill bara jobba just nu. Uppsatsen kan fara åt helvete.

Min koncentration är nästan så dålig som den bara kan. Kan inte fokusera tankarna på en sak i mer än minuter, sekunder, vilket gör det svårt att skriva en uppsats med en deadline som smyger sig på. JAG VET INTE HUR MAN GÖR! LÄR MIG HUR MAN FOKUSERAR! Jag orkar inte riktigt jämt och jag är så jävla rädd för att falla totalt igen. Jag vet att jag är stark men vet ni vad som ligger bakom? Det är envishet och ett jävlar anamma som tar musten ur mig, varje dag. Det är som att springa ett mentalt marathonlopp varje dag. Hur länge orkar man!?

Om kvällen är gråten min gäst ja jag gråter (jag vill lovsjunga dig) och det är så svårt att se just då hur nästa andetag ens är möjligt. They dont understand and it doesnt matter a shit if anyone do, still I have to live with myself, they dont.