Förlåt mig,
men jag längtar nåt så fruktansvärt tillbaka till den kropp jag en gång hade. Den som de kallade för smal men som var så underbar att leva i. Inga valkar som är ivägen, lagom stora höfter som kan köpa byxor i vilken affär som helst, den som jag njöt av att se i spegeln. Jag minns så väl när min första valk kom. Det var på bussen in till stan, jag hade på mig den där lila v-ringade tröjan och helt plötsligt var nånting i vägen när jag satt ner. Magen veckade sig. Jag längtar så tillbaka till hur det kändes att träna utan att något skumpar upp och ner. Missförstå mig inte, det finns ingen strävan hos mig att bli mager, inte alls, bara SMAL. Strävan efter en kropp som inte ger mig ont i knäna, ryggproblem, bristningar överallt och gråtattacker varje gång jag är i en provhytt. DOCK är det jag själv som gett mig den här kroppen. Det är jag som har ätit mig till den och får i princip skylla mig själv. Det är det som gör så fruktansvärt ont. I så många år har jag varit förbannad på de som fick mig att börja äta igen och de som sa att jag var för smal. Det heter inte anorexi när man ligger på normalvikt. Mrs D pratar fortfarande om mitt dåvarande tillstånd som anorexi utan att hon ens kände mig då. I'm offended. Jag har aldrig haft anorexi! Varför stör jag mig på det undrar kanske du. Jo, det stör mig för att ni gör mig sjukare än vad jag var då, kroppsligt. Det stör mig för att min strävan DÅ var att bli mager (eller rättare sagt att vågen skulle gå ner ner ner) men jag var aldrig det och varje gång ni säger att det var anorexi ploppar lilla djävulen upp i mitt huvud och säger att jag måste banta för att jag aldrig nådde mitt mål för ni hindrade mig. Jag är så arg på mig själv för att jag låtit mig äta mig till en betydande övervikt. Som I sa, ingen kan tvinga dig att äta, det är du som bestämmer vad du ska äta. Ändå så har jag kännt mig tvingad. Ni tvingar mig genom att dra ur mig hemligheter och än så länge stämmer min teori som jag tjatat så mycket om hos Mrs D. Det enda som kan få mig att skylla på någon annan är den otroligt dåliga vården jag mötte i början. De fick mig att äta men de lärde mig inte hur jag skulle hantera det och sluta i rätt tid.
Nu känner jag mig lite osäker till om jag ska publicera denna blogg men what the hell. Det jag skriver nu är hur jag känner nu, imorgon kan vara ett annat läge, tänk på det och ha en trevlig midsommar!