Hela mitt väsen längtar ut. Just nu känns det som att jag sitter i en hjärnbur, oförmögen att ändra tidens gång. Det känns som klister i hela hjärnan och motivationen är sänkt. Varför göra nånting? Varför INTE gör nånting? Jag kan komma på miljoner orsaker till att göra allt men också minst lika många till att göra inget. Balansgången mellan polerna är vinglig. Jag kastas runt i dikotomins krångliga värld och letar efter gråskalorna. Skrämmande är att upptäcka att dagarna blir vad man gör det till, ibland har man flyt och ibland inte, men inställningen till dagen styr man över själv, så länge signalsubstanserna i hjärnan är rätt balanserade (vilket jag befarar att mina nog inte är...än). Mrs D tycker inte att jag behöver Mrs Z i samma utsträckning som förr. Må vara sant, men jag behöver henne ändå, likväl. Är det inte bättre att förebygga ett fall än att pussla ihop bitarna efter fallet? Nåväl, jag är ändå min egen lyckas smed och jag har bestämt att jag behöver Mrs Z oavsett vad Mrs D anser. Hon kan anse hur mycket hon vill. Det är ändå hon som ger the second opinion. Den första, den står jag för.