Klassträffen var underbar. Jag tycker så mycket om de människorna och det förvånar mig hur bra överens alla kommer även fast många av oss inte träffats på ett bra tag. Tjattret gick hela tiden. Bild på hela skaran kommer imorn om jag hinner.
måndag, juli 31, 2006
Klassträffen var underbar. Jag tycker så mycket om de människorna och det förvånar mig hur bra överens alla kommer även fast många av oss inte träffats på ett bra tag. Tjattret gick hela tiden. Bild på hela skaran kommer imorn om jag hinner.
lördag, juli 29, 2006
Igår efter jobbet åkte jag och handlade och glömde självklart det viktigaste. Jag var bara så trött i affären och ville fort därifrån eftersom mina jobbkläder var allt annat än fräscha. Meningen var att jag skulle plugga på kvällen, dock kom annat ivägen som vanligt. Bla bestämde jag mig för att flytta ut datorn till vardagsrummet och ställa in lilla soffan i sovrummet istället. Anledningen är att sovrummet är så fruktansvärt varmt och instängt om man jämför med vardagsrummet. Det är svårt att sitta vid datorn och koncentera sig på skolan när det är 30 g och luften står still. Visserligen har jag ett vädringsfönster men där kan katter lätt försvinna. Sovrummet har också en märklig doft som jag inte får bort hur länge jag än vädrar och hur mycket jag än städar. Så nej, datorn skulle ut och det blev ett jävla konkande med databord i massa delar och alla tillbehör, pärmar och sånt. Nu sitter jag i alla fall här och kan andas och tänka och det är alltid något.
Jag satt på balkongen och pratade i telefon i natt och på himlen visade sig rosa och gula blixtar mellan molnen. Det var så himla vackert.
torsdag, juli 27, 2006
Sen har vi Mrs D och den där S (hon är fortfarande "den där" eftersom jag inte känner henne än) som sätter igång om drygt en vecka. Gosh va fort sommaren har gått. Timmarna och dagarna bara rinner iväg. Tom 9-timmars pass eller längre går fort. Jag har hittat en bra lösning, jag undviker klockan och lever här och nu. Det funkar skitbra.
Tack Terese för att du är så hård och ärlig mot mig. Jag behöver verkligen det. Bort med dumma ursäkter och rädsla för hösten. jag klarar detta, jag vet det.
Jag tror jag ska inrätta telefontid här hemma. Annars är jag ju en jävel på att snacka bort timmar i telefonen. Mitt kontrollbehov är ju inte litet och jag vill veta hur mina vänner mår och vad de pysslar med. Måste tagga ner på den fronten.
Nu kryper myrorna i nacken och jag ska plugga en timme till. Om sju timmar ska jag skutta upp ur sängen för att ta mig till jobbet. Tjohoo!
onsdag, juli 26, 2006
Patienten har ont mellan tabletterna.
Sedan patienten fått antideppressivt medel har hon drabbats av munterhet.
Liggande på mage undersöker jag patientens hälar.
Jag förstod ej patienten, han förstod ej mig, men han fick tid om en vecka.
Behandlande läkare har tagit hand om knäna och skickat dem till röntgen.
Idag till lunch får patienten akuta diarréer.
Fick dock besked att hjärtat var bra, men skulle återkomma om hon blev medvetslös.
http://annice.se/humor.php
Detta skrämmer mig.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,862757,00.html
måndag, juli 24, 2006
Jag är ganska duktig på att stå ut. När jag först läste om cooping i skolan visste jag knappt vad det var men nu...oh ja, I know. En klapp på axeln för mig, men inte en hård en för jag har ont i den redan nu som det är thank you very much.
Insikt nr 2
Jag är väldigt avundsjuk på mor och far som är i USA. Idag skickade de ett mms från grand canyon mitt i min panik. Jag blev avundsjuk. Sedan skickade de ett till likadant. Då blev jag arg.
Insikt nr 3
Man klarar mer än vad man tror fast ibland spelar det ingen roll var gränserna går, man behöver inte testa dem för att känna sig levande. Det går så bra ändå.
Insikt nr 4
Ladyshavern som mamma införskaffade åt mig som jag allt som oftast svär åt pga dess oförmåga att fungera är bra att ha ändå. Jag tänker på alternativet mina vänner.
Insikt nr 5
Åskväder kan komma fort och när man minst anar det.
Insikt nr 6
Mariah är glömsk även på jobbet. Nästa gång- skriv in i boken att du ringt polen och fixat vikarie till din helg så slipper Susanna ringa och jaga dig stackarn.
Insikt nr 7
Listor suger elefantballe.
Insikt nr 8
Jag ljuger så dåligt. Jag har inget av det jag sa när du ringde idag.
Här är dagens lista:
vattna uttorkade blommor x
betala räkningar x
dammsuga x
tvätta massa äcklig tvätt
gå ner med sopor x
ringa tele2 (de har bett mig återkomma i några dagar nu)
ringa tandläkaren (de svarar inte)
maila emma om lördag
ringa kicki om lördag
ringa linda och jessica om lördag
städa balkongen x
skriva två jobbansökningar
göra interrater på mina enkäter
skriva på uppsatsen (etik, metod, inledning)
läsa kvant
läsa sociologi och göra instuderingsfrågor
fika med Heléne (det enda denna dag som jag ser fram emot)
handla
få tag på nån människa på skolan som kan svara på mina frågor
ringa Bim om ev stockholmsbesök i helgen (när nu det ska hinnas med)
Jag vill verkligen till Bim fre-lör men..det finns två nackdelar: kattvakt och plugga. Får se hur det går. Det skulle vara så himla skönt att bara åka dit och vara och snacka och träffas igen. Både hon och jag behöver det, det vet jag. Katterna klarar sig, det vet jag. Behöver bara nån som kan gå hit en halvtimme på fredag kväll. Skolan kan dra åt helvete då, jag behöver lite "semester".
Jag vet inte vad framtiden har med sig. För första gången i hela mitt liv står jag utan säkra planer och det skrämmer mig samtidigt som det känns bra. Skola, jobb eller arbetslös i höst? Vad händer med M? Jag drömde i natt att jag hade en bebis och skulle på terapi. Mrs D blev distraherad för bebisen kunde inte sluta krångla. Jag vill ha barn. Mitt liv börjar ordna till sig och jag vill skaffa familj. Än är jag inte redo men snart.
fredag, juli 21, 2006
(jag tror visst att det går att fatta ironi i en text på internet. det är bara synd om de som inte har den förmågan att läsa mellan raderna)
dagens filosofi: tänk hur det skulle vara att vara en gräshoppa. du sprätter iväg och har ingen aning om var du hamnar förän du ligger där och sprattlar i någons saftglas eller finner dig själv stå ner till knäna i en koskit, eller i värsta fall upptäcker du att det nya stället var precis lika tråkigt och intetsägbart som det förra du landade på. life is not easy my friends.
torsdag, juli 20, 2006
Nu ska jag åka buss ut till badet.
onsdag, juli 19, 2006
Det är något som trycker just nu men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Eller jo vid närmare eftertanke kanske jag kan men jag VILL inte. Jag vill inte veta. Jag vill stanna tiden här och nu, kan det ordnas på något smidigt sätt? Hur ser allt ut nudå?
Jobbet. Jag trivs bra på jobbet. Relativt bra och bra mycket bättre än på andra jobb jag haft men ibland kryper det för nära inpå. Som det här med att vikarier inte har samma "status" som ordinarie och därmed inte tillgång till allt vilket gör att vi känner oss mer som belastning än nytta när vi måste jaga medicinnycklar, fråga vilka rutiner av tre olika som gäller samt får skit om något går fel. De flesta av de ordinarie trivs jag bra med men vissa når man inte upp till där de sitter på sina höga hästar och damn den som skulle våga ifrågasätta något som är kontaktpersonernas ansvar! Det har jag gjort några gånger och det har väl lett till min placering hos vissa men vaddå, jag går inte med på det. Brukarnas hälsa är viktigast och ska inte stoppas av att "ja men du vet ju hur läkare är" eller "nej men låt honom inte göra så där, det låter så mycket". Det sistnämnda blev jag mest förbannad över för det handlar om något som är en av de få viktiga sakerna för brukarens välbefinnande och som han nu inte får göra för att personalen tycker att det låter för mycket. Bah jag blir så trött. Sen verkar polarna ha helt egna relger och kunna välja och vraka vad de vill göra och vill de gå 50 min tidigare så gör de det även om det finns grejer på deras "schema" kvar. Jag känner det, jag verkligen känner vilken bitchig chef/arbetskamrat jag kommer bli när jag får fast. På jobbet har jag inga problem att säga vad jag tycker och jag VILL styra och jag VET att jag kan.
"Kämpa, håll ut, jobba på, det är snart över" är mitt nya mantra som jag upprepar 120 miljoner gånger om dagen i huvudet för att fortsätta. Hejja hejja!
tisdag, juli 18, 2006
C och jag tog med två av våra brukare på stan idag. Det var ett äventyr vill jag lova. När vi gick till stan var det molnigt och vi fick ta massa omvägar pga dåliga trottoarkanter som vi inte kunde köra ner för (handikappanpassa hela Sverige nu!). Väl där köpte vi glass på torget som de slurpade i sig ganska snabbt. Vi gick även in och shoppade nya skivor som uppskattades. Hemvägen var väldigt solig, varm och jobbigt. Fötterna och ryggen värkte av att skjuta en tung rullstol, kissblåsan var full och solen stekte och brukarna ville hem fortast möjligt. Jag höll på att få flera raseriutbrott idag på en av brukarna men jag höll det inne. Försökte prata med henne men det gick inte. Fick bara garv till svar. Jag vill liksom inte ha spenat i ansiktet. Sen bara för att man är handikappad så kan man inte passas upp på JÄMT. En minut i tystnad och inget att göra och tjatet är igång. Va fan, även vi drabbas av tristess men vi skriker inte för det. Även det, svårt att förklara för brukarna. Men men. Försökte också få bort min sista vecka men det gick inte, dock är sista helgen borta så jag får två dagar innan tentan att plugga i alla fall.
Och utbildning i höst då...vad innebär den? Jo, så här är det. När man har gått beteendevetenskapliga programmet och tagit minst 120 p kan man läsa en kurs på 20 p som heter någonting med samhälls- och beteendevetenskap i arbetslivet. Den innebär att man har teori i 10 veckor och läser litteratur, har lite seminarium och fältarbeten samt förbereder för kursens andra moment vilket INNEBÄR....
10 veckor på en arbetsplats där man ska jobba som någon slags konsult med ett uppdrag åt arbetsplatsen. Först är man med i deras dagliga arbete och sen får man sitta vid en egen dator och pyssla med sitt "examensarbete". Detta är en unik chans för oss på betvetprog eftersom vi inte har någon som helst praktik under våra tre eller fyra år, till skillnad från de andra beteendevetenskapliga programmen. Urvalet sker dessutom genom lottning så jag känner mig lyckligt lottad (hihi). Som mamma sa: "ja det finns ju verkligen en anledning till att du kom in". (Jag börjar tvivla på min blandateism).
Jag vill verkligen verkligen in på detta så nu gäller det att plugga stenhårt. Kom in på en samtalskurs också och står som reserv på psykologi D. Det skulle ju vara lite häftigt också...att ha läst så långt man kan inom psykologi. Steget efter det är doktorand....
måndag, juli 17, 2006
Här kommer man hem grinig och dann efter jobbet och surar över att sista helgen på schemat inte kunde bytas/ges bort och så har antagningsbeskedet kommit. JAG KOM IN PÅ ARBETSKURSEN! Den som jag ville allra helst i hela väääärlden, prioriterat före jobb tom. Kruxet är att jag bara får behörighet till den om jag klarar min två omtentor och uppsats som naturligtvis ligger på samma vecka. Det är då veckan efter den där helgen som jag ville ha bort och anledningen till min önskade ledighet var just att få lite tid att plugga inför tentorna och opponeringen. Nu är läget helt annorlunda. Imorgon ska jag ringa och förklara läget för polen och ta bort hela vecka 32. Jag struntar helt och fullt i om någon blir sur eller så. Jag MÅSTE ha den veckan till att plugga. Jag SKA in på den kursen, så är det bara. Det är ju dessutom min sjunde vecka jag tar bort så sex veckor sommarvik tycker jag blir absolut lägligt. Bråkar polen så ringer jag till vik enhetschef och bölar. Bra att ha en plan B.
Så mina vänner, jag antar att vi ses nångång i höst för nu kommer jag försöka låsa in mig ett tag. De enda som får dispens är Ica och Terese :)
lördag, juli 15, 2006
Sedan dess har jag suttit och ögnat genom mina papper från kvantmetoden för att försöka lista ut vilka jävla test jag ska göra. T-test..jo....men Anova då...? Cronbacks Alpha? Va?! Det är som att jag aldrig har läst kvantkursen. Allt är som bortblåst. Nåväl, jag skyller på jobbet, min medicinändring och andra bittra saker. Ändock...jag måste göra skiten och det spelar ingen roll vad jag skyller min borttappade hjärnförmåga på. Nu väntar jag på att Terese ska ringa och inbringa lite hopp. Den tjejen har betydligt mer koll än vad jag har.
Ikväll har jag blivit medbjudn på grillning hos min kusin och hans fruga. Det vore lite trevligt faktiskt men två hinder finns:
-jag borde plugga eftersom deadlinen närmar sig med stormsteg
-grilla? vad ska man äta då? jag får inte äta fläskött= korv, eller vitt bröd= korvbröd. Jag får väl äta nåt annat då men jag är så trött på det. Trött på att alltid äta alternativ. Men..det var länge sen jag träffade Ida...och Peter förstås. Har inte ens sätt deras hus så ja...jag ska försöka hinna med att åka dit.
fredag, juli 14, 2006
Det som förvånar mig är hur lätt det är att trycka undan saker. Just nu har jag inte ens någon hall. Inga känslor får ens komma in. Jag hör hur de knackar på dörren men jag öppnar inte. Det är lättast så. Ingen misär eller ångestattacker om man slutar känna.
Egentligen borde jag vara i upplösningstillstånd nu över mitt besök på balkongen men jag rycker på axlarna och funderar på vilken bok jag ska läsa ikväll eller hur jag ska lösa mina statistiska problem i uppsatsen. Jag har alltid berörts oerhört illa av djur som far illa för de kan inte försvara sig eller förstå på samma sätt som vi. Nu satt jag på balkongen och pratade med en vän i telefon. I ögonvrån över min vänstra axel ser jag något som rör sig och det är en KATT (unge dessutom) som har vandrat från grannens balkong på mitt vardagsrumfönsterbläck till min axel. Mellan mig och kattungen var mitt nät. Paniken steg och helt plötsligt väcktes jag ur min dvala och slängde på luren, försökte slita bort mitt nät utan bra resultat. Får ändå upp en glipa och sticker ut min arm och nappar tag i kattens nackskinn och drar på något sätt genom honom och min arm genom glipan. När jag lämnat tillbaka katten och ringde tillbaka till vännen berättade jag om det helt lugnt och nu har det runnit av mig. Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte fått tag på stackarn och han ramlat ner. Inte skulle jag sitta här och skriva om det i alla fall. Allt som finns kvar är en stolthet över att jag satt just där och att jag räddade honom (han hade inte kunnat vända och vid min balkong är det stopp pga mitt nät) och ett sår från änden på hönsnätet som gick in i min arm.
Nyss fick jag panik över en grej som skulle kunna komma att förstöra hela min sommar..och det kan fortfarande göra det och jag vill inte. Vill inte. Låt mig få ha det ifred. Ditt intresse för honom fanns inte ens innan allt hände så gör det inte.
KÄRLEK!
är bland det svåraste jag vet. Jag kan inte hantera det eller mig. Ena stunden vill jag be Honom dra och andra stunden vill jag inget hellre än att ligga i hans armar. Den här gången funderar jag dock på att gå emot mina spärrar och sluta tänka så mycket, bara kasta mig ut. Vad har jag att förlora liksom? Hur ska man veta hur man känner för någon? "man blir glad när man tänker på honom", citat Så som i himmelen. Jo men ja...så är det ju. Just nu längtar hela mitt väsen till honom, till trygghet, till att ha honom nära men är det Honom jag längtar efter eller är det just tryggheten...kärleken?
Fast ändå känner jag hopp. Det är så liite kvar nu innan jag står där med min examen.
onsdag, juli 12, 2006
Jag har köpt en ny telefon med ett superbra abonnemang och jag är supernöjd förutom att simkortet krånglar. Telefonen får för sig att den ska stänga av sig ibland och det oroar mig. Det har dock inget med telefonen att göra för den gjorde samma sak när jag satte tillbaka simkortet i gamla telefonen. Därför ringde jag kundtjänst och fick prata med en icke så pratglad människa som sa att hon skulle skicka ett nytt kort med posten sen la hon på i princip. Jag har nu ingen aning om det kommer kosta men vad jag har hört så ska det inte göra det. Hoppas att det funkar bra sen bara. Anledningen till att jag ringde och bad om ett nytt simkort var att jag har fått lära mig genom lite efterforskningar att nya telefoner kan krångla med "gamla" simkort då de inte funkar så bra ihop. Bla drar gamla simkort mer ström vilket kan leda till att batteriet dör fortfare samt att wappen inte funkar så bra.
Men ja, visst är den söt min lilla bubbelgumstelefon?!
tisdag, juli 11, 2006
(hur fan ska man komma ihåg alla sommarjobb, befattningar och framför allt när man jobbade? jag vet ju knapt mellan vilka årtal jag gick gymnasiet..)
måndag, juli 10, 2006
Nu har jag haft telefontid med min kära läkare. Större delen av tiden ägnades åt att lyssna på när hon rabblade saker ur fass. I övrigt ställde hon sig mycket frågande till min kropps drastiska förändringar de senaste åren och nu ska det utredas. Ändring av mediciner, strikt diet och nya prover. Vette fan hur det här ska gå men jag får försöka. Det är det eller katastrof liksom.
Sen har jag även ringt en tjurig sekretterare på ögonmottagningen och sagt nej till en tid och nu kommer jag säkerligen få komma dit senare men skitsamma. Det är bara det att jag vill ha min ev operation så fort som möjligt. Tandläkartiden får jag ändra någon annan dag. Det tar ju fan en hel dag att ringa runt alla ärenden. Jag är så trött på att ringa runt och fixa saker. Är det inte färdtjänst och sånt på jobbet så är det massa jox hemma.
Idag borde antagningsbesked komma på posten som typ avgör min höst. Spännande, eller inte. Får man vara apatisk inför framtiden?
Dags att städa lite och sen dra sig till Monika i spöregnet.
Sommaren är också förträngning. Höll på att få flera utbrott på jobbet samt springa från Parken Zoo när vi var där. Ville bara springa till H och vara där.
Det är för mycket känslor som inte har någonstans att ta vägen. Om man varje gång man tänker en "dum" tanke trycker bort den, försvinner den då eller blir det ketchupeffekten sen? Dum fråga egentligen. Kämpa på. Håll hakan över vattenytan.
Fuck, det är så många jag saknar nu. Jag drömmer att jag träffar dem och blir skitglad och sen när jag vaknar blir jag så besviken. Jag har fan inte träffat dem på flera månader. Aj.
Sen är det det där andra...jag vet inte vad jag ska tycka och tänka. Förstår mig inte på kärlek och kommer nog aldrig göra det heller. Undrar om min släkt kommer bli ännu surare på mig om jag åker nånstans och inseminerar!
söndag, juli 09, 2006
Igår på jobbet när H och jag hade rast och låg och vilade i var sitt rum var vädrets gudar inte så jävla snälla. KABOMM sa det helt plötsligt precis ovanför oss utan förvarning. Jag höll på att skita på mig och hjärtat drog nån annanstans. J knackade på försiktigt och var lika skärrad hon. H låg kvar i sin lilla dvala och ja...jag tror att han smålog åt oss tjejer. Halva brukarskaran bara garvade och en hörde ingenting. Jag svär, det var någonting som exploderade inne i personalrummet där jag låg. Vi tittade ut och såg en kille komma haltandes och J undrade om det var honom blixten hade siktat på. Nåväl, sen när H kom ut berättade han att väggarna hade skakat. Trevligt. Vi tror att det börjat spöka i huset också. Det kom tunga steg i korridoren trots att ingen var där och klockor stannar trots nya batterier. Häftigt. Med andra ord var det en händelserik dag på jobbet igår. Det gillar jag. Jag gillar åska fortfarande fast lite sur är jag, hallå förvarning!!
Det hela påminner mig om när vi ett år var i Cleerwater den 4 juli. Vi hade vårt hotellrum lååångt upp i en hööög byggnad. Så helt plötsligt (samma grej) KABOMM och brandvarnare började tjuta. Jag höll även där på att skita ner mig. Tur att man inte är analinkompetent. Jag ville då springa ut i bilen men på parkeringen hade vatten öst ner till två dm så jag sket i det. Det var en roligt 4 juli. Independence day. USA har ännu inte fattat att de inte har någonting att komma med mot vädrets makter. Då hjälper inga bomber eller soldater i världen.
Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till jobbet. Vi ska till parken och lyssna på Linda Bengtzing. Peter och Linda i samma vecka, ojojoj. (you can touch me if you like)
torsdag, juli 06, 2006
Detsamma med kvällens chock. Det har inte nåt mig helt för det skulle resultera i så mycket dumt. Jag känner inte. Jag lever bara. Jag finns. Det är så man gör.
Det är något speciellt med att skutta runt på gympapass och upptäcka att en av ens "behandlare" skuttar runt på samma kvadratmeter. Jag har inte bestämt mig för om det är positivt eller negativt. Förmodligen är det båda delarna av anledningar jag inte går in på här. Det var rätt lustigt att se hennes kläder i alla fall. Men hey, jag har legat på golvet och andats med henne förut så.... (hehe).
klart slut.
onsdag, juli 05, 2006
Igår lät jag min impulsiva leva ut igen. Pang bom så hade Johanna och jag dragit med H och M på lite festande. Vi hamnade på Harrys där även Peter Siepen var. Jag var inte överlycklig över det faktumet men ändå, att ha kladdat på Siepens rumpa måste väl vara en skaplig merit? (eller inte, det kvittar det också).
En full H och en full M knatade sedan hem mot mig där de hölls sångstund ett tag. H underskattar sig själv mucho när hon säger att hon inte kan sjunga. Spelar gör hon som en gud. Jag är grymt avundsjuk på de själar som har tålamodet och begåvningen att lära sig spela gitarr snyggt. Däremot blev jag inte så avundsjuk på mig själv och H när vi skulle upp efter tre timmars sovande och ta oss till hennes bil, fast det var H som förtjänade minst avundsjuka eftersom hon skulle jobba idag. Jag kunde lugnt rulla hem igen. Satt sedan och stirrade meningslöst ett tag innan jag fann mig själv liggandes i sängen och sova. När jag sedan vaknade var jag i alla fall någorlunda nykter. Alltid något.
Igår kom en vän hit och fikade. Det var över ett år sen vi sågs och det var så trevligt. När jag gick med henne från stan till mig kände jag samma "ilska" och maktlöshet inom mig som jag brukar känna när jag är ute med brukarna på jobbet. Alla ser vi olika ut och fungerar på olika sätt men så fort någon skiljer sig från mängden i beteende eller utseende bränner folks smygtittande blickar. Jag ser hur de sneglar och gör sig en historia i huvudet om det de ser, men jag ser inte acceptans. Min vän ska ha stor cred för att hon gick i linne igår och jo, jag förstår vilken uppmärksamhet hennes armar ger men jag tror inte folk förstår. Jag vill bara skrika ut att de ska sluta stirra och förklara varför man gör som hon när livet behandlar en svårt. Tyvärr kan jag inte göra det, jag kan bara bearbeta min egen acceptans och försöka förstår själv. Jag har också märken på min kropp som kommer att finnas där tills min kropp förmultnar efter det sista andetaget och ibland skäms jag och vill dölja men allt som oftast bryr jag mig inte ett dyfft.
Mina ärr är en del av min historia och visar på hur jag i perioder har mått, då orden inte räcker till, då den psykiska smärtan inom mig var så svår att få tag på och nysta ut. Ett sår säger så mycket mer för ögon som inte kan se bakom och för ögon som inte kan förklara. Smärtan är bara en del av det hela. Jag känner ganska ofta att jag vill känna att jag lever. Jag är rädd för att må bra för tänk om jag försvinner då, blir upplöst och medioker och tråkig. Tänk om jag blir en såndär som inte känner och som rusar genom livet utan att KÄNNA.
Det finns de som jagar adrenalinkickar och utmanar sig själva genom att klättra i berg, hoppa bungyjumps, dyka i djupa vatten eller reser världen runt- allt för kicken. Det finns också de som jagar kickarna på ett dysfunktionellt sätt genom att svälta sig, äta (tröstäta, tristäta, trotsäta) eller skada sig på annat vis. Oavsett om det inte är kickarna man jagar i början är det de man fastnar för och till slut vänjer sig hjärnan vid påslagen och vill ha mer, värre, större. I allt detta virrvarr finns också ett enormt stort självhat. Jag tex har hatat min kropp så mycket att jag velat skada den så mycket som möjligt och i de stunderna var kroppen inte min. Jag kunde inte koppla samman mig med min kropp, den var för overklig för det. Den gjorde inte som jag vill, var alltid fel och presterade aldrig bra nog och skulle straffas.
Jag fick en gång frågan "hur ska du förklara din sargade handled för dina barn?". Mitt svar var då att jag skulle säga som det varit och det är fortfarande mitt svar. Vad ska jag annars säga? Ska jag ljuga för mina barn och öka okunskapen och oförståendet ännu mer? Belastar man ett ben fel eller för mycket går det sönder. Belastar man psyket för mycket eller fel går det sönder och måste göra något men kan inte använda ord. En väldigt enkel men ändå väldigt förklarande förklaring.
Expressen har just nu ett artikelserie om just detta problem med självskadande. De skriver att självskadandet är smittsamt, som en epidemi, och det är det. Jag skulle nog förklara det som så att om en människa har ont (i själen) och får reda på ett sätt att lindra smärtan, om än tillfälligt, är inte det då ganska självklart att man provar (får en kick och vill ha mer)? Det blir också en konkurrens om uppmärksamhet och status.. På psykavdelningar och på communities på internet tävlas det om vem som gör sig illa mest och "bäst". Då har det blivit en identitet och en sjukdomsvinst som kan bli förädisk. Ju mer man har kvar av sin "riktiga" identitet desto bättre. Jag vet tjejer och killar som nästan enbart är förknippade med sina sår och ärr eller magra kroppar. Är inte det tragiskt? Vad har hänt med personerna bakom? De som sitter där inne och skriker sin röst hes av förtvivlan och hjälplöshet.
Att ett barn eller en ungdom skär sig skapar enorm frustration hos de vuxna i omgivningen och på ett sätt är det ett av målen, oavsett om man är medveten om det eller inte. Om du inte kunde beskriva dina känslor och tankar med ord, hur skulle du göra? Vad väcker uppmärksamhet om inte en människa som gör illa sig själv oftast medvetet? Vilka är ungdomarna beroende av om inte föräldrar och andra vuxna.
Jag har en avslutande sak att säga och det är det att jag vädjar om att prata så mycket som möjligt om det. Fråga självskadaren hur h*n mår. Ge henne/honom en kram eller två bara för att. Förklara för era barn att livet inte alltid är en dans på rosor men att allt går över och att kroppen inte är ett uttrycksmedel för smärtan som bor i den. Förklara för dem att de har en röst att prata med och att ni alltid alltid finns där för dem. Förklara för dem att de duger precis som de är, att de inte behöver prestera för att bli älskade och att de i framtiden har många val men inga som behöver tas på stört och att det löser sig när tiden kommer. Säg också till dem att de har rätt att vara barn och att det är föräldrarna som ska ta hand om barnen, inte tvärtom.
Ta hand om varandra// Mariah
lördag, juli 01, 2006
ps det jag började med var att det är svårt att slappna av för nu sitter jag här kvart i elva och har inte slappnat av än idag. "Det var inte så bra skulle S ha sagt". Fuckem.