Min kära läkare har efter två år änligen fått sin lilla rumpa ur kundvagnen och skickat den där remissen till psyksjukgymnasten. Jag hoppas att den inte blev alltför dammig och att hon är dammallergiker (stackars henne isf). I alla fall, eftersom jag är en sån ypperligt äxelent privatdetektiv och har många kontakter i denna stooora stad har jag bestämt att jag vet precis hur den människan är. Hon går gärna klädd i lila heldress, typ hippievarning, (det har jag faktiskt sett med egna ögon), blir helt förvirrad och tror i stunder att hon är psykolog och glömmer totalt bort SJUKGYMNASTIKEN, samt har en förkärlek till att filma folk i underkläder och sen tvinga stackarna att glo på det och säga TITTA HUR DU SER UT, DU SER INTE UT SOM DU TROR ATT DU GÖR. (Det är i såna stunder jag vill skrika, helst i båda öronen, att vi alla har olika sanningar och att h*n ska knipa sin lilla mun och låta mig tro vad jag vill). Hur som, mig ska ingen filma, varken med eller utan kläder tack. Det tog två år för S att ens få in filmkameran i rummet när vi hade terapi. Meningen med sånt är väl att man ska upptäcka att man inte alls är så stor som man framställer sig i huvudet. Oh well, jag upptäcker bara motsatsen och hur upphetsande är det på en skala? Angående den där sjukgymnastikens nytta fick jag idag höra en annan uppfattning- ja men det är nog jättebra med kroppskännedomsövningar! Ehm ja, det är det säkert men det är inte det jag ska dit för, AVSLAPPNING behöver jag lära mig. Självfallet i och med att min och läkarens kommunikation inte alltid fungerar superbra skulle det inte förvåna mig om jag kommer dit och får dansa av mig problemen. Vill hon filma mig i underkläderna säger jag "du först".

jag= inte alls fördomsfull.

Fragment av en svunnen tid. Det går inte att röra. Jag får inte. Jag är arg men har ingen annan att rikta det mot än mig själv. Åh tyck synd om mig buhu!

De kan faktiskt dra åt helvete med sin oproffessionalitet och hjärtlöshet. Jag är en människa, jag med.

Tryggheten jag söker går inte att finna...någonstans.

Fuck off!

Man kan inte lida så länge man måste för det finns det ingen plats för, ingen ork. Förlåt Bodil men så är det.

Mitt liv är inte roligt att leva just nu. Jag orkar inte engagera mig. Orkar inte äta. Orkar inte kämpa. Vad finns att kämpa för? Samtidigt får jag skylla mig själv.

Att sitta en timme och vara ignorerad av de man verkligen skulle behöva känns hårt i hjärtat men det är väl bara att inse att det är annat fel på mig. Jag platsar inte där. Kommer aldrig bli hel på det sättet.

Äsch, jag är bara bitter och oälskad av mig själv. Ni som inte orkar, skit i mig.
Jag klarar mig. Ju färre man har nära sig desto färre kan såra en.

Förändringar tack. Det är en krångeldag idag. Jag fick inte tag på chefen imorse så jag tog cykeln till jobbet för att fixa T3:an. Ojsan, de var visst slut och det var för sent på månaden i alla fall. (Det var i alla fall kul att se de andra skrubba hela huset med Ajax) Skrutt. Åkte sen till apoteket där jag var saknad. ** skulle precis ringa efter mig. Hm. Vi kom överens att det nuvarande systemet inte fungerar samt att Dr Z är svår att få tag på. När jag kom hem luktade jag monkeybajs.

Här skulle en bild på min nya 70-tals frilla
ligga om jag hade orkat koppla kameran till datorn.

Jag förstår inte varför jag fick MVG i samhällskunskap när jag inte förstår den svenska välfärdspolitiken, fast det kanske jag inte är ensam om iofs.

Jag är en vuxen människa, kan inte jag få göra som jag vill utan att andra ska lägga sig i? Jag är så trött på skitsnack och åsikter som sen inte kan förklaras av den det kommer ifrån. Jag är så trött på det liv jag lever nu och det fängelse jag lever i och ingen utväg finns det heller.
Jag är så trött på ensamheten, att aldrig ha någon mer än mig själv att lita på när det verkligen gäller, för det är så det blir när man är manipulativ och full av äckliga känslor. Jag är så trött på att aldrig kunna uttrycka mig så att folk förstår. Förlåt för att jag måste äta piller just nu för att klara mig. Förlåt för att jag är så jävla jobbig som jag är. Förlåt för att jag förstör de flesta relationer jag har. Förlåt för att jag vill känna mig älskad och höra att någon älskar eller saknar mig utan att jag behöver säga det först. Förlåt för att jag hakar upp mig på gamla saker som ingen mer än jag ville reda ut. Vad är det för fel på människor som inte vågar prata om saker? Är det mig det är fel på som inte vill bygga relationer på falskhet och lögner?

jag har en gång fått höra att jag manipulerar min omgivning och har stora problem med mig själv samtidigt som jag måste söka mig bort från psykiatrin. jag har en gång blivit utkastad från det som var min trygghet och sen inte haft någonstans att gå. jag har bönat och bett om hjälp men inte fått någon. jag vet inte vad det är i mig som utstrålar det som de sa. jag bönade och bad att de skulle ge mig en chans, att jag skulle få en chans att förklara hur jag känner och det fick jag men den var döva jävla öron som lyssnade. vad är det för fel på mig då? de med mindre utbildning inom vården än mig själv kunde inte ens svara även fast de gnällde som fan på mig och sen kastade de ut mig till ett jävla ställe med nollor som inte visste nånting. där snackar vi övergrepp.

nu ska jag gå ut och se var benen bär mig och denna gång ska jag tvätta ansiktet innan så att folk slipper lägga sig i och kommentera och likna mig vid krigsmålade jävlar!

Jag brukar inte drömma så mycket när jag är full men det gjorde jag dock i natt. En av drömmarna innehöll en ylande och skällande hund ute i trapphuset. Jag klarar verkligen inte av när djur lider (för det lät verkligen som det) så jag vaknade. Där var det något som inte stämde. Hunden fortsatte att gnälla. WTF! Ska be och tala om att jag var ganska vaken då också. Jag ropade på Terese för att höra om hon hört något eftersom hon under sin vistelse här i tuna hos mig inneburit ganska mycket inödig insiderinformation från grannarna. Inte ens hon hade hört något. Ingen hund fanns i trapphuset heller. Ja vad ska man säga. Hallucinationer är väl trevligt.

Resten av drömmarna förlöpte som gårdagskvällen ungefär. Trevligt men med en känsla av att jag inte ens får bestämma själv vad jag tycker om folk. Ganska roligt fenomen faktiskt, om man bortser från hur man känner sig.

Vad händer idag då? Plugga förmodligen och lite annat.

Ojsan, jag somnade visst när jag låg och läste om Marx. Så himla intressant var han och nu börjar seminariet som jag visst skolkar från. Oups.

MrsD var så söt idag "du är ju inne i en svacka, som en kris". Oh, tack för att du upplyser mig. Blev kallad tonåring idag igen. Frågan "hur gammal är du nu?" dyker upp oftare än "hur mår du?".

Vi pratade om N. Får väl se vart det leder. Just nu leder jag mig rakt i skiten igen och jag orkar inte stå emot. MrsD tolkade det som att jag inte orkar kämpa längre och vill bli liten och omhändertagen igen (barndomen spökar) och då tyckte jag att jag lät svag, vilket hon tyckte var konstigt. Vaddå, jag har ju alltid fått klara mig själv jue, det är väl inte så konstigt att jag ser det som en svaghet, att jag inte klarar mig själv. Hon undrade om mina motiv och om jag kommer köpa konceptet, dvs inte ifrågasätta och sätta mig mot allt. Bra fråga. Jag är bara så jävla trött och tiden börjar rinna mot sitt slut och jag vill leva. JAG VILL LEVA!

Maija, den ursöta lilla Maija!

Den här lilla ungen, även kallad Maija, gör mig alltid på gott humör. Hon är så underbar och söt. Hon och jag har redan börjat öva på att gå :) Mamma Monika kommer få det jobbigt när den här knodden kommer lufsa runt i lägenheten redan innan hon kan krypa i höst.

Den här ursöta dressen hade hon på sig i måndags på körfikat. Wonderful! Passande efter helgens vinst! (jag säger vinst för jag tror att det bara var en och nu kommer alla sportfantaster som läser detta skratta högljutt men så är jag, totalt ointresserad av sport på tv, förutom friidrott och gymnastik och sports aerobics)

Må gott! nu tänker jag krypa ner i sängen med popkorn framför Navy CIS och ge blanka FAN i att jag inte läst på till seminariet imorn!

Delegeringen idag gick bra. Vi blev klara på en timme och pratade typ bara mediciner.

Allt är så jävla ohållbart.

Min "oslipade diamant" kommer förmodligen hit på torsdag till fredag/lördag *längtar*

ibland är det bara att gilla läget. det går över, det gör det alltid. känner mig ändå rutten och mindervärdig..

Har ögnat igenom läkemedelsriktlinjerna nu inför delegeringen..jag förstår inte varför alla är så hispiga för det där. Är det så att ssk anser att jag inte klarar delegeringen säger jag "ok, jag har klarat jobbet utmärkt hittills och är jag inte kompetent i dina ögon så HEJDÅ".

tack och adjö

Att det ska vara så svårt att säga "krama mig, stanna med mig tills det känns bra för jag är rädd för ensamheten". Jag är så otroligt glad, ledsen och fundersam..på en och samma gång. Men jag säger så här:

Tack det betydde mycket!

Det är så lätt att vara otacksam och gnälla på världens alla orättvisor och andra onda ting. Jag pendlar mellan starkaste glädje och dupaste sorg, båda är tillstånd jag finner mig i med djup förundran, hur kunde det bli så här? Jag vet inte om min glädje och min sorg är 100 % riktiga men hur ska man veta det? Det jag inte gillar är hur de byter av varandra så fort. Om jag ändå kunde få lite förvarning, lite oftare. Just nu är det bara skit i mitt huvud. Hjärnan kan inte skicka signalerna rätt alls och jag gnäller på allt och alla. Katten är lika sur hon så vi går och gnäller på varandra. Kyrkan var i alla fall nice men så fort jag var på hemväg vände det. Poff. Nu är jag hungrig och trött med stirrblick. Jag blev jättesur för att jag ett tag sågs tvungen att gå till mormor och hämta en sak som jag behöver till imorn. Åh, med tom mage och världens tjurigaste huvud ansåg jag att jag minnsann gott kunde ta benen dit istället för cykeln, bara för att spä på jävligheterna lite. Så visade det sig att jag inte behövde gå dit, då blev jag sur för att jag inte hade tvånget att gå ut och gå. Hallå, normal! (till det hela hör till att jag inte tränat sen tisdag och därför har lite abstinens och sånt). Nu står maten på spisen istället och jag ser fram emot att äta. Hade jag gått ut och gått hade jag inte ätit förän imorn, fråga mig inte varför men det är så jag funkar- allt eller inget.

Åter då till inledningens mening. Det ÄR lättare att vara otacksam och gnällig, det är faktiskt det. Speciellt när man som jag varit det sen tonåren. Den tonåren som liksom håller sig kvar i en del av mig och trotsar som fan. Det ÄR lättare att vara kvar i det tillstånd som för en själv blivit normalt, oavsett vad det är. Jag hade lika gärna kunnat fastna i ett tillstånd av lycka om mitt liv sett ut på annat sätt, om jag agerat på ett annat sätt när jag var tolv, men nu gjorde jag inte det och det stör mig. Jag VILL vara glad, jag vill känna sann lycka ibland, jag vill bara att det ska bli lite mer normalt. Klart att alla har svackor men det ska fan inte vara så att man önskar sig ur själva livet och utan att förstå varför. Fast jag har sagt det förr och jag säger det igen, hade jag velat dö hade jag gjort det för länge sen. Det är inte särskilt svårt att döda sig själv. Jag vill alltså leva men jag vet inte hur. Jag vill vara tacksam och det är jag men jag jobbar på att bli lite mer tacksam, varje dag, varje minut, varje sekund.

Det här världen är så jävla liten.

Jag ska sjunga i kyrkan idag och jag har ingen lust.

Lillkatta är försummad och jag har ingen lust.

Jag måste plugga och jag har ingen lust.

Jag måste äta lunch innan kyrkan men jag har ingen lust.

Jag måste duscha men jag har ingen lust.

Jag gnäller och borde kalla mig själv otacksam och lat men jag har ingen lust.

Ring ring
En av mina käraste ägodelar är mina telefoner. Ungefär så här lät det idag när Terese och jag diskuterade telefonpratande:
T "Johan blev helt imponerad igår när jag pratade i telefon så länge igår. Han blev helt imponerad när vi pratade i telefon i 13 hela minuter i julas"
M "oh shit, 13 minuter är ju ingenting. jag pratar så mycket i telefon att jag får finnar av telefonen på kinden"
(kan tilläggas att jag pratar i snitt tre timmar om dagen i telefonen)

Under Tereses och mitt samtal om jobb, kurser och doktorandtjänster ringde båda mina telefoner hej vilt och eftersom min pendling mellan linjerna inte alltid funkar blev jag mäkta irriterad då Terese försvinner två sekunder varje gång det ringer på andra linjen. Sedan ringer min mobil, först är det Johanna:
M "Bajspåse!"
J "Bajspåse? sa du det?"
M "Ja, jag pratar med Terese jag ringer dig sen"
J "ok hej"

Sedan ringde mobilen IGEN och det är Lina. Vi har i några dagars tid ringt varandra på helt fel tider då den andre inte kan prata egentligen. Snart bokar jag en telefontid då båda kan.
M "vi hörs senare men vet du vad, jag har en örebroare i vardera örat hahaha!"

Snart tänkte jag spendera ännu lite mer tid i telefonen då jag tänkte ringa och höra hur det är med Ica samt höra hur husvisningen gick för Sophia och David igår. Linda måste jag nog också prata med för hon har varit hos frisöören.

Anna, Bim, Janet och skoljohanna får jag nog ringa någon annan dag.

Kuriosa
Jag kan fisa med min läpp i piercinghålet

igår kunde jag inte få den afrikanska sången ur huvudet och idag kommer jag inte ihåg hur den går...MEN nu kom den. wao wao wao amemimo....

vissa dagar så bara går det inte. idag är jag från en annan värld. folk säger konstiga saker i skolan, beteer sig konstigt och jag känner brandrök typ överallt. nu har jag dessutom så där ont i magen igen för att jag inte tagit medicinen. jag ORKAR inte. likgiltig inombords. jag ser inget slut och ingen början. verklighet vs illusion.

Riktigt apjobbig dag hittills. Det tog två timmar att vakna till i sängen, ytterligare två timmar för att göra mig i ordning dvs allt gick supersakta. kom iväg till skolan med en kvarts marginal. Jag som alltid brukar vara lite tidig..hm. Skitjobbigt seminarium..själva diskussionen gick an och vi diskuterade intressanta ämnen men föreläsningen innan (!) jag har sällan skämts så mycket på högskolans mark som idag. En av kursarna avbryter läraren och frågar om hon vet vad hon pratar om egentligen och säger att hon avbryter sig mitt i meningarna osv. Läraren blir helt paff och säger typ "ursäkta kan du ta det igen". Studenten förklarar igen och avslutar med ett förlåt. Läraren frågar om samtliga delar den uppfattningen och ingen säger ett knyst typ. De flesta skäms och döljer sitt ansikte med en liten hand och vågar inte titta ens åt lärarens riktning, jag likaså. Jag skämdes sådant för att studenten satte läraren i en väldigt obehaglig sits, jag menar, var hon tvungen att ta det inför alla och uttrycka sig så håårt. usch, hade jag varit läraren hade jag lagt bena på ryggen och gråtit inne på närmsta toalett men tydligen är läraren så stark så hon kunde ta det bra (åtminstonde utåt sett). Denna onödigt uttryckta kommentar ledde till att läraren efter en timme fick börja förklara om på ett "enklare" sätt för att vi skulle förstå (föreläsningen handlade om makroperspektiv inom sociologin, Weber vs Marx). Det ledde sin tur att vi fick kortare tid till att diskutera seminariefrågorna. Dumt.

För övrigt var jag på basket igår och blev helt kär på nytt. Ev träning nästa vecka :)

Ytterligare för övrigt är jag förbenat sur på mig själv och trött på skolan och allt därtill.

Nu ska jag resa på från röva och ta mig hemmåt och städa, tvätta och plugga.

Okejdå, jag skriver väl en blogg idag också då. Så som du tjatar är det väl lika bra så det blir tyst på dig!

11. Vet ni vad den siffran (siffror?) betyder just nu för mig? Jo, 11 är antalet signifikanta träffar jag fick när jag googlade på mitt namn. Den som står först listad är artikeln om mig i DN. Den gör fortfarande ont för jag vill gömma mig, men likväl finns det kvar på nätupplagan, hur lite jag än vill det. Artikeln redogör för mitt liv som ätstörd, en ortorektisk period, en HELVETESPERIOD. Det är förlamande jobbigt att läsa nu, tre år sen artikeln publicerades, hur jag levde då och att nu veta hur dagvården slutade. Jag som var så hoppfull och full av liv månaden innan och så psssscchhh gick allt upp i rök. F.r.o.m den upplevelsen är inte min identitet längre ätstörd. Jag vet inte vad jag är längre men jag håller på att hitta min plats i livet. Det jag är nu är framför allt student eftersom jag läser mer än heltid. Det är när jag inser hur mycket annat i livet jag värdesätter högre än en asketisk livsstil som jag hade. Dock vet jag att det inte spelar någon roll vilken attityd man har, hur intelligent man är och hur många "aktadig" man hör när man växer upp, du kan få sjukdomen ändå. läs artikeln jag är med i här.

En av de andra träffarna jag fick gör mig förbryllad och fruktansvärt nyfiken. Jag kommer inte in på sidan där det diskuteras...."Paulúns Forum: Ortorexi-M blev sjuk av sitt nyttiga liv
Mariah Cedergren har i fyra år varit besatt av att äta nyttigt och träna mycket . På gymmet har hon sagt till personalen att de inte ska tillåta henne att ..." Detta ser man, längre kommer jag inte. Jag som är så nyfiken. "Ortorexi-M", tack för den!! Hmpfh!

Idag har jag varit på ögonkliniken, avdelningen för skelningar. Bland det första L säger är "nu vet jag vem din mamma är, nu när du är här kommer det tillbaka. Jag såg henne igår när jag gick hem från bussen tror jag, visst bor de kvar i ****?" Öhm jo.. (dags att komma på det nu, miljöer och minnen *ts*. L gjorde lite undersökningar, klick klick i apparaten, lapp för ögat, titta på ljuset, lapp för andra ögat, titta på ljuset x20 och en jävla massa olika prismor i testen. Till slut var jag helt vimmelkantig och visste inte riktigt hur jag skulle göra för att få ihop ögonen själv. L kliade sig i huvudet och funderade och funderade. Så tog hon fram de där jävla 3D korten. Jag säger jävla för att jag stirrat på dem som litet skelningsbarn varje gång jag var hos L på ögonkliniken och jag blev asförbannad när jag inte hittade alla figurer på korten. Så var även fallet idag. "Ja men där uppe är det i alla fall ett hjärta, sen där nere är det något djur på fyra ben och där bredvid är det något som ser ut som ett hjärta fastklistrat på något..men vänta, det är ju en stjärna där uppe!" Efter lite mer funderingar och kli i huvudet bestämde L att jag ska ha ett prisma på glaset i några veckor och se hur det fungerar. Om skelningen blir ännu mera koko har jag valet angående skalpell i mina ögonen framför mig. Om det funkar är det bara att slipa lite glas så blir allt bra. Dock vet jag inte..just nu är prismat påklistrat som en tejpbit vilket gör den högra världen lite suddig..det kändes bra på föreläsningen men nu vid datorn går det inte alls. Jag måste kämpa MER med prismat för att få ihop ögonen (ackomodation lärde jag mig idag) än vad jag behöver utan glasögonen. Behöver jag säga att jag är trött i ögonen och har ont i huvudet?

Idag är det alltså måndag, även fast en av mina första tankar imorse när jag vaknade var att det var tisdag och att jag hade tio minuter på mig att göra mig ordning och ta mig till sjukhuset till ortoptistbesöket. Jag blir så himla dagvild av allt som händer, ombokade tider och deadlines. Men som sagt, idag är det alltså måndag och jag ska nu innan det är dags för Mrs. D skriva så mycket jag kan på mina tre sidor seminarieuppgift, lägga på ett ansikte, bestämma kläder samt äta något. Efter Mrs. D är det dags för kör där jag ska leta reda på mina lösa noter som jag befarar att jag glömt i kyrkan. Min helge and med mina fina noter vill jag ha tillbaka liksom. 17 sidor noter med mina anteckningar om var jag ska sjunga..Saaaknar. Jag saknar också min Gabriellas sång men det kan jag nästan utantill vid det här laget. Mina Ionaböcker är också borta och borde ligga i kyrkan..
Idag borde jag ringa chefen men jag kommer inte ihåg varför längre och min husläkare skulle jag ringa imorse mellan åtta och nio men då sov jag. Jag borde också ringa nord för att se om min remiss till sjukgymnasten blivit skickad. Dock orkar jag inte ringa viktiga saker idag.
Nu ska jag skriva smarta saker om feministisk teori utan att bli alltför uppjagad och arg över alla orättvisor som råder idag, sen ska jag terapia! Förhoppningsvis vågar jag mig till basketen ikväll. Min dejt har annat för sig så jag får vackert gå själv och då föreligger en väldigt stor risk att jag backar... dock skulle jag hälsa Lotten från Ica och säga något som jag inte kommer ihåg vad så jag skulle kunna gå dit en kortis.

Jag och Terese roade oss föresten med att sitta på nationalencyklopedin och slå upp konstiga ord som uttalas av stelaste mannen i Svärje. Vi blev tolv igen och fnittrade överambitiöst mycket över högtalaren som uttalade könsord och ps-ord helt konstigt. Freud hade också ett roligt uttal. Vad skulle man göra utan kiss-och bajshumor och tonåringsfnitter?

Adios

*senare*
Eh, nej jag hinner inte gå på basketen ikväll. Det feministiska tog längre tid än vad jag trodde. Det jag skriver måste ju vara förankrat i litteraturen *surar*.

Är det bara jag som ser tendenser till rötmånad i köket? Hm, småflugorna kanske är geografiskt förvisade till mig..eller så är det jag som är dålig på att diska och slänga gammal mat. Jaja, trevligt med sällskap och katterna har ju kul i alla fall. Dock vill jag inte ha flugorna i munnen när jag andas.

Tio Första:
Första bästa kompis: Sandra
Första bil: nej
Första kärlek: hm..
Första husdjur: Mina grodor
Första semester: Gotland där jag bajsade på pappas rygg, var alltså ganska liten
Första jobb: Tidnings-och reklamutdelare till 600 hushåll. Jobbigt och astråkigt.
Första köpta skiva: oj...kommer inte ens ihåg
Första riktiga kärlek: Har inte haft någon
Första piercing: Navelen, egengjord.
Första konsert: Ojsan..Lisa Ekdal tror jag....med pappa.

Nio Sista:
Sista alkoholdrycken: vin i fredags
Sista bilfärd: med mamma i torsdags '
Sista filmen du såg: What ever it takes
Sista ringda telefonsamtal: Dennis
Sista bubbelbadet: oj..kommer inte ihåg
Sista spelade cd: Lasse Lindh tror jag
Sista kyss: hm..
Sista gången du grät: Igår tror jag
Sista måltiden: Banan

Sista Åtta Har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Been skinny dipping: Nästan
Varit på tv: ja faktiskt
Fått ditt hjärta krossat: mm, några gånger
Been sacked: eh?
Haft ett one night stand: nope
Busringt till nån: nope
Sju saker du har på dig: 1. line. 2. bh. 3. trosor 4. byxor 5. strumpor. 6. hårsnodd. 7. halsband
Sex saker du gjort idag: 1. vaknat av telefonen. 2 ignorerat telefonen. 3 pluggat. 4. fikat. 5. tvättat. 6 cyklat.

Fem:
Fem favoritsaker (Ingen speciell ordning): 1. katterna 2. mobiltelefonen 3. cykeln. 4. sängen. 5. balkongen.
Fyra personer du kan berätta allt för: nej. kan inte ens berätta allt för min dagbok men Y kan jag nog berätta mest för.

Tre val:
Svart eller vit: Vitt
Sommar eller vinter: Sommar
Choklad eller chips: Choklad

Två saker att göra innan du dör:
1. stadgat mig och skaffat barn
2. levt mitt liv

En sak du ångrar:
1. att jag någonsin satte ett värde i ånger

Jag älskar småbarn och framför allt älskar jag denna lilla ängel, Monikas dotter. Jag var hos dem i fredags och vi lekte lite med kamerorna. Hon har små söta rosa vingar på sig och är riktigt duktig med att hålla upp huvudet.
Hon är nu snart tre månader och blir bara sötare och sötare. Att träffa Monika och Maija är som terapi för mig, det är så underbart!

Kan man säga något annat än att hon är bedårande söt?


Fler bilder finns på min bilddagbok 7,12 och 14 maj.
http://blondinen.bilddagboken.se

Mitt försök till att förklara för lillkatten varför vi inte kan tvätta idag. Jag tog upp henne i knät och klappade henne och sa "Vi kan inte tvätta idag för du har bitit sönder sladden, men han kommer och fixar det imorn sa mormor..nej..öhm farfar...eh NEJ morfar". Jag kör stenhårt med att Flisa och Ebba är mina barn och då är ju min mor och far mormor och morfar, det gäller bara att hålla reda på det. Detta innebär också att jag förutom bror Micke har två lillebröder som heter Tarzan och Max. Tarzan är norsk skogkatt/huskatt, helsvart och lite allmänt tjurig och Max är en stor lealös blandras med stora tassar, ullig päls och ett väldigt speciellt sinne. Nog om det.

I natt har jag varit ute på faarligt vatten. Jag simmade i en liten å som i själva verket var större än vad jag trodde för helt plötsligt var jag på en stor båt som började sjunka. Innan jag hamnade i båten såg jag dess underrede när jag simmade och det var äckligt vill jag lova. Man såg alla fönster som var under ytan och allt var mycket mörkt och obehagligt. Det hade jag hela tiden i tanken när jag försökte ta mig bort från båten innan den skulle dras ner mot botten. Jag kommer inte ihåg om det hela slutade lyckligt men fan va obehagligt det var. Det bör tilläggas att jag har en stor fobi för mörka, djupa vatten och saker som är under ytan, typ ubåtar och båtars underrede. Jag troor att många av oss blev räddade av en annan båt, åtminstonde hoppas jag att jag blev det. Inte konstigt att jag inte vaknade förän halv två idag.
-

Uppdrag Malin

Malin skrev till mig och undrade lite om beteendevetarstudier så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva en blogg om ämnet.
Jag pluggar till beteendevetare på MDH så jag kan bara uttala mig om det programmet. Hur det är på andra högskolor vet jag inte.. I alla fall så är intagningspoängen ganska höga (17.40 sist jag kollade) men har man såna betyg sen gymnasiet är det inga problem. Att komma in på våren är lättare av någon anledning, i alla fall var det så när jag kom in :) Första året läser man som en klass, alltså med samma personer, ett basår. Det basåret är lite speciellt för i utbildningsplanen har de slagit ihop A-blocken i psykologi, sociologi och pedagogik och läser dem på två terminer (40 p). I det första året ingår också vetenskaplig metod. Sedan splittras klassen och läser olika kurser som är helt valfria men att ha läst basåret ger platsgaranti och behörighet till många b-kurser. B-blocken kan man välja ytterligare inriktning på tex hälsopsykologi, sociologisk socialpsykologi eller psykologisk socialpsykologi. En 20 p b-kurs innebär alltid en uppsats om 5 p. Det finns också en del småkurser om tex 5 eller 8 poäng som man kan pussla ihop 20 eller mer poäng på en termin. Sen kan man läsa upp till D-nivå i alla tre huvudämnen, det som krävs att läsa på C-nivå är att du klarar 20 p B-nivå osv. När du tagit 60 poäng inom ett av de tre ämnena kan du ta ut en högskoleexamen och kalla dig typ beteendevetare. (ungefär, det där är lite vagt eftersom vi inte blir legitimerade). Läser du vidare till tex 120 p med 60 poäng inom ett av ämnena kan du ta ut kandidatexamen osv.

Min basårsklass var väldigt blandad med folk, unga, gamla.. mest tjejer dock. Jag var den yngsta, då 19, och den äldsta kan väl ha varit 40 50 nånting. Man hittar sina grupper och bekanta ansikten till slut, om inte annat genom grupparbeten och seminarier.

Mycket av litteraturen är på engelska, dock tror jag att lite mer än hälften av böckerna första året är på svenska förutom psykologiböckerna. Överlag är psykologi ett av högskolans tuffaste ämnen (har jag hört) för att den mesta av litteraturen är på engelska, det är mycket salstentor och ett speciellt sätt att tänka på. Hur tuff man tycker att ämnet är beror ju självklart på hur man är som person. Personligen har jag tyckt att psykologi varit tuffast av pedagogik och sociologi men man är olika som sagt. Jag måste dock säga att man klarar det om man ger sig fan på det och det ger en kick att klara utbildningen vill jag lova. Att den mesta av psykologilitteraturen är på engelska beror på att det inte finns så många bra översättningar på svenska. Dock kommer man ganska fort in i engelskan. Numer tänker jag knappt på att det jag läser är på engelska.

Något som jag INTE hade räknat med var forskningsmetodiken och jag förstod aldrig varför man skulle ha matte B från gymnasiet för att komma in. Nu förstår jag. En del av metoden handlar om statistik och då gäller det att hänga med i variansanalyser och multipla regressioner.

Apropå klassen föresten, det finns ett vanligt rykte om att psykologistudenter är helt vrickade i huvudet själva. Så skulle jag inte uttrycka det. Visst finns det knäppskallar (då syftar jag inte på de som mår psykiskt dåligt) som studerar till beteendevetare men det finns väl i alla grupper och institutioner? Det är klart att det finns de som mår dåligt som pluggar till betvet men samma sak där, det finns väl överallt! Sen kan jag hålla med om att det finns en tendens till att vilja bli beteendevetare för att man själv har mått eller mår dåligt- antingen pga en omedveten vilja att komma på varför man själv mår dåligt eller för att vilja hjälpa andra som varit i samma situation som en själv och kommit ur det. Jag frågade faktiskt en av mina psykologilärare (han är psykolog/psykoanalytiker) för ett tag sen om han skulle rekommendera någon som mått dåligt psykiskt att söka till psykologlinjen om denne är intresserad. Gissa vad han svarade? Han sa att det var en av de bästa förutsättningarna. Det är svårt att utveckla ett förtroende som terapeut om du inte vet ungefär vad personen framför dig går igenom. Det är klart att det går men det är en stor fördel och en stor bit vunnen ödmjukhet och respekt för det mänskliga psyket att ha trillar i diket några gånger.

Jag kan inte uttala mig om hur det är att jobba som beteendevetare för jag har aldrig gjort det. Att studera till beteendevetare däremot, det har jag stor erfarenhet av!!

Blott ett samtal bort. Vad hindrar mig? Värdighet? Förlust av frihet?

Ni som vågat ta steget helt, att kasta sig i den famn som öppnar sig, ni ska veta att min beundran och respekt för er är stor, mycket stor. Själv är jag inte där än och förmodligen kommer jag aldrig att komma dit heller. Jag håller mig på min kant. Jag har mina 45 min i veckan där jag väljer vad jag vill säga. Resten av tiden är min frihet som i perioder blir mitt fängelse. Jag tror att jag värderar min frihet pga rädsla för det okontrollerbara. Där har inte jag kontroll. Jag har inget val. Instängdhet gör mig rastlös. Den instängdheten jag pratar om är bara förvaring och inget mer. Jag har inte så mycket val egentligen, fast när jag tänker efter så har jag alla val i världen. Jag kan överlåta mina katter åt någon annan, säga upp lägenheten, flytta till Umeå och börja ett "nytt" liv och aldrig mer se tillbaka. Frågan är hur länge jag skulle överleva...men nej, jag är för feg. Jag behöver mina trygga murar, livet som jag ser det och hur det rinner på i samma gamla vanliga fotspår även fast De säger att de ser Förändringar.

Ändå vilar det en stor jävla paradox över hela mitt liv
Över allt jag rör
och allt jag gör
Men det är jag som skapar mitt liv, min morgondag
Varför krånglar jag då till allt?
Fejkar jag mitt mående, kanske ni undrar?
Vill hon må dåligt?
Svaret är enkelt:
En människa som mått så ruttet jävla dåligt som jag gjort
och gör i perioder
önskar sig aldrig dåligt mående från det innersta av hjärtat
Så nej, jag vill inte må dåligt.
De dagar jag mår bra blir jag så lycklig att jag fäller tårar av lycka
Att vara så priviligerad att må så bra som jag gör då
Är ren och skär lycka och tacksamhet

Men de dagarna skapar också en bred kontrast
till de dagar då mörkret sluter sig
när jag kommer på mig själv att fundera på När och Hur...
Kunde jag skälla ut och ruska om mig själv ordentligt så
skulle jag göra det
tro mig

Det känns som att jag måste förklara mig och ursäkta mitt mående
Som att jag har kontroll över varenda jävla känsla i min kropp
Känslor är svåra att tygla
beteendet kan man dock förändra relativt lätt
Därför ter sig nog mitt liv ganska normalt
Men ni ser inte min smärta
Ni hör inte min klagan
Den lilla rösten som skriker-
Släpp ut mig
Jag vill leva

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Det är verkligen så och jag vill vara tacksam,
jag vill leva mitt liv, men hur gör man utan att gå sönder?

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan lågt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nåt
Jag har valt och sväljer omochomigen
försöker försonas
jag vill se min himmel
mitt liv är bara mitt
och jag ska hitta min himmel,
någonstans.

(har du hängt med till den nya bloggen malin?)

Jag vet inte vad det är men jag känner mig fullkomligt lugn inför faktumet att det är tenta imorgon- i alla fall om man jämför med hur jag brukar vara veckan innan en tenta. Det känns skönt men samtidigt oroande. En vis människa har tjatat och tjatat in ett levnadssätt som jag nu börjar anamma nämligen att det inte är brådska med någonting så länge jag orkar med och hinner. Just nu är det många bollar i luften- uppsatsen, sociologin och så tentan imorgon i ett ämne som jag är nästan fullkomligt lost i. Som tur är är jag inte så laid back att jag tänker skita i den totalt för att jag inte känner för den. Jag tänker gå dit och göra mitt bästa och hoppas på god nattsömn och "rätt" tentafrågor. Just nu känns det skönt bara tentan är över så att jag kan lägga den bakom mig, oavsett om den blir underkänd eller inte. Självklart blir jag mer än överlycklig och jättejättestolt över mig själv om jag klarar den men världen går inte under om jag inte klarar den. "Varenda känsla är inte längre på liv och jävla död".

Jag vet inte ens hur många bloggar och hemsidor jag haft innan denna. Ny byter jag ställe igen pga att den andra krånglade så mycket. Så; Hej hej!

Måste först bara säga hur skönt det är med sömnpiller. Jag kan numer inte sova många timmar om jag inte tar något piller eller flytande innan. Ikväll intog jag som sagt theralen för ca en timme sen och börjar redan känna mig bekvämt sömnig i hela kroppen. Gött!

Min underbara lilla busunge höll på att ta död på både henne, lägenheten och mig och ebba, framför allt då sig själv. Hon har börjat tugga på sladden till tvättmaskinen som sitter uppe i taket. Har du hört nåt så dumt?! Detta såg jag när jag precis blött ner mig i duschen Hon har bitit in till koppartrådarna. Snabbdusch och sen dra ut proppen/säkringen ellervaddetnuheter. Tidigare idag satt hon och bet på en stor skruv som bor på min balkong. Mamma klämde fram lite försiktigt att hon nog är en utekatt. TYST! Jag lider nog av att ha mina katter här hemma men utan dem kan jag lika gärna dö. Fyfan va själviskt men sorry då.

Idag har jag varit nere i källaren och rotat fram min fläkt. I natt ansåg jag att det behövdes, jag är nämligen en av alla de 23-åringarna som lider av svettningar, både nattliga och dagliga sådana. Täcke på natten är också ett måste annars känner jag mig naken och otrygg. Men som sagt, fläkten är min bästa vän när det är varmt och jag tackar J och B innerligt för den!

När jag ändå pratar fläkt kan jag be att tala om att min datorfläkt inte är så himla effektiv nu när det är varmt. (och ja, varje gång jag dammsuger dvs var eller varannan dag rensar jag allt damm bakom datorn). När datorn blir för varmt sätter ett larm igång och inom 30 sekunder stänger datorn av sig själv. Kul! eller inte. Fläkten är ändå uppskruvad på max...vilket gör att den surrar ovanligt mycket...(I-landsproblem förlåt mig så jävla mycket)

Mitt tentaplugg känns bajs. Hej underkänt på fredag!