Jag kan inte nog betona hur luriga våra psyken är. Det brukar sägas att vi lär oss av våra misstag. Jag kan bara säga som så att vissa misstag är lättare att lära sig av. Varför är det svårare att lära sig vissa saker? Hur stark är vår överlevnadsinstikt när de viktigaste misstagen verkar vara de vi måste göra flest gånger för att inse fakta och ändra vårt sätt att leva? Efter tre och ett halvt år på högskolan har jag fortfarande inte lärt mig av mina studiemisstag. Jag är ALLTID en sån som förtränger viktiga saker som måste göras och måste således tvinga mig själv att sitta i sista stund med panik över tentor och uppsatser som måste göras och prickas av. Jag kan heller inte tycka att jag är duktig i skolan. Enligt mig själv är jag värdelös och det är bara en tidsfråga innan någon adjunkt, lektor eller professor kommer på mig och min brist på intelligens och kastar ut mig. Hur är det möjligt att jag kan tycka så?, frågade en god vän idag. Jag vet faktiskt inte. Det är som att hjärnan är uppdelad i hur många bitar som helst och beroende av dag används olika delar. Jag kan tycka att jag är duktig ibland men när det väl kommer till kritan trycker jag ner mig själv i fotknölarna. Just nu är det den icke uttalade men ack så närvarande pressen från min handledare, en högt uppsatt professor och forskare på mdh, som får mina inävlor att klumpa ihop sig och mitt huvud att kasta elaka ord efter mig SAMTIDIGT som en liten del av min hjärna fortsätter att hejja på och påstå att jag faktiskt är duktig och kapabel att klara det här. Pressen minskade inte precis när läraren i samtalskursen påpekade att min handledare inte väljer vem som helst som elev och att jag ska vara glad för att jag blev "vald". Hur är det möjligt tänker jag. Han valde väl inte mig utifrån mina egenskaper eller prestationer på tidigare kurser, han känner ju inte mig. Han vet inte vad jag går för innan uppsatsen är klar och inte ens då kommer han att tycka att jag är en bra elev! Knepigt?! Så här går det runt i mitt huvud hela tiden: å ena sidan, å andra sidan, jag duger inte, jag duger visst, jag orkar inte, jag orkar hur mycket som helst! Blir man trött eller blir man trött?

Att bli nöjd med sig själv och sina prestationer är något som jag tror att man får jobba med hela livet och egentligen, den enda som sätter ribban är en själv. Sedan kan det vara så att man måste prestera upp till en viss nivå för att få ett visst jobb, examen, idrottsresultat etc men det är fortfarande jag själv som måste bedömma om det är värt det eller inte. På så sätt sätter man ju också ribban. Innan man gör saker står man alltid inför ett val. Vaddååå, kanske någon tänker nu, det gör man väl inte alls! Men jo, upplever man det inte så kan man öva sig i att upptäcka när man står inför valet. Redan på morgonen har man ett val och det är att gå upp ur sängen eller ligga kvar hela dagen. Tänk på det!

Jag känner att det är lite för många projekt på G just nu för att jag ska kunna ta tag i allt på en gång så därför måste jag göra lite omprioriteringar. Jag ska börja skriva dagbok igen och få ner allt svart på vitt. jag måste komma underfund med vad det är inom mig så får mig att göra eller undvika vissa saker och vad det kommer ifrån. Kognitiv terapi kan man alltid utföra på sig själv men det kräver en del självinsikt och motivation. jag ser det som en utmaning. Man kan aldrig lära känna sig själv för bra.

Avslutningsvis kommer ett citat från serien Dennis:

"Det bästa du kan göra är att försöka bli väldigt bra på att vara dej själv." (Ain't it true?)

(Och, ett senare inlägg kommer att handla om beteendevetare).

Härlig dag. Imorse fick jag tillbaka för mina väckningsterrorsamtal igår när jag för en gångs skull var uppe tidigare än några av mina vänner. Så här lät det när Linda ringde strax efter tio:
"God moooorgon, idag är jag mycket piggare än igår!! Sov du?"
Det var bara att masa sig upp ur sängen för när Linda är på det humöret går det inte att få stopp på hennes söta mun :)

Jag bestämde mig sedan för att sy klart alltid jag har börjat med. En kudde till på soffan syddes, armstödstyget häftades fast och gardinerna påbörjades. Allt gick bra tills...spolningen av undertråden misslyckades och jag fick snurra upp tråden och göra om, tråden tog slut mitt i sömmen på en av gardinerna och min hand smärtade när jag arbetade. Igår kväll när jag skulle sova trodde jag att jag skulle smälla av. Armen gjorde så ont, speciellt handleden och några gånger i natt har jag vaknat av smärtan. Det kändes ungefär som smärtan man kan känna om man haft armen i ett kylskåp i tjugo minuter. Ok, jag är inte van att sy, häfta och klippa några timmar.

Idag måste jag åka ner till stan och köpa mer tråd, en bok och handla MJÖLK! igår kväll handlade jag kaffe eftersom det var nästan slut. Nöjd aktiverade jag kaffebryggaren för ett tag sen och hällde upp mitt kaffe och så lite mjölk. Men vänta, vad är det för klumpar i kaffet...vita?! *Sniff sniff* luktade på mjölken och smakade på kaffet. PÄHHHHHST. Sur mjölk i kaffet, not my favorite kind of coup of tea! Koffeinabstinent och trådfrustrerad som jag är nu är det nog bäst att jag tar mig ner på stan. Måste man duscha innan? Folk kommer väl inte lukta på min söta odör, eller? Äsch, en raggardusch för la duga!

Fjäril i taket och en massa prylar i munnen

Jag vaknade abrupt klockan kvart över sex imorse av att det ringde på telefonen. "anonym" stod det. Va fan...! "God morgon, det är X från X. Kan du jobba idag?" Ehm nja. Jag mumlade fram något om tandläkare och så och sa nej, fast egentligen så vill jag ju jobba (jag är konstig men jag saknar jobbet). Till saken hör den att jag knappt var vaken och därför inte vid mina sinnes fulla bruk. Varför kan de aldrig ringa åtminstonde EN dag före så man har tid att strukturera om dagarna? Nu var det väl förstås någon som precis ringt sig sjuk imorse så det kunde ju inte de veta igår då men ändå. Antingen ringer de 20 minuter innan de vill att man ska komma eller så ringer de en vecka innan och vill ha vikarie till den dagen då jag har salstenta (vilket inträffar typ två gånger per termin). Typiskt. Men nu skulle jag ju ändå till tandläkaren så jag kunde i alla fall inte (bokar jag om tiden en gång till så skickar de en brevbomb hem till mig).

Tandläkarbesöket var....odd. Det måste vara en väldig omsättning på tandläkare och hygenister eftersom jag nästan alltid från träffa någon ny mungrävare. Utöver det kan de bara ha tider aptidigt på morgonen eftersom jag ALLTID får tidiga tider, har de inga eftermiddagstider så man hinner vakna innan!? I alla fall, tandhygenisten var fumlig och rolig. Hon fixade inte att skriva in saker i journalen och kommenterade konstiga saker. Makapärerna som man ska ha i munnen medan de kutar ut och trycker på knappen är obekväma och hon tog tiid på sig med att ställa in röntgengrejen. Jag försökte djupandas och inte släppa efter för kväljningskänslorna. Händelsen till ära lät jag bli att äta frukost med tanke på mina lättretade kväljningsreflexer (tack pappa för det arvet) för jag tänkte inte lämna min frukost på golvet hos henne. Det hade blivit så kladdigt. Efter ett tag, när hon inte kunde hålla sig längre, frågade hon om min tungpiercing.
"kan du prata och äta med den där?"
"ehm jo. det är inga problem fast det var lite jobbigt precis när jag hade tagit den"
"jo jag förstår det, det är ju så mycket blodkärl i tungan så träffar man fel slutar det ju aldrig att blöda"
"mm"
"men det var det kanske värt? Vill man vara fin får man lida pin eller hur hehe?"

Den där betoningen på "fin" lät inte så äkta om jag ska vara gravallvarlig. Hon tyckte nog inte det var så hippt. Jag begär ju liksom inte att alla ska tycka att det är aphäftigt och snyggt, andra behöver faktiskt inte ens kommentera det. Min piercing är gjord på impuls och var mest en grej för att utmana mig själv. Nu påminner mig den mer om mitt mod och utmaningen, än hur snygg jag tycker att den är. Folk ska ha så mycket åsikter jämt och oftast när man inte ens har begärt dem. Det handlar om respekt. Jag kanske inte tycker att din frisyr är toksnnygg men jag kommenterar det inte för det är din ensak. R E S P E C T som Aretha så bekant sjunger.

Jo, det är mycket mer lockande att skriva här än att skriva på uppsatsen. UPPSATSEN, Gud vilket uttjatat ord det är vid det här laget. jag tycker jämt att jag säger att jag måste skriva på skiten och att den aldrig blir klar. Så är det ju också. jag drar ut på det i det sista. Jag vill gärna avsluta saker jag påbörjat men det tar tid. Kanske är det rädsla för examinationen eller något annat. Jag borde nog analysera mig själv lite mer vad gäller det där.

Nästa inlägg kommer nog att handla om hur det är att vara beteendevetare bland icke beteendevetare- ett hett ämne just nu.

Om det inte hörs något ljud i högtalaren höj volymen!
Om det mullrar ute trots fint väder är det förmodligen åska och inte hallucinationer, oväder kommer vid de mest otippade tillfällena.

H och jag diskuterade tragedier och jordens undergång idag. Maiaindianerna har på något sätt fått information om att vi slutar att existera i december 2012. Huruvida det finns någon sanning i detta eller inte vet jag inte men tänk OM?!

Vad mycket man ska hinna med innan dess då! Skaffa barn, gifta sig, göra slut på alla pengar, resa till Iona, Taizé i Frankrike och Florida. För att riktigt kunna göra verklighet av dessa planer inom fem år och med faktumet att både H och jag är supersinglar kom vi fram till att vi gifter oss, adopterar en massa barn (helst ett från varje land á la Noaks Ark) och åker på smekmånad till Iona och Frankrike. Dock vid närmare eftertanke... svårt att gifta sig när ingen av oss har den läggningen och ännu svårare att hitta argument till att adoptera alla dessa barn och Herre Min Je, få plats med alla barn på smekmånaden alt hitta barnvakt till dem om de stannar hemma. Man kanske ska leva livet som vanligt istället och se vad som händer. OM jorden/mänskligheten går under snart hoppas jag att det går fort när stunden väl är inne.

Ja nu blir jag sådär djup igen. Hoppas att dessa tankar har gått över till terapin imorgon. Det blir så jobbigt annars :)

Min lilla bebis (uppsatsen) börjar växa upp och bli något och det finner jag otroligt jobbigt. Jag måste avsluta saker jag väl har påbörjat men det är en jobbig process. Att ge näring och klokheter och sedan när den är redo, släppa taget och låta den testa sina vingar. Hua, jag kommer att bli en jobbig morsa!

Ser ni vilken livsglädje den här lilla tjejen har. Hennes ögon glittrar av liv och glädje. jag tycker att det ser ut som att hon flyger och med blicken stolt talar om att hon kan. "Titta på mig, jag flyger, jag kan göra vad jag vill".

Idag har jag och mamma shoppat. Bilen var proppfull med grejer och min rygg gör ont. Mammas symaskin semestrar hos mig ett tag för min soffa ska nämligen kläs om och gardiner ska sys. Det kommer bli urbra.

Hej hopp

Det här är den största paradoxen: man kan inte lita på sina känslor, ändå är det känslorna som kan ge dig de största sanningarna. -Dan Herold

Dagen idag har varit en bra dag. Bland annat har jag och K lånat H och varit på mässa i sjukhuskyrkan och det var en av de bästa mässorna jag har varit på, bortsett från den stackars förvirrade kvinnan med tusen påträngande frågor. Där i andaktsrummet kände jag ett sånt underbart lugn. Dels så hade jag H bredvid mig, som betyder oerhört mycket för mig, och dels så kunde jag möta Gud i en lugn och avslappnad miljö. Jag tror att det var en av få gånger då jag verkligen har kännt att det fanns någonting där. Sedan dess har jag varit coollugn innuti. Lugn och harmonisk i mig själv.

Jag har länge tvivlat på Guds existens och en tid kallade jag mig ateist men nu kan jag inte kalla mig det längre. Genom åren har jag fått mer och mer kontakt med mitt inre och min andlighet och jag känner nu att jag håller på att gå över en stor tröskel, en sista tvivlets tröskel. Tidigare när jag har diskuterat min tro har jag sagt att jag inte tror på Gud utan på människans inre kraft. Nu har det slagit mig att Gud är allt och överallt. Gud för mig är just denna människans inre kraft, livets kraft och kärlek och harmoni. Själsligt självständig som jag strävar efter att vara har ett av mina tvivel till Gud varit att jag inte tänker låta över mina "synder" och problem till någon annan att helt lösa. Jag ville inte lägga bort ansvaret för det jag gjort eller inte gjort. Jag tyckte att religion var ett sätt för folk att lägga bort sina problem och slippa ta ansvar för dem. Nu däremot inser jag att min inre kraft, den oerhörda styrka som jag har inom mig, Min Gud, hjälper mig att komma genom problem och att bli en visare och bli en så bra och välmående människa som möjligt. Det är inte att lägga bort ansvaret på något annat. Min inre kraft är en del av mig och därmed är det också en del av mig som hjälper mig, stöttar mig och vägleder mig vidare i livet.

Jag tror på något stort inom varje människa, i varje ting och skeende, det är min tro.

åååååå så drar allt igång igen!

Det är märkligt men i nuläget tycker jag att jag befinner mig både i himmelen och helvetet samtidigt. Det har väl sina förklaringar förstås.

I måndags var jag på intro/upprop på nya kursen. Den verkar som klippt och skuren för mig så jag knallade fram till lärarna när vi slutat och förklarade läget med villkorsantagningen och det. De kvinnliga lärarna sa att de skulle fixa så jag får gå kvar. Mannen var lite tveksam och stirrig men enligt Linda så är han så jämt. Han skulle i alla fall kolla upp det. När jag sen kom hem skickade jag ett mail till honom och påminde om vad han skulle göra. Några timmar senare ringer studierektorn och meddelar att hon ger mig dispens för att gå kursen! Gissa om jag blev överlycklig!!!!

Samma dag ringde också underbara enhetschefen och meddelade att jag inte fått jobben men det känns som det kvittar. Jag var ändå inte redo. Det som gjorde mig så glad var allt hon sa om intervjun. Det lever jag länge på.

Smile and tell the troubles to föck off

Igår var en rolig dag, i alla fall efter fyra. Monika och jag åkte svärandes till Strömsholm lyssnandes på Winnerbäck. Väl där väntade vi på resten av gänget som av någon anledning åkte två bilar. underligt sällskap, picknick och lång glasskö innan det stora kom igång. Det stora var denna gång The Real Group på en väldigt liten scen under ett lustigt men mysigt tak. Jag blev övertrött och skrattade åt Karinas chokladfläckar på tröjan som såg ut som poop och Ola skrattade hejdlöst åt en skylt som deklarerade att restaurangens potatisar kom från "Skalman". Så knallade de fem medlemmarna i gruppen in och satte igång. Deras musik är inte riktigt vad jag brukar lyssna på men de var så himla balla att kolla på. Basen blev min favorit. Jevlar vilken djup röst.

När konsterten var slut och vi kom in till staden igen var det dags för fyrverkerier. Gissa var vi såg dem ifrån? Från 60 m upp i luften, dvs i ett av kyrkans torn. Man såg rätt bra därifrån. Johanna och jag försökte hålla oss borta från de gigantiska spindlarna och betedde oss som barn som för första gången såg fyrverkerier. Det var en mäktig syn att se dem från den synvinkeln faktiskt. Dock klår de inte fyrverkerierna i Orlando.

Idag har varit en allmänt tjaffsig dag. Jag orkar inte ens gå in på den men det är ju inte mycket som har gått rätt. Ett plus var dock att Anna ringde mitt i leverkunskapen :)

Imörn åker jag till västerås igen och börjar på en kurs som jag inte vet om jag kommer läsa.

En utmaningsvåg har åter igen drabbat de vars bloggar jag regelbundet läser. Jag tänkte då att jag ska starta en ny utmaning..här kommer den.

Vad får dig att må bra:
Vänner, familj och kärlek. Mina katter, självständighet, framgång (både hos mig och för andra).

Högsta önskan just nu:
Att allra bästaste Terese får jobbet. Att jag blir nöjd med vad jag nu ska göra i höst. Att allt går väl för mina vänner.

Vad är du mest missnöjd med i ditt liv just nu:
Min förlust av inspiration och motivation för det mesta. Att allt går på automatik och blir gjort för att göra alla andra nöjda. Att jag aldrig lär mig att spela gitarr. Att jag är så dålig på att höra av mig/träffa vissa vänner.


Om du skulle behöva flytta från den staden du bor i nu, vilket stad skulle du helst vilja flytta till (inom Sverige):
Stockholm faktiskt även om jag alltid sagt att jag aldrig ska bosätta mig där men det är liksom nära till de flesta av mina vänner därifrån,många möjligheter, möjligheter att vara mer anonym än här.


Vad föredrar du, en lång dusch eller ett avkopplande bad i badkaret:
Helst ett långt bad med en bra bok, badskum och en Flisa på tvättmaskinen.

Nämn tre personer som du ser upp till:
Heléne, J och Mrs D.

Nämn tre av dina favoritförfattare:
Paolo Choelo (Veronika bestämmer sig för att dö är helt underbar)
Bodil Malmsten
Torey Hayden

Tänker du rösta i höstens val, om inte förklara dig:
Självklart ska jag rösta.

One-night stand eller förhållande:
Förhållande måste jag säga. har iofs ingen erfarenhet av det första och förhållanden suger jag på.

Vad vill du helst att Gud ska säga vid pärleporten:
Välkommen. Nu ska du få all den vila och ro du strävat efter hela ditt liv. Förlåt, det var inte meningen att kasta all skit på dig.

Jag utmanar:
Ica
Johanna
Heléne
och Ola

Idag är Mariah bakis. Sovbakis, vilket innebär att hon sovit för mycket. Kvart i nio igår kväll deckade jag och gick upp halv ett. De gånger jag vaknat under sovandets gång har jag bara konstaterat att jag vill sova mer och därefter somnat om. Det är skönt att sova men för tillfället vill jag aldrig göra det igen. Jag är trött, obehaglig till mods, kallsvettig och konstig i magen för att jag missade frukosten imorse. Jag föredrar faktiskt att sova så lite som möjligt för då är jag ändå allert. Någonstans finns det naturligtvis ett lagom men jag kan inte. Det finns en sång som passar in rätt bra på mig just nu och det är "Fru Hjärter Dam" av Lasse Winnerbäck himself.

Fru Hjärter Dam ditt skratt är bara tårar,
din skönhet är en lyckans miljonär
Men du ser nog aldrig vart och vem du sårar,
för ingen anar sorgen som du bär
Fru Hjärter Dam, din sorg har alla delat,
dina tårar är en allmän egendom
Men jag vill dig väl och det har alla velat,
så när ska du spräcka sorgens jungfrudom

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för vinden som har burit allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är

Fru Hjärter Dam ditt skratt är allas lycka, ditt ansikte den vackraste fasad
En glädjens blåa ögon kan man tycka, men din sorg har spridit vemod i vår stad
Fru Hjärter Dam kom hit jag famnar om dig, och jag ger dig sen en dos av ensamhet
Fru Hjärter Dam låt ensamheten ta dig, tills du gråtit ut din hemlighet

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för tanken som har burit allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är
Fru Hjärter Dam vart har du tagit vägen, ditt rum står tyst var gång jag går förbi
Fru Hjärter Dam din sorg är angelägen, om att få komma ut och där förbli

Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta så när faller du i gråt när faller du isär
När faller du för stormen som skall bära allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är
Ref...
När faller du i gråt när faller du isär
När faller du för tanken som skall bära allt det där
När faller du tillbaka till den du faktiskt är

För det är ju så att dålig eller minskad sömn gör oss alla mer känsliga och humörsvängiga men hellre det är plain gråtristverklighet.

From Ica

Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
1. vårdare
2. packeteringspersonal
3. frukostvärdinna (praktik)
4. hygientekniker

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Vit oleander
2. Så som i himmelen
3. Svarta änglar
4. Tomten är far till alla barnen


Fyra tv-serier jag gärna ser:
1. inga
2. har
3. tappat
4. intresset


Fyra ställen jag vill åka till:
1. Nynäshamn
2. uppsala
3. karlskoga
4. Fort Lauderdale



Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
1. skolmail
2. aftonbladet
3. ams.se
4. bloggar

Fyra ställen där jag trivs:
1. min lägenhet
2. den här stan
3. varsom med mina vänner
4. västerås

Fyra bloggare jag vill utmana att svara på den här:
inga. antingen så har alla svarat eller så kan de inte svara.

Ibland undrar jag vad jag går på för batterier egentligen. Denna sommaren har jag verkligen jobbat häcken av mig och visst, jag har varit trött men det har alltid gått. Idag efter tentan kände jag dock att luften gick ur mig aningens. Nu tänker jag rent principiellt (och lite för energins avsaknads skull) lägga ner pluggandet och låta tenta gå som den går. Mitt huvud är fullproppat och ingenting mer går in. Det får väl sortera sig under natten antar jag.

Hurtbulle igen. Jag har nu ikväll diskat upp berget i köket, varit nere med sopor och äcklig kattsand, rengjort kattlådan, skrubbat badrummet med klorin, städat och dammsugigt sovrummet, köket, hallen och en del av vardagsrummet samt rensat lite bland mina foton i datorn. Jag diskade så att svettpärlorna gjorde sig påminda i ansiktet. Sånt blir jag alltid imponerad över. Kroppen är allt bra finurlig. Det är nog dags för en dusch nu innan lite skitsnack med H.

Morgondagens planering ser ut som följande:
statistiktenta 8:30- ca 10:30
analyser i datasalen ca 11-12
hem på lunch
efter 14 besök på psyk om det går
kväll eventuellt skriva lite på uppsatsen annars SOVA!

Gnatt

Idag var jag apan i bur

jag fick idag skriva "tentaspecial". kvart i två skulle jag infinna mig vid lärarens rum på institutionen. Lätt att gå dit när alla dörrar är låsta. Jag försökte smita med några damer in men de vägrade släppa in mig och envisades med att säga att det inte var någon där även fast jag sa att jag skulle träffa läraren. Till slut kom hon ut och hämtade mig i alla fall. Tentan fick jag skriva i konferensrummet i mitt emellan de två korridorerna på institutionen och ja...rummet har stora glasfönster där alla som gick förbi nyfiket gluttade in på lilla mig. De har möten och skit nu innan terminen så alla ISB's medlemmar sprang omkring där. Bästaste syon kom in ett tag och berättade om kursen och att mitt utkastande på tentan har gått vidare till prefekten för så får det inte gå till, tentatanten gjorde fel som slängde ut mig. HAH säger jag bara. Jag har aldrig tyckt om tentavakter. De är ett uselt släkte för sig.

I alla fall, nu glider jag ifrån ämnet igen, jag skrev och skrev och skrev tills mina fingrar gjorde ont och nästan inte gick att räta ut. Efter drygt två timmar var jag färdig och hade skrivit sammanlagt 14 sidor. Nu kan jag bara hålla tummarna på att åtminstonde hälften av det jag skrev var vettigt.

Nu är klockan åtta minuter över fem och om femton och en halv timme är nästa tenta som jag suger på. Ska sitta till tolv ikväll i alla fall. Blir det längre så gör det inget. bara att HOPPA upp ur sängen kl sju imorn och köra lite morgongympa, hinka kaffe, duscha och äta frukost. Visst låter jag hurtig? Nåväl, ni som känner mig, alternativt har sovit med mig (!), vet hur trögstartad och tjurig jag är på morgonen så riktigt så kommer det väl inte att gå till men kaffe, dusch och frukost lär ingå i alla fall :) Något hoppande upp ur sängen lär det inte bli heller.

Om Gud bär hela världen i sina händer så bär han också dig
* Tack Bim

Som de flesta i min omgivning säkert vet har jag haft ätstörningar sen några år tillbaka. Genom terapi och diverse självransakningar har jag kommit fram till att mitt störda förhållande till min kropp och mat började redan på dagis. Häromdagen såg jag en video på youtube som handlar om ätstörningar och deras fysiska konsekvenser vilket jag tyckte var otroligt bra och rörande. Den videon finns här http://www.youtube.com/watch?v=stH-LRTjEC0&mode=related&search= att titta på och är på engelska. Tjejen som berättar, "Kat", tar upp de fysiska konsekvenser hon får lida av resten av sitt liv pga hennes anorexi (benskörhet, magproblem, tandlossning mm). Nu tog inte min kropp lika mycket skada som hennes men allt är relativt och jag tänkte berätta lite om vad ätstörningarna gjort med min kropp och psyke.

Genom självsvälten, som var det första uppenbara som folk märkte, förstörde jag förmodligen min ämnesomsättning för ett bra tag framöver. När jag började äta "normalt" igen fortsatte jag bara att gå upp i vikt tills den stannade 30 kilo över det jag vägde som minst. Ändå åt jag inte onormalt mycket men eftersom min ämnesomsättning sjönk av svälten så tog kroppen åt sig precis ALLT. Rent psykiskt var jag så utsvulten att jag ville äta ALLT och helst jämt ett tag. Detta har gått i perioder då jag antingen ätit normalt, för lite eller lite för mycket och min kropp...ja vad tror ni, den är förvirrad och samlar fortfarande på sig allt jag äter. När jag gick ner som mest tränade jag ingenting vad jag kommer ihåg. Det var förmodligen därför jag kunde äta så lite för kroppen behövde inte lika mycket energi. Sedan, när jag började äta mer började jag tokträna minst två gånger per dag. Det var toppen, tyckte jag. Jag orkade hur mycket som helst och hade inte ont eller skadade kroppen....trodde jag. Efter diverse träningsförbud har kroppen börjat känna efter. Min rygg har ständigt låsningar som visar sig i stelhet, myrkrypningar och smärta. Ibland sitter de så hårt att jag måste gå till naprapaten och få bort dem för jag klarar det inte själv. Jag har ständigt ont i mitt högre knä, höger höft är förmodligen sönder för resten av mitt liv.
Sen då, var det allt? Nej knappast. Min mage, som jag visserligen haft problem med sen jag föddes mår inte bra. När det är stressigt eller något oroar mig för mycket får jag magkatarr. Vissa perioder så illa att jag ofrivilligt kräks upp maten. Men hey, jag har ju frivilligt kräkits upp maten så länge så det spelar väl ingen roll? Eh jo. Tro mig, det är världens största hån att jag VILL äta maten men inte KAN. Dessutom är det inte så skönt att kräkas av katarr. Det gör ONT och känns som hela magen ska komma upp. Jo just det, sen var det det där med magmunnen. "Locket" till magsäcken kan inte hålla tätt vilket leder till sura uppstötningar. Häromdagen när jag gympade och skulle göra rygglyft på magen kom maten jag åt innan träningen upp i munnen. Det var vidrigt.
Pga att min mage inte fick så mycket mat förut så fungerar inte tarmrörelserna som de ska och det bildas massor av gaser som ibland leder till koliksmärtor OM jag inte äter min medicin två gånger per dag. Vet ni vad det är för medicin? Laxerande bulkmedel. Detta har min läkare sagt att jag måste äta hela mitt liv för att magen ska fungera. Och vet ni vad det värsta är, den är inte så himla god heller. Det är ett puvler som både ser ut och smakar ungefär som sågspån. Det har tagit mig två år att lära mig äta den utan att kvälja. För magens skull kan jag inte heller äta för mycket vitt mjöl, socker och alkohol för då kommer katarren tillbaka. Tror ni att det är roligt för en 23-åring? Skulle inte tror det.
De psykiska biverkningarna skulle jag kunna skriva en hel bok om så därför tar jag det väldigt kortfattat. Sedan jag var 15 har jag ätit antidepressiva och har ätit nästan alla sorter som finns tillsammans med medicin för bipolär sjukdom. Äter jag inte dem går det några dagar och sen ligger jag bara i sängen och gråter och kommer inte upp. För några sommrar sen fick jag prova en antipsykotisk medicin i mkt låg dos mot ångest. Den gav mig bara mer ångest och det blev så illa att jag fick läggas in på psyket. Roligt? Nej.
jag har också haft tendenser till att vilja dö och mamma och mormor har hittat mig i duschen med iskallt vatten och kläderna på. Allt för att jag inte skulle kasta mig ut genom fönstret. Tror ni det var roligt att se sina nära och kära vara oroliga? En gång tog jag också en överdos med tabletter och fick ligga på sjukhus med dropp. Det var inte heller så roligt. Mitt psyke har varit så känsligt så ni anar inte men för varje dag som går nu så blir jag starkare och starkare.
Jag går i terapi varje vecka och sen i somras går jag också hos en sjukgymnast som lär mig slappna av och försöker få mig att se positivt på min kropp. De är båda värda guld.


Som Kat säger så är den enda jag kan skylla på mig själv och det är hårt att behöva leva med det resten av mitt liv. Jag ber er, börja aldrig banta. Tro på er själva och att ni är bra som ni är. Hellre lite småfet och lycklig än smal och olycklig. Det är inte värt det.

Dom jävlar som förändrat mig skall jag för alltid hämnas

militanta tentavakter

Vänd inte kappan efter vinden och smöra. Jag blir så trött. Varför är det så svårt för folk att ge raka besked? Inte ens när läraren pratar in på mitt mobilsvar vet hon vad hon ska säga. "ja, du kanske kan skriva tentan på måndag förmiddag[...]om du inte har kurser som börjar då[..]och jag har ju iofs kurser då[..]sen är jag upptagen hela tiden fram tills dess men vi hörs."
What!? Hur ska jag nå henne nudå eftersom hon uppenbarligen ringde hemmifrån eftersom klockan var tjugo över sju!

Hade ett långt samtal med sjukgymnasten om kontroll. jag kände det som att hon tyckte allt skulle vara så mycket lättare om jag släppte på mitt otroliga kontrollbehov. Jag vet inte. Jag tycker inte att jag har onormalt stor behov av kontroll när jag säger att jag vill veta om jag ska läsa vidare i höst (börjar på måndag) eller om jag ska gå arbetslös. Är det så himla konstigt? är det konstigt att jag blir arg när jag blir utkastad från en tenta pga något som inte är mitt fel? Uppenbarligen har ju skolan kommit på att de gjort fel eftersom syorna på institutionen redan hade hört om min utkastning innan jag hann berätta. Uppenbarligen vet de att de gjort fel när läraren i kursen ringer och säger att de ska fixa så att jag får skriva tentan så fort som möjligt. Hon hade förslag på måndag förmiddag men då är jag i västerås på intro på kursen jag inte vet om jag får gå förän min uppsats är examinerad. Kul. Roligare har jag haft det.

Som sagt, det känns som att jag spottar i motvind. Varför ska alltid saker krångla för mig?! Varför kan det aldrig gå bra? När får jag vila? Jag har inte haft ledigt sen början av förra sommaren...och kommer uppenbarligen inte få något ledigt förän i februari nu heller. Mina krafter börjar sina. har ingen matlust eller aptit och vill bara sova. Världen snurrar.

och jag är arrrrrg!

men mest uppgiven och ledsen.

Nämen asså nu blir jag nästan sur. Jag skulle lägga upp några bilder men det går inte. Finns på bilddagboken: Blondinen. Kommentera annars får ni spö...

Begåvningsnivå idag: minus ett

Jag satt och gick genom lite inför tentan imorn och funderar över varför det är så få sidor jag ska läsa på. Mm, för det fattades tre sidor av nio som skrivaren av någon anledning valde att inte skriva ut förut och som jag av någon anledning inte kontrollerade. Bra där. Jag tycker att Bush ska läsa på lite sociologi sådeså.

Jag sitter och läser om alienation och så är det en film om aliens på tv haha. Det tyckte jag var roligt med min torra humor.

Undrar varför jag blir helt muppig i huvudet inför varje jävla tenta. Jag tycker att jag är världens uslaste och värdelösaste person som någonsin studerat på högskola...vilket kanske inte är en så dum tanke eftersom jag KAN vara det, helt ärligt. Folk som pluggar på högskola måste ha en mycket högre begåvningsnivå än den jag befinner mig på just nu.

Imorgon innan tentan stänger jag av min mobil eller i alla fall sätter den på ljudlös. Jag vill varken ha ett positivt eller negativt besked angående jobben innan en tenta. Hela tentan kan ju gå förlorad i antingen överlyckliga eller deppade tankar, vilket påminner mig om att jag borde sätta den på ljudlös redan nu innan jag glömmer bort det. Undrar om alarmet låter om mobilen är ställd på ljudlös...hm.



Denna staty finns här i stadsparken där vi satt och förfestade innan Winnerbäck. Den föreställer Guds hand och någon därpå. Från vår vinkel såg det ut som att ja...han gör något annat än att bara stå där. Har han inga kläder på sig, och vad ser han som gör honom så glad?

Det som har spökat i mitt huvud denna vecka ska jag inte skriva om även om jag vill få ur mig det. Mrs D får nog ta det. Jag fattar bara inte hur min hjärna fungerar, även fast jag har läst 65 p psykologi och det stör mig. Det är som att leva med två oberoende av varandra hjärnhalvor som har helt olika uppfattningar om livet och vad man bör göra och jag måste gå emellan och bestämma mig för vilken jag ska lyssna på. Jag har hela sommaren trott att jag mått "bra" och så träffar jag sjukgymnasten och psykologen som är av en helt annan uppfattning.

Jag har sovit jättelite senaste veckorna men inte i destruktivt syfte (det var där sjukgymnasten och jag var oense). Jag har gjort det för att jag inte haft något val. Jobbar man på dagen måste man plugga på kvällen/natten, så är det. Vad finns det för alternativ? Prioritera...ja men vad ska jag prioritera? Jobbet och skolan måste ju göras båda två.

Idag käkade jag lunch på kina med mor och far. Det var gott men oj så mättande. Åt hälften av båda mina tallrikar. jag fick en jättesöt väska från Hollywood. Tro att jag är stolt eller. Den ser ut som en högklackad sko :) Även fast mamma är medveten om att jag har med halva min lägenhet jämt så köpte hon den vilket ledde till att jag var tvungen att köpa ett kontokortsetui som jag varit emot ända sen de blev populära. De är hopplösa när man ska handla. Man står bara där och fumlar och försöker öppna skiten och sen åker typ allt ut. Jaja, övning ger färdighet.

Var och hälsade på på psyk idag också. Mäkta lugn avdelning måste jag säga. Vi satt ute på balkongen och skojjade om hoppsäkerheten och andra självmordssätt (galghumor, vi var inte seriösa på något sätt) och så fanns där en flärp som hängde och H låssades hänga sitt finger. oups, det var en larmfjonka så som ett brev på posten kom en dam springandes och blev väl inte jätteglad. "Oj jag bara råkade"! Sen kom en geting och placerade sig på min axel så vi gick in. Det var nära att vi inte kom därifrån heller. Jag råkade trycka på fel våning i hissen och johanna fumlade efter nån stopknapp och tröck på "extralång dörröppnare" vilket resulterade i att vi fick stå där som fån ett tag innan vi gav upp och tog trapporna ner. Det ska inte vara lätt att rymma menar jag.

Nu bad med aromaolja som jag fick av mamma och sen mat och plugg.

(Jag vet att jag har gått ner i vikt men kommentera inte snälla, det blir bara fel)

Natten var hemsk. Jag formligen grät mig till sömns och vaknade fem timmar senare av att mamma ringde. Satan i gatan va mörka ringar under ögonen jag hade.

Jag får inte gå upp med uppsatsen nästa vecka. Nu känns det skitsamma bara jag får gå upp någongång i september.

Jobben har jag inte hört något ifrån. Jag håller mina tummar!

Strö salt i mina sår gör det

Min goa (ironi) meddelade idag att han imorgon måste ha in min uppsats för att kunna bedömma om jag kan gå upp nästa vecka. Jag har frågat honom sen i våras när opponentskapet är och han sa i början att det var i slutet av augusti (17 augusti är inte enligt mig i slutet av augusti, det är i mitten) och nu under sommaren har han undvikit min fråga ett flertal gånger. Informationen som jag fick nu ikväll när jag kom hem från jobbet fick jag dessutom vidarebefordrat från min andra handledare som undrade om jag fått mailet från handledare 1. Svar nej och tack så mycket klantarsel. Professorer *suckar tungt*. Under har ju skett tidigare så varför inte nu (snälla någon, ge mig ett mirakel, ett stort sådant).

Idag har jag pluggat på dagen och jobbat och natten nu måste ägnas åt att skriva så mycket jag bara kan på skiten för att bli godkänd imorgon. Jag kan inte med ord uttrycka min känsla av respektlöshetkänslor och ilska (besvikenhet, uppgivenhet, ledsenhet, trötthet, orolighet osv osv). jag grät några tårar av trötthet och maktlöshet, slängde mig i duschen, satte på kaffe och gjorde i ordning mackor. Nu är det bara att sitta hela natten. Som tur är jobbar jag inte förän imorgon eftermiddag.

Can I please kill myself now?

Här står livet i farstun så nära inpå men det är något som gnager ändå

Uppsatsen börjar ta form men jag är inte nöjd, kommer den någonsin bli godkänd? Kommer jag klara alla tentor och poäng? Jag borde ha vant mig vid det här laget- vid stress, vakna nätter, ont om pengar, osäker framtid.

Jag var så självsäker och mådde så bra fram till igår. Mrs D och S rasar muren på en timme. En endaste timme och krasch bom bang. Inte nu. Vara ifred i en vecka till. Jag behöver det. "Ska vi avsluta?". Nej det ska vi inte men jag inte hur det blir. Jag vet inte hur framtiden ser ut säger jag ju. Det är precis som att jag lamslagen sitter och ser hur allt rasar just pga att jag börjat känna efter och jag kan inget göra. Desperat försöker jag trycka bort, stänga dörren och sysselsätta mig varje sekund. Inte sitta ner och ta det lugnt. Inte tänka. Inte ge upp. Destruktiviteten finns alltid kvar om än i andra former så länge man låter källaren vara låst.

För jag vet ju. Skenet bedrar. Jag har hållit igen och motat bort känslorna den här sommaren och "mått bra". Det jag gör nu är destruktivt men jag ser ingen annan väg. Vem skall göra mina tentor? Vem ska skriva klart min uppsats om inte jag? Varför sova på natten när allt är lugnt och skönt och pluggvänligt?
Två dagar kvar på jobbet sen är det slut. Råplugg i helgen.

Jag saknar älskade vännen. Hon känns så långt bort även fast hon är närmare än någonsin. Jag hoppas att sjukhuslukten och kraven inte suddar ut hennes inre och så fort jag får rusar jag dit och kramas. Det ska bli bra. Det var det här som behövdes.

I nuläget känns allt helt ok även fast jag både jobbat, varit hos Sara och MrsD. Jag fick klagomål från båda att jag ser trött ut och måste sova mer och blabla. Jag tycker inte om när någon sån kommenterar min kropp men det var helt ok eftersom det var positivt. Kanske håller jag på att få tillbaka min vältränade kropp under allt detta späck. Angående tider och så i höst har jag ju ingen aning och Mrs D var förvånad över min avslappnade attityd inför framtiden. Det kallas att leva i nuet och att ta en sak i taget. Gör man inte det går man under.

Idag fick jag tag på underbara enhetschefen och lämnade referenser. Jag hoppas verkligen! Annars har jag några reservplaner och massor av jobb att söka när jag får tid till det. Handledare nr 2 ringde idag också. Han är bra. Det här kommer att ordna sig men jag får inte lägga av nu. Måste fortsätta plugga varje ledighet jag har. Denna vecka blir det alltså hårdplugg.

Gårdagens upprördhet har lagt sig. Det är inte värt att tänka på. Jag har som sagt de jag vill i mitt liv, och farfar.....Jag hjärta dig.

Bedömd av dig som inte betyder någonting så jag lyssnar inte efter ett tag
Men ändå når orden in i mitt hjärta och mina ögon fylls av tårar
Eftertänksamheten räddar mig och det är faktiskt inte jag som lider
Bittra, själviska, enkelriktade människor lider och det är faktiskt du

Himlen är så vacker nu ikväll så mycket vackrare än det vi har
Fast egentligen har vi inte något som betyder någonting
Jag skulle vilja att det såg annorlunda ut
Att det var annorlunda redan från början men det är tankar förgäves

Kan du se på solen och uppskatta det vi får
Ser du de små som fötts tack vare dig
Ser du hur de ler hur livskraften gror helt utan din närvaro
Kärlek är inget som kan köpas eller utbytas med tjänster

Jag hoppas att du inser hur du är
Att du förstår vad du förlorar
Att du någongång förstår hur jag har känt det alla dessa år
Att du förstår innan det är försent

Envägskommunikation är inget jag förstår mig på
Att tala med en gravsten och önska att allt varit annorlunda
Att ångra och betala för skulder som inte finns annat än i dina tankar
Det är inte något jag tänker göra och det är inte upp till mig

Vi skulle kunna prata och blåsa på varandras sår men
När insikten bara finns hos mig och du inte ens är medveten
Då känns det lönlöst och det är inte jag som valt att ha dig i mitt liv
Det är faktiskt tvärtom för med barn kommer barnbarn

barn är alltid barn och har inget ansvar för sina äldre
låt barnen vara barn och slippa det ansvar som inte är deras
låt mig vara barn i dina ögon fast jag ändå är vuxen
låt mig vara barn på det sättet att jag inte har samma stora ansvar som du

dock har tiden rullat på och det har gått för långt
jag vill inte ta igen något som kommer från dåligt samvete
jag vill inte ta emot den kärlek du skulle kunna ge mig
låt mig bara vara den jag är, som jag är

När faller du i gråt när faller du isär?

Jag är en vuxen människa och det fina med det är att man kan välja vilka personer man vill ha i sitt liv. Helgen har varit underbar med bästaste Terese här och Winnerbäck och Goda Vänners sällskap. Mindre underbart var släktträffen. Ingen av de jag ville träffa var där. Jag och Petra hamnade dessutom först vid det manliga bordet där det diskuterades routers, brandväggar och bilmotorer. När jag sedan satte mig vid samma bord som min farmor så började nedvärderingarna och jag är så trött på det. Kan inte jag få vara bra som jag är? Kan inte jag få ha min piercing om jag vill ha den där? Kan inte jag få bestämma själv om jag ska röka eller inte? Är det någon som är intresserad av vad jag gör nuförtiden? Jag orkar inte. Det är inte meningen att jag ska sitta och svälja gråten när jag träffar min släkt. Jag vill ha människor omkring mig som älskar mig villkorslöst och uppskattar mig för den jag är, inte som ser mig som ett svart får som måste förändras. Jag bävar för den dagen min pojkvän måste träffa släkten och jag vill inte att mina barn ska växa upp med nära kontakt med mina släktningar (undantag finns självklart och de var inte där idag). Jag vill inte att mina barn ska bli lika kränkta och nedvärderade som jag har blivit under alla år.

Farfar jag saknade dig idag

Detta är bilden från klassträffen med åtta av 16 tjejer i 9A.
(Jag ser inklämd ut för jag satte kameran på timer och sprang

sedan och satte mig hastigt och lustigt.)

Jag har inte bloggat på några dagar. Tiden och lusten har inte infunnit sig. Jag jobbade bara fem timmar idag, helt lagom. J och jag låg i en timme i soffan och filosoferade medans brukarna sov. Mys.

Jobbintervjun igår känns som evigheter sen men jag vill fortfarande väldigt väldigt gärna ha något av jobben. Inte bara för att jag vill ha ett jobb för att kunna försörja mig utan för att det verkar helt perfekt för mig.

Det är sju veckor sen jag såg Mrs D sist...

Och så känns allt så där underbart bra igen och jag bara ler och tycker att världen är underbar!


Jag tycker synd om de som aldrig gråtit glädjetårar men de behöver inte oroa sig, de kommer.

Ja nu har utvecklingen gått framåt minsann. Jag ska snart skicka sms till min handledare. Varenda människa kan ju sms:a nu (undantag några få som antingen inte kan alls eller skriver obegripliga saker), tom min mormor kan sms:a och jag får dagligen sms från mor och far i USA. Farfar har msn och vi mailar ibland. Helt sjukt med tanke på deras ålder och hm...svårigheter med tekniska saker. I alla fall, min handledare har semester och trots att han har sagt att jag kan ringa ändå så känns det lite dumt. Därför tänkte jag sms:a och säga att han kan ringa upp. Fegt och smart. Måste bara plocka fram papprena så jag vet exakt vad jag ska fråga om.

Jobbet idag var jobbigt. M och jag var själva fram till lunch och sen när den försovande människan kom flydde jag fältet och åkte till apoteket och handlade mat på ica. Eftersom jag inte tog rast igår gick jag tidigare idag och ska nu skriva uppsats och plugga till tentor. kul. Imorse var det segt att komma upp. Natten bara skrattade åt mig när vi möttes på jobbet och sen såg jag i spegeln. Osminkad och halvstängda ögon. Nice. Jag måste börja sova mer punkt slut.