Shit, fick en konstig abstinens efter vissa människor nyss. Vet inte varför. Eller jo det vet jag men jag kan fortfarande inte helt förklara det. Det känns så konstigt ibland på jobbet eftersom vi i personalen är deras trygghet och att allt hänger på oss. Där är jag liksom inte hon som ska tas om hand om utan rollerna är omvända. Det känns skumt men ändå bra. Ambivalens. Sen var det det här med sjukdomsvinsten också. Måste prata med Sara på måndag fast jag har glömt bort om vad. Kommer bara ihåg att det var viktigt...och att det har med allt att göra. Förstår bara inte hur det ska gå...Skriva kanske... Hur fan ska den här sommaren gå? Zombie eller vad. Kul med lite omväxling ;) faktiskt.

Byby, nu ska jag sova. Ska upp sex imorn.

Denna sötis har jag inte träffat på några veckor nu och jag saknar ihjäl mig efter henne och Monika. Jag har hört rykten om att hon har börjat skratta nu. Så söt <3

jag vet inte. det känns som att jag jämt är på jobbet. Dessa veckor kommer gå fort och i höst kommer jag behöva en hel vecka för att ta igen all sömn. Tog h’s torsdag så nästa vecka är jag bara ledig onsdag. jobbar helgen också. nice med pengar i alla fall. försökte febrilt byta (tom ge) bort min dag imorgon men ingen kunde. 7-20 på jobbet. lockande, eller inte! är dessutom ensam två timmar på morgonen när alla brukare sover. ta med lite artiklar tror jag. det går nån sjuka på jobbet. fick en host på mig och fick nästan panik. går runt och luktar sprit för jämnan. skulle va rätt lätt att vara alkoholist och jobba där. bara att skylla på alcogelen :P

gjorde värsta bra klippet idag. två byxor och tre tröjor för 300 pengar. iofs mest jobbkläder men jag kan nog hasa runt i dem annars också, om inte annat på friskis. ajaj i axlarna.

nu har jag varit snäll och bakat blåbärspaj och ska åka iväg med den till linda och dennis. är jag inte superschysst :) (eller så kan jag inte slappna av och har ingen matlust).

Hypomaniac wednesday!
Idag har allt gått i ett och jag har fortfarande massa energi. Upp klockan sex, jobba till fyra, hem och städa, ner på träning och nu funderar jag på att joina flickorna på krogen...Dock känner jag att jag måste försöka varva ner om det här ska sluta gott.

Det var ganska skönt att vara tillbaka på jobbet faktiskt även om alla tekniska maskiner hatar mig. Dammsugaren släckte alla lampor i ena urtaget, tvättmaskinen ville varken starta eller öppna luckan och tvn hade visst en boxer som man var tvungen att aktivera. Dock lyckades jag bra med kopieringsmaskinen :) Det känns skönt att jobba för jag känner mig nyttig och bra. Dock har jag svårt att äta på det dära stället av konstiga skäl men jag tror det ger med sig. Halva dagen typ har jag ägnat åt att kolla alla vikariers scheman och se om någon kan byta med mig vecka 29 men det skulle tyvärr innebära att jag en annan vecka skulle jobba 11 dagar i sträck, vilket jag inte är så fascinerad över. Oh well. Får komma ut och hälsa på dig i alla fall om det inte löser sig!

Om jag inte lyckas varva ner ikväll blir det uppsats. I annat fall blir det uppsats innan jobbet imorgon. Jag hoppas att artiklarna från P kommer imorgon också.

Efter några timmars prat med H i natt känns saker och ting lite bättre. Vad skulle jag göra utan mina underbara vänner? Vad skulle vi göra utan ärlighet?

Jag hittade mitt schema i natt också, som varit borta ett tag. Blev lite nervös när jag är ett datum efter i huvudet och huruvida jag skulle börja jobba idag eller imorgon. Tursamt nog var det imorgon.

Skrivarlusten fann sig inte idag.

Jag vet inte om S är bra för mig. Jag är inte van med uppmärksamheten på det sättet. Fick en bedömning i förbifarten och jag är så trött. Spelar utseendet så stor roll? Trodde inte det. Saknar Mrs D men semester är semester och det är bara att svälja. Jag vet inte vart det bär mig. Dumma dumma Mariah som ljuger hela tiden. Varför är det så svårt att säga som det är? Varför är det så svårt att öppna sig när man har världens snällaste människa framför sig? Jag önskar att jag var lika impulsiv där som jag är annars istället för att vara snäll flicka och säga som det är. H, jag behöver dig. Jag behöver en låååång fika med dig!

Det är läskigt att slappna av. Jag saknar sången och det den gör med mig. Jag saknar kören. Är det dumt att hata somrar? Allt jag tänker på är att de kommer att få se. Juli...pressa mig så hårt du kan för annars går jag sönder. I juli ska jag flyga fritt utan skyddsnät. Tur att jag jobbar så mycket.

Ännu en gång har jag överträffat mig själv. Jag har nyss avslutat ett telefonsamtal med K som jag inte pratat med på några år. Helt sjukt kul. Vi var väldigt close på högstadiet sen gled vi isär. Nu är hon hemma i stan i sommar och vi ska träffas imorn!!! Underbart kul. Dagen imorn är så gott som fullspikad så jag måste sitta ett tag nu med uppsaten. Ev sätter jag mig i skolan med analyserna tills K slutar. Ska försöka få till en lunch med mammsen också.

Denna lördag har varit total waste of time. Jag frågar mig hur jag kunde klättra på väggarna de månader jag var sjukskriven. Nu kan jag helt klart spendera många timmar görandes inget vettigt alls, dvs allt annat utom att skriva på uppsatsen. Det känns väldigt lockande att lägga uppsatsen på hyllan ett tag och skylla på dålig koncentration och andra brister (jag kan ju tom få det på papper) men näe, skam den som ger sig. Jag hoppas hela tiden på bättre tider med ny motivation och fräsch koncentrationsförmåga. Hur pass samlad i huvudet är man om man efter två meningar fack-engelska flyger iväg i tankarna och bara måste resa sig och göra något? Kan man bli mer trött på sig själv? MEN när jag tänker på det så är jag såå jävla nära examen så det är inte värt att ta en paus, speciellt inte när man är så trögstartad som jag är. Baara uppsatsen och en ev två omtentor sen är det finito med skolan om jag vill. Jag KAN ta ut examen om jag vill. Jag måste hela tiden upprepa det i mitt huvud för att det någongång ska gå in. Iofs tror jag detta är vanligt bland studenter som håller på med examensarbete. Man har ju knallat till högskolan i tre och ett halvt år och levt på i runda slängar 7000 pengar i månaden. Vad händer sen? Som jag och Johanna diskuterade idag blir ju vilken lön som helst över 10 000 ett liv i lyx jämfört med studielånet. Jag tror att jag föredrar att arbeta än att plugga. Förra sommaren var underbar med bara ett jobb att gå till och utanför arbetstid var fritid, något som inte existerar när jag pluggar eftersom jag aldrig är så disciplinerad att jag sitter 8-16 och pluggar om dagarna.
Apropå lön, hade jag inte haft underbara föräldrar med resurs att låna mig pengar skulle jag ha levt på 416.80 pengar i juli. Det täcker upp bredbandet ungefär. Lovely. Jag bara hoppas på att jag får jobbet som jag sökt nu eller att det kommer in fler jobb.

Igår var det midsommarafton och det närmaste midsommar jag kom var att sjunga små grodorna och min hatt den har tre kanter i Lindas och Dennis kök. På ef strosade jag och Crossa runt i nya huset och var rastlösa medan Linda och Dennis körde grejer. De har verkligen fått in en fullträff med huset. Vi skålade i asti 7.5 % och jag och Linda kände oss fulla. Hej fjårtis.

kuriosa: det ÄR svårt att äta konserverade persikor. Dennis' ena hamnade i soffan till Lindas stora (skratt)glädje.

Lasse i mitt hjärta banne mig. Ballad/rockkungen sjunger på radio idag. Tyvärr fick jag reda på det när det endast var en halvtimme kvar av programmet men här sitter jag och ryser och minns förra sommaren. Jag stod i gräset ganska långt fram vid scenen i Sundbyholm där Lasse och Hovet hade konsert. Jag stod där och rös med brännande lyckotårar med allra bästaste Terese bredvid mig och trodde knappt att jag var verklig. Nu när jag hör hans live-konsert ryser jag åter igen och ögonen fuktas. I sommar kommer Lasse till Eskilstuna igen och jag ska banne mig vara där och njuuuuuta och umgås med vänner. Jag är nog inte ensam om att vilja gifta mig med Lasse. Synd att han har fru och barn, för mig alltså. Han är nog ganska lycklig.

Vad är det som gör att man glömmer saker? Man glömmer att man trivs med livet ibland.

Förlåt mig,
men jag längtar nåt så fruktansvärt tillbaka till den kropp jag en gång hade. Den som de kallade för smal men som var så underbar att leva i. Inga valkar som är ivägen, lagom stora höfter som kan köpa byxor i vilken affär som helst, den som jag njöt av att se i spegeln. Jag minns så väl när min första valk kom. Det var på bussen in till stan, jag hade på mig den där lila v-ringade tröjan och helt plötsligt var nånting i vägen när jag satt ner. Magen veckade sig. Jag längtar så tillbaka till hur det kändes att träna utan att något skumpar upp och ner. Missförstå mig inte, det finns ingen strävan hos mig att bli mager, inte alls, bara SMAL. Strävan efter en kropp som inte ger mig ont i knäna, ryggproblem, bristningar överallt och gråtattacker varje gång jag är i en provhytt. DOCK är det jag själv som gett mig den här kroppen. Det är jag som har ätit mig till den och får i princip skylla mig själv. Det är det som gör så fruktansvärt ont. I så många år har jag varit förbannad på de som fick mig att börja äta igen och de som sa att jag var för smal. Det heter inte anorexi när man ligger på normalvikt. Mrs D pratar fortfarande om mitt dåvarande tillstånd som anorexi utan att hon ens kände mig då. I'm offended. Jag har aldrig haft anorexi! Varför stör jag mig på det undrar kanske du. Jo, det stör mig för att ni gör mig sjukare än vad jag var då, kroppsligt. Det stör mig för att min strävan DÅ var att bli mager (eller rättare sagt att vågen skulle gå ner ner ner) men jag var aldrig det och varje gång ni säger att det var anorexi ploppar lilla djävulen upp i mitt huvud och säger att jag måste banta för att jag aldrig nådde mitt mål för ni hindrade mig. Jag är så arg på mig själv för att jag låtit mig äta mig till en betydande övervikt. Som I sa, ingen kan tvinga dig att äta, det är du som bestämmer vad du ska äta. Ändå så har jag kännt mig tvingad. Ni tvingar mig genom att dra ur mig hemligheter och än så länge stämmer min teori som jag tjatat så mycket om hos Mrs D. Det enda som kan få mig att skylla på någon annan är den otroligt dåliga vården jag mötte i början. De fick mig att äta men de lärde mig inte hur jag skulle hantera det och sluta i rätt tid.
Nu känner jag mig lite osäker till om jag ska publicera denna blogg men what the hell. Det jag skriver nu är hur jag känner nu, imorgon kan vara ett annat läge, tänk på det och ha en trevlig midsommar!

Hela mitt väsen längtar ut. Just nu känns det som att jag sitter i en hjärnbur, oförmögen att ändra tidens gång. Det känns som klister i hela hjärnan och motivationen är sänkt. Varför göra nånting? Varför INTE gör nånting? Jag kan komma på miljoner orsaker till att göra allt men också minst lika många till att göra inget. Balansgången mellan polerna är vinglig. Jag kastas runt i dikotomins krångliga värld och letar efter gråskalorna. Skrämmande är att upptäcka att dagarna blir vad man gör det till, ibland har man flyt och ibland inte, men inställningen till dagen styr man över själv, så länge signalsubstanserna i hjärnan är rätt balanserade (vilket jag befarar att mina nog inte är...än). Mrs D tycker inte att jag behöver Mrs Z i samma utsträckning som förr. Må vara sant, men jag behöver henne ändå, likväl. Är det inte bättre att förebygga ett fall än att pussla ihop bitarna efter fallet? Nåväl, jag är ändå min egen lyckas smed och jag har bestämt att jag behöver Mrs Z oavsett vad Mrs D anser. Hon kan anse hur mycket hon vill. Det är ändå hon som ger the second opinion. Den första, den står jag för.

Jag vet inte. Uppbrottet med Mrs D blev jobbigare än jag trodde. Det har sakta smygit sig på nu på eftermiddagen. Jag hatar när hon kommer på mig och "läser" mina tankar samtidigt är jag så lättad. Jag hatar det därför att jag inte kan hänga mig fast vid henne eftersom vi bara träffas 45 min i veckan. Tänk dig att hitta en trygghet och förståelse och sen gång på gång på gång vara tvungen att lämna och "klara sig själv". Det gör så ohyggligt ont, den där ensamheten, som ju egentligen inte är en fysisk ensamhet utan en psykisk. Jag har inte räknat ut hur många veckor hon är borta och tänker inte göra det heller. Jag vill bara jobba just nu. Uppsatsen kan fara åt helvete.

Min koncentration är nästan så dålig som den bara kan. Kan inte fokusera tankarna på en sak i mer än minuter, sekunder, vilket gör det svårt att skriva en uppsats med en deadline som smyger sig på. JAG VET INTE HUR MAN GÖR! LÄR MIG HUR MAN FOKUSERAR! Jag orkar inte riktigt jämt och jag är så jävla rädd för att falla totalt igen. Jag vet att jag är stark men vet ni vad som ligger bakom? Det är envishet och ett jävlar anamma som tar musten ur mig, varje dag. Det är som att springa ett mentalt marathonlopp varje dag. Hur länge orkar man!?

Om kvällen är gråten min gäst ja jag gråter (jag vill lovsjunga dig) och det är så svårt att se just då hur nästa andetag ens är möjligt. They dont understand and it doesnt matter a shit if anyone do, still I have to live with myself, they dont.

Nu är jag nästan på väg att söka akut för min mage. Har ont både i magsäcken och i tarmarna, stundvis så att jag inte kan stå rakt. Jag blir så trött. Detta tror jag beror på att min kropp började slappna av igår hos sjukgymnasten, att jag åt lite godis igår och ostpinnar idag. Jag blir så trött. För att min mage skulle må helt bra skulle jag förmodligen behöva sluta stressa (vilket inte är så lätt), sluta med kaffe, vitt mjöl, vit pasta, godis, fett mat, normalportioner, råa grönsaker, äpplen, för mycket fibrer och kolsyra/alkohol och det där som jag inte borde skriva här. Vad blir kvar? Ett asketiskt liv? b o r i n g men vad gör man inte. Imorgon är det jag som troligen ringer om antibiotika samt hämtar ut nytt visiblin. Fiberform ger inte särskilt mycket, tror tom det förvärrar. Nu är jag skithungrig men vågar knappt äta nåt pga illamående och magont. Ska försöka med lite gröt. Roligt inlägg va!

Besöket hos S idag var vidrigt, eller, inte besöket utan upplevelsen. Jag hade nog aldrig förr varit med om att vara svimfärdig i liggande lågt läge. Hua! På den där enkäten jag fick fylla i förra gången hade jag 95 av 100 och som frisk ska man ligga under 30. Det var iofs inget nytt och siffror säger inte så mycket. Hon konstaterade att min koncentrationsförmåga är i botten (jotack) och att jag inte vet var min kropp är. Skitläskigt att ligga på golvet och inte känna sina lår. Wierd. Efter allt det där har jag mest mått illa och yrslat. I hate my body. S sa däremot att hon tror att jag har möjligheterna att förändra saker och ting. Fick en skitskum läxa.

Vad ska man göra när man inte kan behärska sig? När man själv är livets spelpjäs men minsta snedsteg påverkar andras liv? När det inte finns plats för snedsteg, är det då de verkligen behövs?

Jag känner att jag skulle kunna fortsätta leva som jag gör och inte försöka få upp alla slutna dörrar och det skulle funka att leva så...men näe..jag ger mig inte förän jag helt helt helt ärligt kan säga att jag mår bra och har livet under kontroll. Det kanske kan låta som att jag vill gräva ned mig och leva i misär men det handlar inte om det. Jag vill komma till roten med hur jag fungerar och lära känna hela mig och läka de sår som finns, titta över mina själsliga ärr och kunna säga, jag förstår varför det blev så men nu är en annan tid.

Vem kan jag lita på? I nuläget inte så många, av sina speciella skäl. Något av det värsta jag är att höra saker på omvägar att någon har sagt vad jag har sagt om en person till en annan, som jag vet att jag redan berättat för personen och att en möjligen två av personerna i härvan inte är ärliga nog att säga det till mig utan blåljuga mig rakt upp i ansiktet. När det gäller detta vet jag hur det ligger till och är så trött på det så jag inte orkar härva i det. Min tillit har istället sjunkit. Jag har oftast inga problem att säga vad jag tycker om personer om det frågar mig rakt på men det är knappt några som vågar. Jag har försökt prata och det går ibland, ibland inte, för det som inte pratas om, det finns inte, eller?
Tjejer, när ska vi växa upp och bete oss som vuxna människor och inse att man inte kan tycka om allt hos en person men att man likväl kan älska helheten?! Jag kan ärligt säga att det finns åtminstonde något hos varje person jag älskar eller gillar som jag fullkomligt ogillar, är inte det normalt? Bara för att jag sagt något om en persons egenskaper och uttryckt mig negativt betyder inte det att jag hatar personen i fråga. Dessutom tycker jag att det inte är mer än schysst att jag kan få bestämma själv vad jag tycker om personer. Det kan väl aldrig nån annan bestämma åt mig!
Oj, nu har Mariah förstorat saker igen. Sorry thats a part of me!

Ungefär så här bränd kan man bli om man är ute en och en halv

timme i solen utan att ha smörjt in ryggen.

Äsch, strunt sak samma. Nu ska jag på bio med Olaaaaa!

Ett tips: somna inte i soffan när du är pälsdjursallgeriker och soffan är full av katthår/hundhår. Det ger rinnande näsa, nysningar och kli i ögonen.

Upplevelsen efter min promenad var läskig. Jag vet att jag inte druckit tillräckligt mycket vatten senaste dagarna och nu vet jag hur dålig man kan bli. Efter ett svalkande bad, mat och vätska somnade jag i soffan mellan nio och tio, soft men ja..som sagt ovan, min soffa är inte bra för sånt. Nu tänkte jag förflytta mig till sängen istället och moffa lite chips ev. Salt är bra för det förlorar man när det är så här varmt. Har dessutom fått reda på att min medicin kan skapa uttorkning. Jamendåså, inte så konstigt att det i princip inte spelar någon roll hur mycket jag dricker. Därför jag drog ner tror jag. Så lägligt att min läkare som jag försökt få en tid hos sen mars är på semester nu. Vill inte käka massa mediciner som ger mig mer problem än jag hade innan.

over and out

Ge mig regn och åska tack. Faktiskt, helt allvarligt. Jag höll idag på att svimma av uttorkning/värmeslag. EN eller två regnskurar gör inget. Kom igen!

(jag vet att det inte går att kommentera, vet inte vad det är för fel)

ja...jag kommer åter in på ohållbarhet. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jag hatar att ligga i sängen och inte få luft, känna gråten trycka på i halsen, kallsvettas och inte kunna göra något. Jag vill så gärna gråta men det går knappt. En gammal läkare sa till mig förut att att inte kunna gråta kan ha att göra med att man är på väg in i en depression eller att den är på väg ut ur en. Jag hoppas på det senaste. Bajs.

jag skäms så för att jag inte kommer nånstans på min uppsats men jag känner ingen motivering, inget hopp, ingen lust. Varför skriva? Å andra sidan har jag alla skäl i världen ATT skriva. Å ena sidan å andra sidan.

jag skäms (mest sörjer och förbannar mig själv) för att jag inte tränar längre.

och slutligen skämms jag för att jag skämms. Bra. punkt.

äsch va less jag blev. Jag ska inte läsa så himla mycket. Jag ska inte BRY mig överhuvudtaget.

Jag vill bara göra en sak just nu men jag kan inte.

Varit med jobbet på massa föreläsningar/seminarium idag. Så häääär tvättar man händerna med sprit och det går iiiiiiinte att dricka den sortens sprit. Ni känner väl till vår verksamhetsidéeeeeee? Ni får iiiinte ta emot peeeengar av era brukare. Lex Maria, Lex Sarah blablablabla...= trött.

A tribute till mina underbara vänner.

Till den ena fjollan: håll modet uppe och fortsätt som du gör.

Till den andra fjollan: kämpa för allt du är värd. Du kommer att fixa det och i höst kör vi på allvar:)

Älskar er!

Onsdag blev en jobbig dag för lilla huvudet. Först terapi på morgonen som jag råkade skratta bort. Kunde inte ta något på allvar och fnittrade mest vilket gjorde Mrs.D lite frustrerad tror jag men skitsamma. Några timmar senare var det dags för första besöket hos Mrs. M (tror att det är Mrs) vilket var en myycket underlig upplevelse just pga av anledningen jag var där och pga Mrs. M som person. Jag kommer stöta på stora utmaningar vill jag lova. Hon verkade i alla fall rak och ärlig och sund i tänkande och framför allt omtänksam. Jag rös dock när hon plockade visa sina bollar men det ska nog bli bra. Idag pratade vi bara och jag fick fylla i en GAD vilket hon inte ens behövde räkna ut poäng för för jag hade bara fyllt i ytterligheterna och var nästan exakt på 100. Normal är under 20 *host*. Jag blev positivt överraskad och ser fram emot nästa gång.

Imorgon ska jag vara i komvux hela dagen för jobbet. Kom på det idag och sms:ade J som ringde upp och suckade och ville inte gå dit. Tyvärr är vi tvingade av vår kära chef. Tur att vi har varandra i alla fall. Faktum är att jag inte vet skillnaden på lex Maria och lex Sara så det kan ju bli spännande, dessutom är det åtta timmars lön.

Crossa mår dåligt,

hoppas hon kryar på sig

hej kära bloggen!
Idag har jag varit till veterinären med mina kissar. Pälstussarna rök när matte ville ha i Ebba i transportboxen och Ebba ville vara kvar. på vägen till the vet jamade hon sig hes. Väl hos veterinären släppte hon sina analsäckar så det luktade vidrisch hos veterinären, och i bilen. I bilden passade hon också på att bajsa och kissa i lådan. Det luktade inte gott.

Sen lekte jag handyman och gjorde färdigt min balkong.

Efter det bad.

Sen mat och Yrrol (Ola och jag gjorde värsta goda vegetariska lasagnen, eller mest Ola)

Sen bad igen.

Det äckligaste vidrigaste som kunde hända när Mariah badar hände vilket nu har gjort att hon kommer tänka 10 gånger innan hon doppar sig i ån igen. En BLOGIGEL fastnade på min fot och jag fick inte bort den. Jag fick ropa på Marcus som fick dra bort äcklet. Så jävla vidrisch!

Här sitter jag och fryser, slänger ett halvt öga på titanic samt dricker en 2.25:a cider. Nice nice. Det var såå himla skönt att bada. Vi som inte är lika tunna som Johannafisen var i ett bra tag. Sen blev vi hungriga och åkte till målet. Otrevlig personal måste jag säga. De kollade snett både en och två gånger när jag frågade om en doggy-bag till min pizza och när Johanna efter sin rulle beställde en rulle till (fast till Daniel då).

Imorgon ska jag vaccinera mina kissar. Det ska bli intressant. Det är nämligen ett mindre helvete att få ner Ebba i en transbox och sen kunna hålla nerverna i schack när hon jamar som en....plågad katt.

Sommaren är ett faktum. Numer är det normalt att det gör ont och är knallrött lite här och där på kroppen (i alla fall om man tillhör albinofolket), att man om kvällarna har solfrossa samt att katterna är helt slöa pga värmen.

Snart ska jag första doppet för det här året med Johanna och Marcus. Någon gång snart måste jag nog ner på stan och leta badkläder hua. Det blir liksom lite jobbigt när man inser att senaste säsongens bikini sitter som ett rövhål. Det är inte bara det att den sitter fult, det är helt omöjligt att ha den när flickorna mina har växt i den takten de har. Jag lovar, jag har säkert tre fyra kilo att fylla bh:n med. Nån som vill byta? Jag är inte så gammal än men det känns så. Citat från Johanna: "Det är bara att svälja stoltheten, försöka dra in magen, lyfta upp hängpattarna och spänna ansiktsmusklerna så inte rynkorna syns".

Helgen har varit underbar med lite fester med Cantemus och andra. Jag älskar verkligen min kör. Marcus tog studenten igår och vi var självklart där! Underbart! Grattis Marcus!

Uppsatsen ja...det går nog....kanske. Så fort jag känner mig slö och inte suttit med den på ett tag tänker jag på min respektingivande handledare och en möjlig utskällning från hans sida om jag inte åtstakommit mer än sist på handledningen nästa vecka, huavaligen! Jag hoppas att jag kommer känna mig mer motiverad och koncentrerad när jag får min insamlade data och kan börja analysera. SPSS och jag kommer vara bästa (o)vänner i sommar och jag kommer vara den enda som utnyttjar ISB's datasal i sommar. Men what hell, det springer ju ständigt fräscha securitasvakter och checkar läget= motiverande ögongodis.

KBT på sig själv är intressant. Automatiska tankar- beteende, det är typ det det går ut på fick jag lära mig när jag gick i nån sorts BT (förlåt Sissi). Senaste veckan har jag övat på att gå själv till ställen. Så långt som att fika själv har jag inte kommit men däremot gick jag på "konsert" själv där visserligen två av mina vänner fanns men ändå, smaka på själva tanken liksom. Det gick bra även om jag blir som en paranoid iller bland mycket folk som jag inte känner. Igår inhandlades ett par "shorts" och som jag skrev igår...inte ofta Mariah går i såna. Johanna och jag kände oss somriga så vi damp ner på en filt på djurgårn med diverse tilltugg och kortlek. Helt utan att tänka blev vi helt desperata och försökte ragga folk, tills vi båda undrade varför? vi båda är ju här! I alla fall, min påklädningsprocedur börjar likna den jag hade för några år sedan, dvs att alla klädesplagg i garderoben gås igenom för att passa till ändåmålet, dagsformen och humöret. Igår tröttnade jag halvvägs och satte på mig ett urtvättat linne från HM och mina nya shorts från HM. Vi skulle ju bara sitta ute och hade samma dag pratat om att vi inte ska bry oss om hur vi ser ut eller vad andra tycker. OK! När vi sedan började beblanda oss med bekanta till Johanna och det började bli prat om att gå ut blev jag nervös. För en gångs skull kände jag faktiskt för att gå ut men i den outfiten!!!? Nåväl, allt gick av bara farten. Vi gick hem till Johanna för att hon och Camilla skulle byta om. Jag fick panik och snappade åt mig Johannas kjol i storlek 36 samt en svart kofta och ett par skor. Jag kunde knappt andas men ok, vill man vara fin får man lida pin. Dock kände jag mig som....nån tant eller nåt när alla andra var hippt klädda i jeans och top. Jaja, det var bättre än det jag hade innan som typ passar när man ska rensa ogräs eller jobba. Ombytta knallade vi ner mot stan med en trött unge i barnvagnen. Vi skulle upp till nån på fest innan utgång. Damn! jag älskar inte att komma på fest där jag känner en person och resten är heeelt främmande, inte ens bekanta och sitter och stirrar på en när man kommer. Jaja, bit ihop. Jag fick ett vinglas och sysselsatte mig. Halv ett skulle vi då gå ut. Vi ville inte betala men det ville de andra. Till slut tog jag cykeln hem.

Johanna skulle komma till mig på frulle mellan nio och tio imorse. Tjena! Kvart i tolv vaknar jag av att hon ringer och säger hej, jag ställde klockan...tror jag men..... Jag: jag med. Nu är jag snart klar och väntar på johanna som ska ta mig till Tuna park där Monika och Maria är. Sen är det dags för Marcus STUDENT! Tjohooo!

Idag är det verkligen sommar. jag har skrivit min näst sista (?) tenta och glidit runt på stan i min ensamhet. Shoppa är alltid bra, speciellt när det kommer som en order från mor:) Ett av mina inköp är ett par shorts modell tält-som-slutar-vid-knäna. Jisses, hur länge sedan kunde man se Mariah i ett par shorts?! Det känns riktigt bra i alla fall. Bada i år vet jag däremot inte om jag kommer göra. Jag VILL för jag tycker det är jätteskönt men att bada förutsätter badkläder (om man inte badar nattbad hehe) och det är svårt att hitta till min..hm..kurviga kroppsform. Shit samma. Sommaren kommer mest ägnas åt att jobba och skriva uppsats. Jag tackar gudarna för brun-utan-sol.

Hej hopp, kanske äta något och möta upp Johanna för kvällen äventyr!

jag är så glad idag. jag gjorde nånting som jag velat göra länge men inte vågat. i natt satt jag uppe och skrev ett långt brev till en person som betytt väldigt mycket för mig. när jag sen vaknade bestämde jag mig för att inte gå för att det blev för jobbigt. MEN jag släpade mig ändå dit och det blev såå bra. ett viktigt "avslut" i mitt liv. tack ni som stöttade mig till att gå dit. det var något av det bästa som kunde hända nu för jag tror det vänder nu.

Jag inser ju att mitt levnadsätt är uppåt väggarna fel och att det inte är så konstigt att jag är så jävla trött och har huvudvärk mer eller mindre ständigt. Ändå förmår jag mig inte göra något åt det. Jag ORKAR inte för jag ser ingen mening och ingen ork. Jag är helt enkelt okapabel till att både ta hand om mig själv och samtidigt sköta två kurser. Som om det vore nog att ta hand om mig själv. Vad är jag för ett vrak egentligen? Vanliga människor fixar ju sina liv och kan ta hand om sig, vad är det för fel med mig? Jag inbillar mig i alla fall att så fort sociologin och c-uppsatsen är klar respektive nästan klar och jobbet börjar kommer mitt liv ordna upp sig. Jag kan nästan höra Mrs D's tankar och funderingar när jag är där. "Varför gör hon så här? Hon som är så begåvad?" Jo visst, men det handlar inte om det. Begåvning har aldrig varit en bidragande faktor till att "psykiskt svaga" tar sig upp och skapar ett normalt liv. Jag vet inte om jag är psykiskt svag. Jag får jämt höra att jag är så stark och klok. Att jag dessutom får medhåll från Mrs D att livet denna vår har behandlat mig som skit, en bajsig situation, som hon själv uttryckte det ursäkta språket, är för mig bara ett bevis på att jag inte kan hantera motgångar särskilt bra.
Jag sitter inne med stor förvåning över mitt beteende på terapin. Att säga ifrån och vara aggressiv är verkligen inte mitt normala sociala beteende. Kanske är det bra att jag börjar uttrycka sådant mot andra än mig själv för en gångs skull.
Nåväl, för att inte glida för långt från ämnet så vet jag snart inte vad jag gör. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är så svårt med att sköta maten, ändå gör jag inte det. Jag önskar att någon vänlig själ säger stopp och kidnappar mig till någonstans där jag kan komma underfund med mig själv utan att behöva prioritera skolan och jobbet först. Något krypterat försöker jag alltså säga att jag vill till ett behandlingshem. Ett behandlingshem JAG? För vad? Jag utbrast i hejdlöst fnitter på terapin när vi pratade om det. Snacka om att inte ha kontakt med mig själv.

Min läkare och jag har en oskriven överenskommelse om att använda tvärtom språket. I höstas ville hon skicka iväg mig vilket jag totalvägrade med alla tassar rakt ut. Sist vi pratades vid och jag berättade hur jävla kasst jag mådde sa hon att alla är trötta på våren och no more. Vad händer egentligen? Jag har velat ha en tid sedan Mars men det finns ingen och snart går hela psykvården på semester. Egentligen förstår väl vem som helst att de också är berättigade till semester men nej, det fungerar inte. Onsdagen ska jag telefonterra syd och böna och be om en tid innan semestern. Jag BEHÖVER den. Jag behöver tala klarspråk med Mrs Z.

Ärligt talat är jag skiträdd för sommaren och hösten. Jag bara hoppas att jobbet får mig att vakna till. Varje gång jag tjatar på dem att de måste äta och dricka för att orka leva ska jag säga det till mig själv hundra gånger så kanske kronan trillar ner så småningom.

Amen

Bah, det finns inte uttrymme för allt just nu. Jag fattar inte vad jag håller på med fast samtidigt är det ganska självklart. Hur kunde det gå så fort undrar jag bara. Skolan är bajsjobbig och jag har framtidsångest. Vad ska jag göra i höst? Hur kommer det gå att plugga och jobba samtidigt i sommar? Kommer jag klara det eller kommer jag sluta som perser som så många andra somrar? Det är så många som säger, och jag med, att hösten kommer när den kommer men jag måste ju fan tänka framåt med jobbsökande och sånt för hur ska jag annars försörja mig när den tiden kommer? Jag KAN inte slashasa mig.

Hej och hå. Rastlös som jag vet inte vad skickade jag ett sms till Joanna och frågade vad hon gör ikväll. Sen ringer det och det är Joanna som säger att hon tänkte på mig precis innan hon fick sms:et(vi hörs typ varannan månad). Skumt. Hon var tokförkyld men jag var välkommen över. Raggardusch och slänga sig på cykeln, fixa "käk" på homeby och sen hem till henne. Flera gånger sa eller gjorde jag saker som Joanna precis tänkte säga eller tänkte göra. Ännu skummare. Vi åt sjukt god mat medan vi tittade på Mina jag och Irene som suger ganska fett kom vi på. Vi drog fram "vem vill bli miljonär" och turades om att vara Bengan för ingen ville vara Rickard. Joanna sög och jag var lite bättre men jag vann ingen miljonär.

Vi pratade om det vanliga vi brukar prata om och det är så läskigt, jag tycker så mycket om den bruden. Utan henne hade jag aldrig överlevt gymnasiet och jag kommer aldrig glömma att det finns en till som vill spöa upp Arslet på akuten. Vi träffas inte särskilt ofta men när vi träffas, själva, är det som om vi var lika tajta som på gymnasiet. Sjukt coolt.

Jag försökte prata med Joannas farmor som bor i hallen men hon ville inte och det var inget som gick sönder idag heller. (Joannas farmors ande bor numer i Joannas hall sedan hon gick bort). jag tror att Joanna och jag skulle kunna uträtta mediala underverk om vi satte oss in i det för båda är relativt öppnabv . Jag glömmer ALDRIG den kvällen när vi var ensamma hos mamma och pappa och båda rycker till samtidigt och tittar på varandra och säger nästan i kör "kände du det där?". Vi var inte ensamma längre och eftersom andarna där är lite halvkusliga la vi benen på ryggen och sprang till bussen fort som fan. Båda var helt skakiga när vi kom hem. Jag har alltid känt en konstig närvaro och energier i deras hus, jag har tom hört saker. Nu har det gått så långt att jag vägrar vara ensam i det huset. Funderar starkt på att ta dit ett medium och fråga vad De vill så man kan få lugn och ro. Det är absolut inte samma sorts andar som finns på kyrkogården några hundra meter därifrån, de som tröstade mig när jag var ledsen och inte pallade vara hemma.
Nej jag är inte knäpp eller lider av scizofreni eller någon annan psykisk sjukdom. Jag är bara medial. Sug på den du!

Efter att cyklat halva stan runt på smågator för att undvika polisen och njutit av sommarkvällen kom jag hem och hörde redan när jag satte nyckeln i låset att lillkatta jamade. Whats the rush tänkte jag. När jag klivit in förstod jag. Toadörren var stängd. Jävlar vilken trafik det blev när jag öppnade. Ok, alla skiter samtidigt, fast nej vänta, jag tar nog mitt imorn! Nu ska jag ta en check i lägenheten för att se om kattoan har fått ett substitut när jag varit borta. Hoppas inte.

Katter katter katter. Hemma hos mig bor två katter, Ebba och Flisa (se bild till vänster). De är mitt allt. Bruden till vänster på bilden heter Ebba och flyttade till mig från ett katthem. Jag har ingen aning om hur gammal hon är men jag vet (och det kan andra också intyga) att hon är en väldigt gosig katt som älskar sitt bekväma liv.

Bruden bredvid Ebba på bilden heter Flisa (Filippa K) och kom till mig endast sex eller sju veckor gammal. Jag hade helst tagit hem henne lite senare men de förra ägarna var lite konstiga. Enligt dem stötte mamma ifrån sig ungarna tidigt och de ville bli av med dem. Enligt ägarna var Flisas föräldrar vanliga huskatter men jag tvivlar på det. Flisa är nämligen väldigt lik rasen ocicat som är en blandning av bla siames. Hon pratar väldigt mycket, är otroligt aktiv och har en kroppsbyggnad som inte är lik huskattens. Hon är mindre än huskatten, har glansigare och finare päls, är mycket atletisk och har stora spetsiga öron. Det skulle vara kul att veta exakt vad hon har för raser i sig men egentligen kvittar det, hon är lika underbar "odefinierad".

Grabben på den högra bilden är mor och fars lilla busfrö Maxi (Maximilian). Han är från Katrineholmstrakten och bodde först hos Ica men fick av olika skäl flytta till mor och far. På bilden har han precis blivit badad i Icas handfat då han inte luktade särskilt gott. Lukten gick inte bort helt och efter att mamma tagit honom till olika veterinärer konstaterades det att han hade gått med öronskabb på tog för länge. Hans öron var nästan igenproppade med sånt där äckel. Det tog tid innan mamma hittade en bra veterinär som kunde få bort det och när han var frisk i öronen försvann även lukten och det märktes på honom att han hörde ganska mycket bättre. "Uppfödarna" hävdade att han var en blandning mellan norsk skogkatt och huskatt (va det så Ica?) men mamma och jag har kommit fram till att han måste ha Maine coon i sig pga storleken, hans läten och beteende. Maxi är otroligt gosig och social när han själv väljer det och när utelivet inte lockar för mycket. Pussar man honom på nosen gnor han sönder ens ansikte typ. Dricker vatten gör han i badkaret på toaletten.

Den fjärde katten i mitt liv är en blandning av norsk skogkatt och huskatt och heter Tarzan. Tarzan bor hos mor och far med Maxi och skrämmer vettet på gatans medelålders kvinnor då han smyger i buskarna när de planterar och sköter sina blommor. Tarzan är stoor och lömsk och lite lagom gubbtjurig. Tyvärr har jag ingen bild på honom här.

Kan man INTE älskar dessa små varelser?

<-- Detta är Ludwig Feuerbach, en tysk filosof som levde på 1800-talet. Nu när jag har gett mig in i makrosociologin inser jag hur intressant ämnet är. Förut har jag bara rynkat på näsan åt Weber, Marx och Durheim mfl och ansett att de bara var gamla vilsna gubbar som bara svamlade. Nu inser jag att de har/hade hur mycket som helst att säga. Faktum är att min syn på religionen finns att läsa om i våra kursböcker. Jag som trodde jag var ensam om den åsikten. Alienationsteorier är såå tänkvärda.

"Vi ska inte frukta de Gudar vi själva har skapat."

"Religion är ett opium för folket"

.. innebär att religionen skjuter upp lycka och belöningar till livet efter detta. Den lär folket en resignation och en acceptans av de rådande livsbetingelserna.

Feuerbach menar att människan projicerar sitt väsen till objektivitet och omvandlar senda sig själv till ett objekt för denna projicerade bild av sig själv, som sålunda har förvandlats till subjekt. Klockrent. Dock måste jag säga att även om jag tror Gud är skapat av människorna som en sorts tröst så ser jag inget fel med det. Det är en sorts överlevnadstrategi, likväl som jag tror på mer övernaturliga krafter såsom mediala förmågor och andar och andra väsen. Det är helt ok för varje människa att tro på vad som än ger tröst men man ska komma ihåg att andra har rätt att tro på det de finns viktigt. Man ska inte lägga värderingar i andras tro. Sedan bör man nog vara skeptisk mot en tro som förklarar allt.

Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat få ihop religion och kapitalismen innan denna kurs.

Varför gör det så ont att gräva i sina innersta källarmörker? I och för sig kanske det inte är så himla konstigt att det gör ont och det är väl därför det är så viktigt, att gräva menar jag. Jag måste gå till botten med vem jag är, vad som har gjort mig till den jag är idag och lära känna mig själv. Det känns himla bra att jag har fått in foten hos sjukgymnasten då min kropp och jag inte kommer särskilt bra överens. Dessutom är det himla skönt med uppmärksamheten, det erkänner jag. På ett sätt tycker jag om när det är uppståndelse om mig för det får mig att känna mig verklig och vid liv (sekundärvinst). Dessutom är jag rädd för min kropp och hur den beter sig- för mig (och för andra ibland) fullständigt ologiskt. Till exempel kan jag nästan utan problem vägra den mat i tre dagar och må jättebra och sen äta och få ont i huvudet och sådant. Sedan förstår jag inte hur jag kan gå upp i vikt på under drygt 800 kalorier per dag men det är väl straffet jag får ta. En lite roligare och mindre oroande aspekt är att jag ju då är pollenallergiker och medan alla andra allergiker blir bättre när det regnar, vilket också är logiskt eftersom pollenet regnar bort, så blir jag sämre och då är jag inte allergisk mot fukt heller. Skumt. Sedan skelar mina ögon vilket L sa skulle gå bort när jag blev vuxen. Nu tycker jag att det bara blir värre och värre. Jag har oftast bara ett öga med mig, det andra är någon annanstans och fladdrar i perifirin.

Mrs D kom med en fruktansvärd hypotes om varför jag inte kan släppa N. Det ligger nog mer sanning i det än vad jag vågar se. Jobbigt jobbigt. Bara att gilla läget.

Idag vaknade jag av att det ringde klockan ett på ef. Jag steg upp medan jag pratade och kände att något var fel. Hela jag var vinglig och yr och allt var segt. Åt lite frukost men det blev inte bättre. Tog min medicin men det blev inte bättre. Kom på att jag kanske glömde ta cymbaltan igår kväll för det kändes som en sån typiskt oro man kan få i kroppen vid utsättning av mediciner. Tog en c men det blev inte bättre. Låg och vilade men inget förbättrades. Tog en halv sobril och det blev lite bättre. Jag klarar liksom inte av när det känns som att kroppen ska lösas upp i atomer när som och när vilopulsen är hög. Det är såna här dagar då det känns som att jag är 1 millimeter från att ringa slutenvården och be dem hämta mig. usch.

Min räddning blev att jag ringde S och frågade om jag fick leka med dem ikväll och jag var så välkommen så. Det är bra att ha folk som orkar med en när man mår bajs och som förstår och bara finns där. Tänkte ju åka till Uppsala i helgen annars men B är ju i skottland så det går inte. Just nu skulle jag vilja vara ute på promenad längst fyrisån med B och B..

Min blogg är ju mer än dagbok än en attraktion för blogglässugna människor men jag tänkte försöka mig på att blajja om allt annat än mitt sugiga liv.

Jag har börjat på en superbra bok som alla kvinnor (och män!) borde läsa.
Speciellt följande citat berörde mig.
"Mat, sex, shopping. Vilket är ditt gift? Begär upplevda av kvinnor har en kuslig förmåga att byta skepnad och en säregen benägenhet att manifesteras genom yttre företeelser. Kampen tar aldrig slut[...] Det förnekande av hunger som fick mig att känna mig stark, ganska överlägsen och mycket trygg utvecklades så småningom till total självförnekelse där alkoholen ersatte maten som uttryck för mina svårigheter". ( 21-22). Läs den om du vågar se sanningen i vitögat.

Hunger

Igår var vi i församlingshemmet och hade roligt. Det var så himla trevligt och jag ville inte gå hem vilket ledde till att jag tillbringade en tid på biblioteket och lånade massa böcker som jag inte kommer hinna läsa. Jag förstår inte var min tid tar vägen.

Idag är sista föreläsningen/seminariet i sociologin innan tentan. Ska bli såå himla skönt. I eftermiddag tänkte jag städa och ringa lite folk som jag inte pratat så mycket. ska även vattna Icas blommor hade jag tänkt.

Satt uppe och pluggade i natt. Fick panik när jag tittade lite på D på nattöppet när hon sa att det var torsdagen den 1 juni. Jag hade ju liksom inte somnat än vid tre och hon gjorde det så klart att torsdagen redan var igång. Fuck. Jag önskar mig en normal sömn.

Terapin är så jävla bajsjobbig nu. Måste till Z snart men det blir nog inte förän i augusti är jag rädd. Vad händer i höst?